I arla morgonstund

"Mamma, har du sett mina skridskor"?
Nope.

"Mamma, har du köpt annan frukt"?
Titta i kylskåpet.

"Mamma, mina badbyxor är för små och jag som ska till badhuset IDAG"!
De var ju inte för små förra veckan???

"Morsan, det finns ingen tandkräm"!
Synd. Skriv upp det på en lapp.
"NU? Ska JAG skriva handlingslapp NU"!
"Varför inte"?
"Ah. Eh. Åh. Nä"!
Det går att borsta med salt.

"Men Åh, nu missar jag bussen. Mamma, kan du skjutsa mig"?
Jag åker halv nio. Då kan du åka med.
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH! Då kommer JAG förseeeeeeeeeeeeeeeeent"!
Men jag är inte klar och jag börjar nio och har planerat efter det.

"Mamma, Store Bror byter TV-kanal fast jag vill se"..............
Men ni är väl på väg till skolan?

"Vart är MINA vantar"?
Där du hängde upp dem dyngsura igår kväll.......

"Det där är MIN väska...... Hit med den......."!
"Men du sa att jag fick lån.............a den. Aj"!
Klipp väskan mitt itu och ta varsin del.

"Mamma, har du sett mitt busskort"?
Not. Jag betalar med egna pengar när jag åker buss, tjyvåker sällan på ditt busskort.

"Mamma, har du skrivit på den där lappen"? "Som jag la...... men jag LA den ju hääääääärrrrrrr. ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHH. Någon har tagit den"!
Alltid denna någon.
"Jag la den här"!
Men där ligger den inte!
"Vad gör jag nu dåååååååååååååå"?!
Be om en ny i skolan idag.
"KAN jag väl inte, den ska ju vara inlämnad idag".
Men, var det så bråttom?
"Men åååååååh, jag har ju typ haft den i fickan sen i måndags men glömt bort det"!
Ja, JAG har i alla fall inte sett den.

"Åh Store Bror. Varför gick du in med skor, nu är mina strumpor blöta. Ååååååååååhhhhhhhh. Idiot"!
Suck.

"Kan du flytta dig. Jag måste ha min jacka fattar du väl"?
Eller ta andra jackan som du når.
"Mamma, han flyttar sig inte"
Trist.

"Mamma, min mobil, den låg här"?
Verkligen? På samma ställe som försvunna lappen? Mystiskt!
"Kul morsan. Kul"!

"Mamma, behöver jag nycklar"?
Kan vara bra om du vill komma in.

"Mamma, hämtar du mig ikväll"?
Visst. 18.45 som vi sa igår.

"Mamma, vad ska vi äta ikväll"?
Potatisgratäng och rostbiff. Du var ju med och bestämde det i går kväll.
"Nä, jag har ångrat mig, kan vi inte äta pizza"?
Nope.

"Kan vi vara några stycken här ikväll och kolla film"?
Du har ju egen dvd så det är ok.
"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅhhhhh. Ska dom kolla film, det vill jag också"?
Du är i Stockholm och spelar handboll.

"Mamma, jag hittar inget badlakan"?
Det finns säkert papperservetter i badhuset du kan torka dig med.

???????????????????

"Mamma, är du sur"?

Inte alls.

JAG BARA ÖNSKAR ATT MIN MORGON KUNDE STARTAT LITE ANNORLUNDA OCH ATT MIN STRESS-LEVEL INTE REDAN 7.43 SLAGIT ÖVER PÅ RÖTT!

Nej, jag är inte sur!

Vi ses i kväll. Ha en bra dag!

Trappa upp och trappa ner

När jag för ca 2 och ett halvt år sedan ännu en gång gick in i den berömda väggen, gick och la mig ett halvår, drabbades av depression och tyckte rent allmänt att livet var en ohygglig pest och pina, övertygade min läkare mig om att jag på vägen tillbaka behövde piller, piller och mer piller. Från början var det inte tal om den enorma press jag levt i under flera års tid, vad DEN faktiskt gjorde med mig. Att en säkring gick till slut och jag, ja jag gjorde som lamporna på bilen gör när säkringen går, jag slocknade. På bilen byter jag helt sonika säkring när detta händer, (ljug. Det är fästmannen som byter säkring!) och det lyser igen. När min säkring gick var ingen säker, inte ens jag, vilken det var så den gick inte att bytas i brådrasket. För att om möjligt få fart på systemet provade jag som sagt olika mediciner. Har det hjälpt? Svårt att veta. Jag är inte djupt deprimerad längre, fungerar någorlunda normalt (definiera normalt?!), och skrattar nästan varje dag. Men det har jag nästan alltid gjort. Det är min livs-pys-ventil som jag är stolt över att ha tillgång till. Vad jag definitivt vet, är att jag under de här åren har trappat upp och ned olika mediciner flera gånger och jag känner att det slitit enormt på min kropp. Olika biverkningar har jag stått ut med men nu är det slut. Jag orkar inte mer piller. Så nu trappas den sista dosen ut så sakteliga. Om det känns? Jajamänsan. Svettningar, yrsel, matthet och en enorm trötthet. Tröttheten är värst. Längtar alltid efter att få sova. Länge. Ostört. Sjukligt länge. Att vara så in i bengen trött kan ju också vara ett symtom på att depressionen faktiskt finns kvar. Och det kan vara ett skydd. Att bara få sova över allting. Men det vill jag ju inte! OM det kommer att fungera vet jag inte ännu. Jag håller fast vid terapin och sjukgymnastiken. Jag har börjat jobba lite, lite. Målar mer än vad jag gjort någonsin. Skriver mer än vad jag gjort förut. Jag blir aldrig som innan. Jag vill vara jag, utan piller.

