Mammatankar

Vaknade tidigt idag och smög ut på balkongen och la mig på solsängen och hörde kvarteret vakna till liv. Solen värmde mina bara fötter och havets vågor kluckade ”godmorgon”. Husvärden rensade poolen och vattnade i trädgården. En lugn och stilla morgon.

Efter frukost gick vi på upptäcktsfärd i omgivningarna, följde en vindlande stig längs havet och klippor tills vi vek av och stretade uppför höjden för att komma till stora strandpromenaden. Den där med barer och caféer, båttursförsäljare och krims krams. Jag gillar vår strandstig bättre! 

Vi slog oss ned för att ta en kopp kaffe och det var då mamma-nerven slog till. Kyparen var en ung, blyg kille som fick tydliga order av mannen i baren och den unge killen följde dem till punk och pricka. Lite tafatt, lite osäker och ja, jag smälter ju! Smälter för att jag tänkte att han säkert inte alltid haft det så lätt, vad vet jag egentligen men jag fick sådana vibbar. När han tagit vår beställning vände han sig om mot mannen i baren och fick tummen upp. Jag tänkte att han var på väg ut i livet och att hans mamma var glad för att grabben fått ett sommarjobb och så började mina tårar att rinna helt ohejdat. 

”Nämen” sa Hjärtat och hade lite svårt att hänga med i mitt osammanhängande resonemang.

Ja. Jag kanske har blivit lite blödig med åren. Jag har också lärt mig att livet kan vara himla tungt, svårt och trixigt för en del och att jag vurmar för unga på väg ut i livet. Det behövs så lite för att få det att kantra och det är så viktigt att unga känner stolthet, tillit och glädje i livet. Jag vill vara en i vuxenvärlden som gör skillnad för dem och jag tror att ett sätt är att se dem. Uppskatta dem. Och så längtade jag vansinnigt mycket efter mina egna kids! Mitt i semestern! 

Sen gick vi vidare, köpte handdukar och solhattar. Trasslade oss tillbaka till lägenheten och häckar nu på balkongen. Ett bra plejs. Kaffe, korsord och havet. Livet.