Ett efterlängtat samtal

Plötsligt händer det. Att det där samtalet kommer som vi kämpat för och väntat på.
Chefen från AF ringer och ber om ursäkt. Jag är lika arg och ledsen för det och det säger hon att hon förstår. Sen börjar hon svamla om planeringsmöten om två veckor med handläggare och arbetsgivare och jag får dra alltihop igen. Att det redan är ordnat. Att platsen redan finns. Att vi, sonen, arbetsgivaren och jag redan gjort en planering som nu bara någon med mandat måste godkänna.
Här tänker nämligen inte väntas i två veckor! Till.
Så får vi löfte om att en handläggare ska utses i morgon och jag orkar inte prata längre utan tackar för det och lägger på. Mosad. Så trött. Men glad. Ändå. Nu kanske?
Sen dras det i lite andra trådar från annat håll och jag blir glad. Kontentan av det blir att den som ska utses verkar vara en klippa. Det behöver sonen! Hans mamma behöver lugn och ro!
Håll nu tummar, tår och vad som går för att det ordnar upp sig i morgon.