onsdag, augusti 08, 2018

När man trycker på pausknappen

Idag har jag sjukskrivit mig. Jag orkar inte hålla ihop längre. Huvudet och kroppen värker och jag fattar att det är allvar. Så kommer det ändå, det dåliga samvetet, för att jag inte pallar trycket eller orkar med tillvaron. 
Igår sov jag större delen av eftermiddagen/kvällen. Väcktes av ett oroligt Hjärta som undrar vad som står på. Med blommor och choklad stod han i hallen och undrade vad i hela fridens dagar han kan göra i den här villervallan??? What to do? Finnas. Räcker bra.
Så sonen och jag sitter bredvid varandra på altanen. Pratar om livet, döden, strategier och hur det är att navigera bland alla måsten och krav. Att passa in fast man känner att man inte gör det alla gånger.
”Ska det alltid vara så här” undrar sonen med uppgiven blick.
”Nä, inte alltid men då och då i varierande grad” kontrar jag och ser hur han suckar.
”Man lär sig att det inte är så farligt att snubbla och man kommer igen. Igen och igen”.
Man är olika. Man orkar olika. Man gör helt enkelt så gott man kan.

6 kommentarer:

  1. Vad ytterst klokt av dig, att pausa ett slag. Det är inte alla som vågar det.

    Markattan

    SvaraRadera
  2. Men åh, jag vet, det är SÅ svårt att sjukskriva sig. Man vill ju något annat, man vill orka. Men bra gjort, Cina. Att du tar signalerna på allvar.

    Och så fint att du och J ändå kan prata med varandra om det här svåra. Det måste vara oerhört värdefullt för honom att ha en mamma som vågar möta honom i det svarta. Och för dig att han anförtror sig.

    Ni kommer igen <3

    SvaraRadera
  3. Bra jobbat. Ta nu hand om dig själv. Och Sonen förstås, men då får du börja med dig själv för att orka. Hör av dig om du vill prata. Och heja Hjärtat. Han är en gåva😍

    SvaraRadera