Vi har en utbytesstudent boende hemma hos oss den här veckan. Det är en utmaning, det är spännande och intressant fast vi inte kan ett ord av varandras språk. Studenten kommer från Italien och pratar följdaktligen italienska och vi, tja, vi pratar ju fortfarande svenska. Vi hankar oss fram med engelska och kroppspråket. Nog undrade jag vad jag gett oss in på när vi tackade ja men Stora Syster var eld och lågor när frågan kom upp och i april är det hennes tur att åka till Studenten i Italien. Store Bror tyckte först det var alldeles onödigt att ha någon boende hemma hos oss överhuvudtaget, men att ha svårt för sociala idéer ingår ju i syndromet Aspberger. Han har hitills klarat det alldeles utmärkt även om det då och då varit jobbigt men jag har visat på olika strategier så det går.
Hur går det då för Studenten?
Jo, det går bra. Det är en mycket trevlig ung man som ingår i en grupp om 30 italienare som kommit hit och besöker Stora Systerns skola. De är tilldelade varsin familj och är med eleverna i skolan under dagarna. Första kvällen här hemma var lite spänt. Eleverna hade en lång resdag och Studenten avslutade sin kväll med en dusch. Sen frågade han mig efter en "phöne" och jag trodde att han menade telefonen. Men nej. Inte telefonen. Han pekade mot huvudet och ett tag trodde jag han menade att han ville torka öronen. Med tops. Skulle jag hämta tops? Snabb överläggning med Stora Syster och Studenten såg lite olycklig ut. Hm. Nej, inga tops blev hämtade. Mer handviftningar, engelska, italienska och svenska. Och plötsligt: FÖN! Han ville låna vår fön! Såklart. Naturligtvis. Plättlätt. Haha! Vi skrattade lättat. "Problemet" var löst. Och jag fick en flashback till en gammal "Rosa Pantern-film".......
Igår kväll kom Studenten återigen och frågade efter "phöne". Tada, tänkte jag då och hämtade kvickt fönen. Men, nej. Han ville låna TELEFONEN.............. Behöver jag tillägga att vi skrattade? Igen. Inte åt varandra men väl MED varandra. Det ÄR berikande med utbytesstudenter!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar