Tisdag

Jobbar som en liten gnu. Lär mig massor av nya saker varje dag. Så där mycket så det inte riktigt får plats i skallen. Får fråga om. Om och om igen. Beundrar mina arbetskamrater, främst rumskamraterna, som med OÄNDLIGT mycket tålamod förklarar och visar. Förklarar och visar igen.
Om jag inte skriver anteckningar? Noteringar? Har instruktionsbok????
Så klart jag har. Men en "teflonhjärna" tar inte hänsyn till dylika redskap. De glöms bort i hast.
Sen.
Har jag förklarat läget för dem. Ja. För allihop. Att systemet då och nu går ned på sparlåga, skärmsläckaren går på och då måste jag pausa. För det finns ingen "turboknapp" längre. Den är bortkopplad. Att själva arbetsminnet på tant har nedgraderats och att det nog inte går att göra så mycket åt. Bara att gilla läget och acceptera situationen.
Nu jobbar jag med tekniker och systemförvaltare så de förstår mina liknelser precis. Passar finfint! "Error" är ett annat känt begrepp så, förståelse finns. Det är en av stöttepelarna på väg tillbaka till arbetslivet, förståelse och att bli accepterad precis som man är. Som det skulle vara för alla överallt men tyvärr ser det ju inte ut så.
Ibland blir jag dock lite uppgiven när jag kommer hem. När jag blir så där trött så jag kan somna ståendes. Eller bara måste lägga mig ned. NU. Bums bas liksom. Då är det lite skönt att vara hemma när de anfallen kommer. Liiiiite jobbigt på ICA, att behöva lägga sig ned mellan ägg- och mjölkdisken. Men måste man så måste man. Nöden har ingen lag. Och alltid (o)roar man nån.