onsdag, februari 04, 2009

Tillbaka

Idag har jag bestämt att jag ska börja arbetsträna den 23 februari. 2 timmar varje dag ska jag vara på plats och utföra uppgifter. Uppgifterna ska vara meningsfulla och överkomliga. Jag som inte har jobbat på två och ett halvt år ska alltså in i snurren igen. Nu har jag ju inte precis legat på divanen och käkat praliner under dessa år, även om jag vet att några har trott det. Men nej, inte precis. Jag har kämpat mig tillbaka efter ett totalhaveri. OCH en "haverikommission" har varit inblandad som nu, tillsammans med mig, kommit fram till att det är nog är dags att börja återgå till normala rutiner. Vad som nu ÄR normala rutiner. Det känns lite skrämmande för mig som haft så vansinnigt svårt att sätta gränser, säga nej, känna att det räcker, att jag duger, att jag kan o s v. Men med lite nya erfarenheter i bagaget ska det ändå gå vägen! Så här långt efter själva kraschen kan jag säga att jag är förvånad. Det brukar krashade människor säga. Att vi är förvånade att det tar så lång tid att komma tillbaka. Jag trodde ju nämligen själv att det skulle räcka med att vara hemma en vecka eller två. Haha! Kan jag säga nu. HAHA! Så dumt av mig. Men det ingår i själva "sjukdomsbilden", zero, noll, nada insikt om vad som hänt och händer. Om det kallas för att "gå in i väggen", "utmattningsdepression" eller vad, gör det samma. Jo då. Jag har också fått en diagnos. Det har liksom varit lite lättare att övertala mig att få i mig "medusiner" då. Som jag inte precis mått bättre av. Men jag var inte lika besvärlig, inte lika ledsen, inte SÅ hemskt apatisk med dem. På utsidan. Någon gång tänker jag att jag skulle vilja skriva av mig hur det var på insidan. Och kommer att vara på insidan. Det här kommer inte att "gå över". Jag kommer att få leva med min erfarenhet och läggning mot depressivitet men förhoppningsvis har jag lite verktyg för att inte falla så djupt. Jaha, så skrev jag om det i alla fall. Men varför ska psykiska åkommor vara skämmigt? Det är beror i första hand på oss som drabbas av dem, vi måste våga stå för vilka vi är, hur vi är. För vi är. Och vi är många! Och jag är på väg tillbaka!

3 kommentarer:

  1. Jag tror på dig min vän och kamrat! /A.

    SvaraRadera
  2. Jag har också varit deprimerad i perioder. Är väl det nu med, men jag orkar inte sitta hos psykolog och tjata längre, har gjort det i så många år! Och min läkare vill inte ge mig mediciner, för att ha det tufft hör till livet enligt honom. Gubb*****!
    Hoppas att du orkar komma tillbaka!!!
    Appropå (hur stavas det) städhjälp, vi hade det en period i höstas när allt var förjävligt, det var så skönt! Men jag hade alltid dåligt samvete inför de som var här.

    SvaraRadera