En betraktelse från ett matrum

Tar en paus i jobbfabriken. Har riggat ett hemma-kontor i matrummet, det enda rummet med fönster mot gatan. Förutom badrummet när jag tänker efter. Vi har en hög häck mot gatan, glesare nedtill så man ser benen på dem som går förbi. Det är en återvändsgata så det är nästan ingen trafik, förutom cyklar förstås. De kommer i faslig fart så jag är rädd att få någon på motorhuven när jag kör ut med bilen.

Här sitter jag. Disciplinerat. Går ett varv till ute-rummet, kokar lite kaffe, kliver upp och nerför trappan. Går ett varv till om det är någon strategi eller formulering jag behöver fnula på. Har lite tråkigt emellanåt. 

Ser sopbilen när de tömmer tunnan, grannen kommer hem tidigt. Permitterad. Hör biltrafik på avstånd, fåglar som kvittrar.

Utanför matrumsfönstret finns en stor rabatt med tre pioner. Tänker att det blir fint att jobba i här när de blommar. Då kan jag kika ut på dem, mina älsklingsblommor. Eller. Hur länge ska det här hålla i sig? Så ovant att inte veta, att sväva i ovisshet. Men människan är ju anpassningsbar. Nya rutiner upprättas och tja, de blir vardag.

För övrigt blir jag upprörd när någon hoppar på Anders Tegnell. Vem sitter med facit?? Inte någon. Jag tycker han bemöter kritik lugnt, sakligt och bra. Det vi behöver. Och han representerar ju inte sig själv utan en myndighet. 

Men debatten följder skolboken hur folk reagerar i kriser, intressant tycker jag.