Vd.n har ordet!

Utan att jag sökt har jag fått anställning i företaget Städ och Plock. Jag blev minsann VD omedelbums. Det är väl bara jag som inte fattat det ännu. Tills idag. Ungefär. Tillträdde jag månne när första barnet föddes? Eller andra? Eller... Jag är förvisso kvalificerad, har körkort, tillgång till bil. Rökfri. (sedan två månader). Är utomordentligt duktig på att laga mat, kan dessutom svänga ihop en bulldeg. Och baka ut dem! Kan tvätta utan att vita sockor blir rosa, kan mangla dukar. Hittar hjälpligt till alla sporthallar inom 15 mils radie, är en fena på att packa ryggsäckar till allehanda utflykter, har oftast plåster, idomin och lypsyl i väskan. Vet hur man torkar skor med tidningspapper över natten, står ut med svettiga handbolls- och fotbollsskor i hallen, kan svara blixtsnabbt på de flesta frågor av typen "mamma, var är mina......?", eller "älskling, har du sett .....?". Att skriva schema över familjemedlemmars veckoaktiviter och se till att schemat följs ingår liksom att sortera företagets samtliga sopor och se till att de läggs i rätt behållare. Att företaget skall vara väl informerat om omvärlden är en självklarhet, därför inhämtas tidningen i tidig morgontimme. Att nämnda tidning sedan placeras i för ändamålet avsedd behållare i väntan på återvinning är varje VD.s självklara uppgift samt att se till att hushållets samtliga invånare inte lider av hunger eller törst. Stryka är jag bra på. Samt trädgårds- och djurskötsel. Skötsel av bilen däremot har övrigt att önska. Så att säga inte "min bag". Tycker väl att det övriga kan räcka.......
Men nej, jag ska INTE klaga! Känner väl bara då och då att den här tjänsten, den sökte jag aldrig. Den bara BLEV min! Jag behöver lära mig att delegera!

Den här vardagen.....

Igår var det dags för mig att börja jobba. Dagen J. Som i Jobbar-dag. Efter två och ett halvt års sjukskrivning flyttas jag från statistiken långtidssjukskriven till rehabiliteringersättning. Jag gör ingen comeback på 100 % på en gång. Ånä. Här ska skyndas långsamt för att undvika press, stress och återfall i depressions-gropen.
Och hur gick det då?
Jo tack bra.
Vad hände sedan? När jag kom hem? Tja, sov ett par timmar för jag hade varit spänd innan, sedan det vanliga, middag, läxor och då........ fick Lilla Syster magsjuka av det häftiga slaget. Uääärk.
Så dag 2 av min come back tillbringar jag med att VAB-a vid Lilla Systers sjukbädd. Så kan det gå. Back in buisness!

Jag ska måla hela världen...........

....känns det som ibland. När badrummet blev klart på övervåningen såg ju hallen och trappen skruttig ut. Så förra helgen tillbringade älskade Sambon och jag med slipmaskin, skyddglasögon och munskydd med att slipa bort lacken från furutrappen. Hoppla hej. Det krävdes sin man och kvinna men vi blev inte osams en enda gång. Bara en sån sak!
Den här helgen har vi målat! Målat, målat och målat. Nu anar vi slutet på trapp-projektet. Och jag har redan siktet inställt på nästa.... För två år sedan inhandlades golv till övre hallen. Det kan läggas när trappen är klar. Älskade Sambon är med på det. Sen är det slut. För tapetsering av hall, "trapphus" och vardagsrum ska vi leja in firma. Som gör det snabbt. Nu vill jag ha lite tid att pussa på älskade Sambon och umgås med barnen. Jag behöver lära mig att jag inte behöver måla hela världen. Inte ens som liten mamma!

Bebis, bebis......

