Dumt mod

När jag var liten bodde vi ett höghus bland många, i ett sk miljonprojekt. Det vimlade av ungar på gården, en hel del mammor var ju hemma förstås, andra hade barnflickor som vakade över oss så att vi inte hittade på hyss.
Men över allt vakade Farbror Karlsson, portvakten. Han var inte speciellt barnvänlig, om nu en portvakt behöver vara det, men han var rent av elak ibland, gormade och svor. Vi ungar var faktiskt ganska rädda för honom och det hände att man "hotades" med honom. Jag slängde inte så mycket som ett kolapapper eller ens genade över gräsmattan av rädsla för Karlsson. Sen hade vi Tant Margit. En äldre dam som var back-up för Karlsson. Inget, absolut inget, undkom hennes blick och det hände ganska ofta att hon klagade på oss ungar. Inte för att jag kan minnas att vi gjorde något hemskt ofog men vi retade henne säkert ibland och sprang därifrån. Dessa två människor har jag säkert inte ägnat en tanke åt på minst 37 år, inte förräns idag. Alldeles nyss.

Vår gård idag består av radhus och ett hyreshus, byggda runt en innergård. Vid infarten sitter en grind. Där satt det idag två små killar, kanske 8-9 år, och gungade fram och tillbaka. Det gnisslade rätt rejält och grinden har varit söndergungad i omgångar, nu nyss lagad. Igen.
"Killar", sa jag vänligt.
"Gunga inte med grinden, det låter så illa och den håller på att gå sönder igen".
De tittade på mig och den ena spottade i backen och sa:
"Är det din grind kanske, jävla kärring"
och så sprang de. Allt vad de orkade.

Så hade jag aldrig vågat sagt varken till Farbror Karlsson eller Tant Margit. Inte ens om jag hade velat!

Telefonskräck!

När det var som värst i skolan för Store Bror, innan UTREDNINGEN var klar, var det totalkaos för honom i skolan. Ingenting, och jag menar ingenting, fungerade. Ändå gick han dit. Plikttroget. En period ringde någon från skolan varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Det var inte positiva samtal. Kanske då och då, om jag tänker efter riktigt, riktigt ordentligt. Men då får jag leta i minnesbanken! Mest handlade det om personalens handfallenhet, de visste helt enkelt inte vad de skulle ta sig till. Och hur skulle jag veta? Egentligen? Men jag svarade, hittade på lösningar och knåpade ihop förslag hur de skulle arbeta med Store Bror, en del fungerade, en del fungerade inte. Nästan efter varje samtal grät jag. Grät över att det var så sorgligt, att det var så svårt, att Store Bror inte fungerade, tja, jag grät över allt. Till slut blev jag förtvivlad bara av att telefonen ringde och vågade nästan inte svara alls.
Ett samtal minns jag speciellt. Från Specialläraren. Hon var helt uppgiven och hade "aldrig varit med om något liknande", då Store Bror suttit och dunkat huvudet i bordet en hel lektionstimme. Han störde de andra barnen. Upprört frågade hon:
"Så, vad tycker du att jag ska göra med honom"?
"Om jag visste det skulle antagligen JAG vara speciallärare" blev mitt svar och med det samtalet avslutades den samarbetsperioden.
När Store Bror så äntligen fick börja på resursskolan blev det lugnt på telefonen. Eller, lugnare. För visst, det händer att de ringer därifrån ibland men inte på alls samma sätt. Men min "telefonskräck" sitter i.
När det ringer går jag igång:
"Vad är det nu"?
"Vad har hänt"?
"Neeeeeeej, jag orkar inte..........."!!!