Idag har jag sniffat på en 12 veckors bebis-flicka som jag har ett väldigt speciellt förhållande till. Jag har nämligen känt bebis-flickans mamma sedan hon var ca 6 år och jag var 16..... Hallå!!! 16 vs 6. I år alltså. Och nu är 6-åringen vuxen med man, hus och två barn. Jag är priviligerad. Jag får vara med. 6-åringen blev ju äldre och vi blev grannar. Hon blev barnvakt till mina barn. Och nu är hon mamma själv. Hon delar med sig. Jag och mina barn får vara del i hennes familj. Om det värmer och känns betydelsefullt? Hmmmm....Få se! Är klimatförändringen betydelsefull??? Tja! Bestäm själva................Typ! Det finns inget större än att bli accepterad av Storebror 4 år som presenterar Bebisflicka 10 veckor............ Livet är stort! Tack Mamma M och Pappa O!

Utanför "normal"-boken, då....

Att leva med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan vara svårt och blir då och då, enligt min erfarenhet, ofta svårare än nödvändigt p g a andra människors okunskap, okänslighet och förväntningar. Vad som är normalt eller inte utgår ju bl a från värderingar, moral och kultur i ett samhälle och alla som inte passar in i det normala "facket" anses som onormala. Says who?
När Store Bror fick problem i skolan för att kraven blev större precis som klassen, skulle det avvaktas. Det kanske var en mognadsfråga? Icke. Det fick vi till slut papper på.
Första kontakten på diagnos-resan togs när Store Bror var drygt två år då jag anade och kände djupt i mamma-hjärtat att det var något som inte stämde. Många som varit i vår sits känner säkert igen sig. Det är diffust, abstrakt, svårtolkat och svårt att sätta ord på. Man bara känner på sig att något är fel. Hm. I vårt vetenskapliga samhälle! Känna på sig?! Sakta i backarna!
För vår del tog det alltså tid. Närmare bestämt 10 år. Sista två åren var förskräckliga. Vi bollades mellan skolhälsovården, BUP, skolans kurator, lärarna, fritidspersonalen och rektorn. Hur många EVK har vi haft? Det var så svårt, så oerhört svårt att få till det där med skolgången så att Store Bror kunde trivas och tillgodogöra sig kunskap. Och vad väntade man då på? Jo, på UTREDNINGEN!
Den neuropsykiatriska UTREDNING som skulle visa hur det EGENTLIGEN förhöll sig. Inte hur jag som mamma sa att det var eller hur läraren sa att det var för Store Bror. Inte heller hur Store Bror faktiskt visade att det var något som var tokigt. Utan vad utredningen visade. Aspbergers Syndrom eller inte var frågeställningen och med den remissen stod vi i kö. I en lång kö. Hm. Igen. OM nu inte Store Bror fått sin diagnos 12 februari 2008, hade han då gått till skolan den 13 februari och varit en annan unge? Hade "problemet" ändrat karaktär? Hade han rentav blivit "normal" då? Nope. Naturligtvis inte. Han är ju liksom som han är. Precis som jag. Precis som du. Men nu hade vi ju UTREDNINGEN att luta oss emot. Då öppnades dörrar för Store Bror och oss. Men, det FANNS ju resurser???? Hurra! Hit med dom! Hallå! Här är vi! Vi tar emot allt vi orkar! Och det har vi gjort. T ex har Store Bror utvecklats enormt både kunskapsmässigt, socialt och mentalt sedan augusti 2008 då han började på resursskola med pedagogik anpassad till varje elevs förutsättning. Kortis, det underbara kortis där han har lärt sig att sova över, utan familjen och där han har fått kompisar. Kontaktpersonen G som betyder så mycket och som tar med Store Bror på bio, åker buss, bowlar, spelar badminton m m. Kort sagt, de gör sånt som tonåringar gör med kompisar. Utan familjen. Utanför hemma. Som tonåringar gör. Den underbara handbollstränaren som förstår och anpassar så att Store Bror klarar av med bravur att spela handboll och kan drömma om att spela utomlands. Resurser. Som finns. För Store Bror och oss som familj.

Varför skriver jag då allt det här idag? Jo, för att just idag blev jag så infernaliskt trött och ledsen när jag hämtat hem Store Bror från kortis och mötte en bekant som ju hade "hört" om Store Bror och hade synpunkter på hur vi hanterar situationen. Jag fick lite råd på vägen och som slutkläm behövde jag veta att jag utsätter Store Bror för utanförskap genom att byta till resursskola och "ha honom på kortis" ett par nätter i månaden. Tja, det finns folk till allt. Vi kan ju byta en vecka! Eller vrida tiden tillbaka till när Store Bror i förtvivlan och frustration över sin skolsituation hackade med saxar i sina armar och lår. Eller känn på min frustration när skolans speciallärare och rektor ringde hem och undrade vad de skulle ta sig till....... Som sagt, det finns några situationer under vår 10-åriga resa som vi gärna hade klarat oss utan. Vi kände oss ganska utanför då!
Nä, Store Bror har inget livshotande handikapp. Med social träning, anpassning av skolarbete och stöd är han som vem som helst. Fast annorlunda. Unik. Precis som jag. Precis som du.

Från verkligheten

Jag riskerar inte att bli av med mitt jobb. Kommer inte att behöva sälja mitt hus för att världens börser rasar som snögubbar i töväder. Ingen i min närhet lider av någon obotlig, dödlig sjukdom och vi äter oss mätta varje dag. Jag tillhör alltså en skara lyckligt lottade människor. Ändå så slänger jag ur mig att "vad jobbigt det är", "vad trist", "hopplöst", "vad trött jag blir" och diverse andra tyckande då och då. Tills jag läser en tidning. Eller pratar med en man som saknar sin son som "försvann" i en vårdnadstvist. Eller sitter på Föreningen Autisms möte och hör om barn som behöver medicineras för att fungera. Eller minns min klasskompis från en folkhögskola som blev torterad för sin politiska åsikt innan hon lyckades fly till Sverige. Jag är medveten om att det alltid finns någon som har det värre men dras liksom med bara.
Idag har varit en bra dag. Faktiskt.
Lilla Syster dukade fram frukost. Store Bror lyckades bygga klart sitt stora legoskepp alldeles själv. Stora Syster plockade ur diskmaskinen innan hon åkte till stan och köpte sin säkert miljonte topp. Nya katten Martini sov tre timmar i sträck i natt innan hon använde min rygg som klösbräda........ Katten Baileys har bara "morrat" två gånger åt nytillskottet idag. Jag har avlusat Lilla Syster med ett lusmedel som luktar lakrits och kröp nästan ur skinnet när jag såg att det kröp i hennes hårbotten men nu är det klart. Största Systern med Kompisen M har varit här och druckit kaffe och pratat en stund, glada och positiva inför kvällens Stand Up Comedy. Älskade Sambon har åkt till Stora Staden för att jobba två dagar innan han kommer hem igen. Store Bror sover på kortis. Lilla Syster sover hos kompis. Stora Syster har kompis här, de spelar gitarr och sjunger. Jag har bakat frallor och kokat purjolökssoppa. Nu tänker jag måla en stund. Det har kort sagt varit en bra dag. En alldeles vanlig dag. Och jag har träffat alla mina barn. Bara en sån sak!

Ny och förnya

Dagarna går och går. Snabbt. Sambon och jag har tillbringat tre dagar med att slipa vår furutrapp. Vi har förstående grannar, de hälsar så glatt fortfarande och det tackar vi för. Att slipa trapp är inte lätt. Det är tungt, slitigt, dammigt och tar tid. Men det kommer att bli fint! Mitt i allt detta har vi fått en ny familjemedlem. Lugn mina vänner, som känner mig. Det är inga nya barn på gång utan familjen har utökats med en liten kattunge. En liten kattfröken som heter Martini. Vi fortsätter på vårt bar-tema vad gäller kattnamn...... Lilla Martini är en svart, liten, stentuff lady och går på upptäcktsfärder i huset. Hon äter "som en häst", använder lådan (tack!) och försöker uppvakta Baileys! Baileys är då inte helt överförtjust över vår nya familjemedlem, hon går långa lovar runt henne men idag har hon nosat lite nyfiket på vår "lill-strumpa" så vi hoppas att hon blir accepterad. Ikväll kom barnen hem från sin resa och Store Bror har minsann fyllt 13 år. Ännu en tonåring i familjen. Som sagt, dagarna går!

Saknad och längtan

Igår åkte alla fyra barnen med sin pappa till Farmor i Skåne. Lilla Syster packade nogsamt ned 15 st egenhändigt ihopknåpade Alla Hjärtansdag-kort, div presenter tillverkade i slöjden att dela ut till skånska kusinerna samt till Farmorn som brutit armen och behöver muntras upp. Resan gick bra, allt frid och fröjd.
Jag fick nyss ett sms: "Mamma. Jag skaknar dig"! Mmmmmm! Lilla Syster! Jag "skaknar" dig också. Framförallt värmdes mitt mammahjärta av meddelandet som kom från samma Lilla Syster som i veckan deklarerat att ALLA, precis ALLA, inklusive mamman är de dummaste som finns och inte fattar någonting. Någonsin. Gråt och tandagnisslan har vi haft och inte har det hjälpt att mamman tänkt, sagt och förklarat att när "liten blir stor", d v s, de små närmar sig tonåren, är det vanligt med berg-o-dalbane-känslor. Det hör liksom lite till och ska genomlevas. Det är på blodigt allvar såklart, känslorna, och det gäller att möta upp och stå pall! Och nu!
Hon "skaknar" mig! Gullunge!