Igår ringde Resursskolan. Store Bror hade en dålig dag. Mentorn förklarade läget och beskrev vad de tänkte göra åt det. Skönt! Fast jag blev ju ledsen när jag lade på luren.
Idag ringde det igen.
Rriiiing!
Jag stirrade på telefonen, genom huvudet for det"Resursskolan, försäkringskassan, banken... vilket är värst"????????
Jag svarade och hörde:
"Hej, det är från Resursskolan............"
"NNNEEEEEEeeeeejjjjjjjjjjjjjjjjj! Det var väl det jag visste, skrutt, skrutt, skrutt också"!!!!! Det for igenom mitt huvud tills jag hör:
"..... jag vill bara säga att idag har Store Bror haft en bra dag, han har jobbat, ätit och fungerat mycket bra"!!!
"EEeeeeeeeehhhh, jaaaaaaaha"!
"Vi tänkte göra en liten naturvandring på torsdag om han kan ha ryggsäck och en liten matsäck med sig, han är ju så naturintresserad och tycker om att gå ut i skog och mark"!
Jag hör ju själv hur makalöst korkad jag låter så jag förklarar till slut läget för Fröken. Hon skrattar och säger att hon undrat varför jag lät så konstig.
Jag tillägger:
"Så jag tror att jag har fått telefonskräck"!
"Det kan man få för mindre" säger hon lugnt och vi avslutar samtalet.
Jag ska försöka övervinna min skräck. Det kommer ju bra och trevliga samtal. Också!

Sköna maj!

Det börjar dra ihop sig! Till de många avslutningarnas månad och samla-till-alla-fröknar-och-ledare-racet. Förresten, den månaden är ju redan här! Jisses! Och ja, lapparna har börjat ramla in från höger och vänster. Kylskåpet pryds redan av inbjudningar och kom-ihåg-lappar. Stora almanackan har tagits fram igen där vi precis fått sommarens pussel att att gå ihop sig. Tror jag. Det kan jag säga, att ett 1000-bitars pussel med himmelmotiv är rena barnleken mot att få sommarpusslet att gå ihop med allas önskemål. Det är ju nu inte bara mamman, d v s jag, och Älskade Sambon som är inblandade utan även såklart barnens pappa med ny familj, Älskade Sambons barn som flyttar hemifrån, mor- och farföräldrar, det är studenter och sommarjobbande ungdomar, självförsörjande unga vuxna, det är mellanstadiebarn, det är........ tja, många bitar! Nu tror Gamla Mormor att vi glömt bort henne igen, men si! Det har vi inte alls det! Vi kommer! Jag lovar!

Men allra, allra först ska vi klara av Maj månad. Vis av tidigare "majar" vet jag att det inte är någon barnlek, därför krävs planering med mycken noggrannhet redan från början. OCH en insikt av framför allt mamman, att jag INTE KAN vara med på allting. Det är logistiskt omöjligt. Förr (det låter som jag är 100 år) snodde jag som en yr höna från valborgsmässoafton fram till avslutningsdagen i juni. Då....när sista tonen från "Den blomstertid..." klingade bort i fjärran och sista biten av jordgubbsgräddtårtan var nersköljd med saft eller kaffe..... då stöp jag med näsan i tårtresterna och bara undrade var i hela friden "Sköna Maj" tog vägen.
Nä, det är slut med det. Jag tänker äta jordgubbstårta pigg och alert på avslutningsdagen.
Så, Stora Almanackan sitter uppe och avslutningar prickas in. Handboll, dans, blockflöjtskonsert och så skolorna. Än har inte ett enda förslag på sammankomst med efterföljande brännbollsmatch inkommit. Jag håller tummarna att det förblir så, jag tycker nämligen att det är tråkigt! Men visst! Jag har då spelat brännboll i mina dagar så jag behöver inte skämmas för det. Största Systern skrevs in i kommunala barnomsorgen 1989 så vi har liksom hunnit med en hel del avslutningar, inklusive brännboll!
Förutom avslutningar är Maj även utflykternas månad och en hel del matsäckar kommer att packas. Nu, 4 maj, är kylklabbarna redo i frysen och de tre hemmavarande barnen har utrustats med varsin liten kylväska. För att ha något att fylla dem med har Store Bror lärt sig att baka bröd och bullar och Lilla Syster är bra på att grädda pannkakor. Stora Syster kan om hon vill! Både mamman och barnen är alltså redo: "Sköna Maj välkommen"!

Ö-råd

Efter ett par underbara dagar på vår älskade ö, är vi nu tillbaka i Lilla Staden igen. I morgon ska Vardagen träda in igen och tja, det är bara att gilla läget! I morgon är Stora Deklarationsdagen och det lilla "bekymret" har vi nu undanröjt ikväll. Med e-legimitation och allt gick ju det som en dans.
Kvar från helgen sitter en behaglig känsla, en känsla som infinner sig hos mig just när jag är på vår ö, en känsla av att allt är möjligt! Och det är väl så, att allt är egentligen möjligt, det är bara olika svårt!
I torsdags hade jag ett telefonsamtal med min läkare, efter 15 minuter talade han om att
"ja, NU vet jag vem du är" och sen:
"ursäkta, min mobil ringer, jag är jour".....
Ja, vad ska man säga???? Jag tar en dag i taget, sätter ena foten framför den andra och hoppas, hoppas att det leder till att jag en dag kan känna mig frisk och stark igen! Jag bara ska det! Bli frisk! Och om jag någon gång hamnar i ett ö-råd där jag får rösta ut någon, vet jag vem som ryker först om jag får bestämma!

Utsikt

Igår skrev jag om en Insikt. Idag vaknade jag till detta:




Allstå. En helt makalös utsikt. Älskade Sambon och jag är på Tjägö över helgen. Det ska bli skönt att få vila ett par dagar och bara ta det lugnt. Att bara vara. Jag har förmånen att få uppleva det då och då.
I morse gick jag en tidig promenad, lite i skogen, lite på klipporna. Det är så härligt. När jag var liten sa mormor Astrid till mig ibland: "om man tar fram trollen i solen spricker de". Det tänkte jag på där jag gick. Det är så många tankar som far i huvudet hela tiden och när jag får tid att reflektera, att verkligen tänka efter, så är det en del som känns väldigt otrevligt och jobbigt som faktiskt under promenaden får annat liv. Eller som mormor sa, "de spricker".
Det sägs ju att man ska blicka framåt, inte bry sig om det som varit. Gjort är gjort, tänkt är tänkt och de val man gjorde, ja, de är ju redan valda. Alltså inget att göra någonting åt eller, för den delen, gräma sig över. Jag tror ändå, att det är bra att ibland faktiskt vända sig om för att se varifrån man kommer. Att reflektera. För att kunna gå vidare. Framåt. Igen.

Insikt

När jag blev dålig i min depression och blev sjukskriven, ställdes mycket på sin spets för mig själv och min familj. Så klart. Allt var upp och ner, ja, det var faktiskt kaos. Som jag nämnt förut, så är känns det som det är enklare att drabbas av något fysiskt, något som människor kan se eller känner till. Psykiska åkommor är, enligt min erfarenhet, fortfarande något lite skämsigt, något man helst inte pratar högt om. Det känns som "det är för svårt". Utom för barn. De frågar rakt ut och vill bara ha svar på sin fråga.
Jag har alltid pratat öppet om depressionen, fast det har varit svårt att förklara ibland. Jag förstod så småningom att barnens kompisar också undrade och att mina barn förklarade för dem så gott de kunde. DEN insikten slog till en decemberdag, när jag varit dålig i ungefär ett halvår.
Lilla Syster och KlaraFina satt vid köksbordet och åt mellis. Jag var då för en gångs skull på gott humör en stund och kom in genom ytterdörren, blev glad över att se barnen och hejade glatt. Jag kokade en kopp kaffe och när jag donade i köket sa plötsligt KlaraFina:
"Du, Cina, nu vet jag vad det är för fel på dig"!
Jag minns att jag vände mig om, lite nervöst, faktiskt, då hon fortsatte:
"Jo, jag vet nu att du är sjuk i huvudet"!
Och jag började skratta. Det var så himla skönt att höra det från KlaraFina, för hon menade inget illa, det var bara hennes sätt att faktiskt säga till mig att hon förstod på sitt lilla vis. Lilla Syster höll först på att krypa ur skinnet men lugnade sig när hon kände att jag inte tog illa vid mig utan faktiskt kunde skratta och var lugn.
Vi hade en lång, mysig fikastund efter den insikten.
Idag, två år senare, knackade KlaraFina på dörren och undrade om jag ville köpa lotter. Lilla Syster och hon är inte med varandra så mycket längre så det var länge sedan vi sågs. Men självklart köpte jag lotter av henne!
När hon skulle gå vände hon sig om och frågade:
"Är du frisk än"?
"Nej, inte riktigt. Inte än. Men snart. Jag är mycket bättre ialla fall".
"Usch, vilken tid det tar. Det måste vara jobbigt"!
Sen gick hon.
Fina, fina KlaraFina! Det ÄR jobbigt, men det blir så mycket lättare, roligare och trevligare på vägen att möta dig!

Tankar en dag i april

Idag har jag pratat med FÖRSÄKRINGSKASSAN! Jahapp. Det skulle kunna räcka med det. FÖRSÄKRINGSKASSAN!
Vissa dagar är det som förgjort att få till en bra dialog med vem som helst, idag var det stört omöjligt just med min Fk-handläggare.
Ja, ja. Jag vet. Handläggaren sköter bara sitt jobb. Handläggaren gör så gott h*n kan. Det finns riktlinjer att följa. Just nu känns det bara som dessa #&/()¤ riktlinjer går rakt över mig och gör ont. De rivs liksom, de rivs så att det känns som det kommer att bli ärr. På riktigt!
Jag har ju inte själv bestämt att"nu, nu ska jag bli deprimerad. Och jag ska bli så inihelsikes deprimerad att jag inte vill gå ur sängen, jag vill inte jobba, jag vill inte........". Nä. Jag vill bli frisk! Jag vill inte äta piller. Det bara M-Å-S-T-E gå att bli frisk utan att äta piller. Jag har gjort det. Det hjälpte inte så mycket. Jag blev bara lite mer ........ grå. Utstlätad. Lite mer behändig. Likgiltig är ett annat ord. Nu är jag utan piller. Då ska jag vara som vanligt direkt. Frisk, liksom. Utan inskolningsperiod. Nej, visst nej. Arbetsträning. Den får jag ju inte glömma. Fast det känns som: Pang och
"Ut i livet med dig, människa".
"Det är bara bra för dig".
OK. Det ÄR bra att vara ute i livet. Kan ju tillägga återigen, att jag, jag har varit i verkligheten hela tiden, ja, i livet. Men om nu medicinen skulle vara min krycka och jag inte har det längre. Då behövs det kanske några ......stödhjul?????? Ett tag. Åtminstone. Säg bara inte "tät läkarkontakt", för det skrattar jag bara åt. Min läkare är en röst i telefonen högst var tredje månad. Om det kan man också ha synpunkter.
Jag har ju min "prat-farbror", min sjukgymnast, min yoga. Min Granne som drar ut mig på promenader och stadsbesök. Dessa får jag behålla. Det tyckte t o m Försäkringskassan.
Problemet är att jag tar för lång tid på mig. Det tar för lång tid för att vara acceptabelt i Samhällets ögon. Ja, ja. Jag SKA försöka skynda mig på!
Ett brutet ben eller en arm går ju att förklara. Det tar si och så lång tid att läka ihop och om det inte fungerar kan man ju alltid bryta upp det och gipsa om och så blir det bra. Det här med depressioner är ju lite mer marigt att ha att göra med. Tanken har slagit mig att jag kanske skulle gå med huvudet i bandage? Eller, det kanske inte alls sitter i huvudet? Det är kanske hjärtat som behöver lite omläggning??? Ja, ni ser ju. Inte ens jag som är drabbad begriper det ju själv. Så hur skulle någon annan göra det?

Timeout!

Nej, jag har inte slutat att blogga. Jag har haft en liten time-out av "personliga skäl" som det så fint brukar heta i medier. Idag är dagen då jag tar första klivet på banan igen med diverse förändringar på färden.
Min arbetsträning är lagd på hyllan ett slag. Min "haveri-kommission", tillsammans med mig kom fram till det beslutet. Det är väl så att "den svarta lådan", någon mackapär som sitter inne med all information, inte är funnen ännu. Med det menar jag att de åtgärder som hitills använts för att få mig pigg och alert igen inte fungerar. Och då måste man ju hitta på något annat. Som sagt.
En annan förändring är att jag har ett lindat knä. Ett ONT knä. Ett läkarbesök idag har utmynnat i en teori om en cysta i knävecket. Ett ytterst olämpligt ställe kan jag säga, för det gör ont! Nu ska jag först äta antiinflammatoriska piller en vecka för att se om smärtan och svullnaden kan dämpas annars får "farbror Doktor" hitta på något annat. Så här kan jag ju inte gå omkring!

"Vett och etikatt"

När senaste tillskottet i familjen, katten Martini, flyttade in för sisådär nästan två månader sedan förändrades tillvaron för hela familjen. Som det brukar när småfolk flyttar in! Lite mer passning, lite mer action, lite mer vakna nätter blev det allt. Vi tvåbenta i familjen fann oss snabbt och kom förstås att älska den lilla katten som är näpen, söt, pigg, rolig, busig och allt nu en katt kan vara. "Jättesöt, ju".

Vad tycker då Baileys? Stor-katten. Mjnaaa. Hon är väl inte så där överdrivet förtjust i nytillskottet kan man säga. Som en svartsjuk storasyster sitter hon numer utanför sovrumsdörren och blänger surt i stället för att komma in och kurra "godmorgon" när väckarklockan ringer, som den väluppfostrade katt hon faktiskt är.

"Kvinna på täppan"

Som en förnäm fröken fräser hon åt den lilla när de stöter på varandra, det har hänt att hon har tagit nacksving på Martini. Som en stöddig tonåring moppsar hon sig mot lillan. Hon morrar. Japps. Den stora katten morrar. Och visar tänderna. Pust och puh.
Baileys var två och ett halvt år när hon adopterades av oss. Till midsommar fyller hon fyra. Hon har alltså haft gott om tid på sig att vänja sig vid bullriga familjen, att vara ute, förstå att vi tycker om henne och så vidare. Men,
hon är nu av en sån sort som tycker om att vara för sig själv, gillar inte mest i hela världen att bli kelad med och AVSKYR när man bär henne. Kort sagt, ingen barnkatt. Men jättefin. Såklart!
"hur ska det bli" och
"har vi tagit på oss för mycket nu"
är tankar som vi vuxna dryftat här hemma sedan "syskonkriget" började.

Lugnast så här? På var sida.

I helgen fick så Martini börja vara ute lite själv. Inte utan tillsyn. Nehejdå. Det var ju fint väder så ytterdörren kunde stå öppen = en alldeles behövlig reträttväg för en liten kattunge och någon i familjen var hela tiden på tomten, beredd att rycka ut på katträddning om det skulle behövas.
Vad gjorde då Baileys?
Hon vaktade. Hon blev "kattungevakt". Hon satt på behörigt avstånd från den lilla men förflyttade sig hela tiden med, fast obemärkt förstås som på det värsta "SÄPO-spanar-manér". När så Martini försvann som en blixt bakom tvättstugan kom Baileys ängsligt trippandes till mig, jamade och trippade tillbaka mot tvättstugan. Fram och tillbaka. Martini dök ju upp igen ganska snabbt och det såg ut som Baileys drog en suck av lättnad och nosade försiktigt på lill-katten, strök sig mot henne. Det kanske finns hopp om fred dem emellan trots allt? De har haft ett "Hallelujah moment" även om det var länge sedan.

I en annan del av världen......

......befinner sig Stora Syster sedan i söndags kväll. Närmare bestämt i Italien. Cesena. Det är alltså dags att byta tillbaka erfarenheter från i vintras när italienarna var här. Den nu inledda resan framkallade innan avfärd dock något förhöjt blodtryck hos mamman.
Nu, när Stora Syster är på plats där hon ska ett par dagar, känner jag mig ganska återställd. Vad blodtrycket anbelangar. Sen att jag saknar henne och lyfter mobilen ett par gånger varje dag för att ..... inte ringa henne, det är en annan sak. "Klart ungen ska resa"!
Varför rusade då mitt blodtryck i höjden? De av er som läser detta och har tonårsbarn som någon gång ska resa, packa, planera, fixa och dona själva, förstår mig. Utom de av er som har tonåringar utav "fixa-allt-på-en-gång-så-är-det-klart"-sorten. Dit hör inte Stora Syster. Inte Väninnans barn heller som är med på samma resa. Vi luttrade mammor har mer "allt-ordnar-sig-det-fixar-jag-sen"-sorten och det gäller för oss att fälla ner curling-armarna längs kroppen och upprepa mantrat "de-ska-lära-sig-själva-jag-ska-inte-lägga-mig-i" tills det är klart. Sen.
Men, allt ordnade sig ju! Hon hann. Hon kom med planet. Hon HAR både giltigt pass, pengar, kläder och mobil med sig. Hon har hört av sig. Venedig (som första anhalt) är underbart! Såklart!