Insikt

När jag blev dålig i min depression och blev sjukskriven, ställdes mycket på sin spets för mig själv och min familj. Så klart. Allt var upp och ner, ja, det var faktiskt kaos. Som jag nämnt förut, så är känns det som det är enklare att drabbas av något fysiskt, något som människor kan se eller känner till. Psykiska åkommor är, enligt min erfarenhet, fortfarande något lite skämsigt, något man helst inte pratar högt om. Det känns som "det är för svårt". Utom för barn. De frågar rakt ut och vill bara ha svar på sin fråga.
Jag har alltid pratat öppet om depressionen, fast det har varit svårt att förklara ibland. Jag förstod så småningom att barnens kompisar också undrade och att mina barn förklarade för dem så gott de kunde. DEN insikten slog till en decemberdag, när jag varit dålig i ungefär ett halvår.
Lilla Syster och KlaraFina satt vid köksbordet och åt mellis. Jag var då för en gångs skull på gott humör en stund och kom in genom ytterdörren, blev glad över att se barnen och hejade glatt. Jag kokade en kopp kaffe och när jag donade i köket sa plötsligt KlaraFina:
"Du, Cina, nu vet jag vad det är för fel på dig"!
Jag minns att jag vände mig om, lite nervöst, faktiskt, då hon fortsatte:
"Jo, jag vet nu att du är sjuk i huvudet"!
Och jag började skratta. Det var så himla skönt att höra det från KlaraFina, för hon menade inget illa, det var bara hennes sätt att faktiskt säga till mig att hon förstod på sitt lilla vis. Lilla Syster höll först på att krypa ur skinnet men lugnade sig när hon kände att jag inte tog illa vid mig utan faktiskt kunde skratta och var lugn.
Vi hade en lång, mysig fikastund efter den insikten.
Idag, två år senare, knackade KlaraFina på dörren och undrade om jag ville köpa lotter. Lilla Syster och hon är inte med varandra så mycket längre så det var länge sedan vi sågs. Men självklart köpte jag lotter av henne!
När hon skulle gå vände hon sig om och frågade:
"Är du frisk än"?
"Nej, inte riktigt. Inte än. Men snart. Jag är mycket bättre ialla fall".
"Usch, vilken tid det tar. Det måste vara jobbigt"!
Sen gick hon.
Fina, fina KlaraFina! Det ÄR jobbigt, men det blir så mycket lättare, roligare och trevligare på vägen att möta dig!

Tankar en dag i april

Idag har jag pratat med FÖRSÄKRINGSKASSAN! Jahapp. Det skulle kunna räcka med det. FÖRSÄKRINGSKASSAN!
Vissa dagar är det som förgjort att få till en bra dialog med vem som helst, idag var det stört omöjligt just med min Fk-handläggare.
Ja, ja. Jag vet. Handläggaren sköter bara sitt jobb. Handläggaren gör så gott h*n kan. Det finns riktlinjer att följa. Just nu känns det bara som dessa #&/()¤ riktlinjer går rakt över mig och gör ont. De rivs liksom, de rivs så att det känns som det kommer att bli ärr. På riktigt!
Jag har ju inte själv bestämt att"nu, nu ska jag bli deprimerad. Och jag ska bli så inihelsikes deprimerad att jag inte vill gå ur sängen, jag vill inte jobba, jag vill inte........". Nä. Jag vill bli frisk! Jag vill inte äta piller. Det bara M-Å-S-T-E gå att bli frisk utan att äta piller. Jag har gjort det. Det hjälpte inte så mycket. Jag blev bara lite mer ........ grå. Utstlätad. Lite mer behändig. Likgiltig är ett annat ord. Nu är jag utan piller. Då ska jag vara som vanligt direkt. Frisk, liksom. Utan inskolningsperiod. Nej, visst nej. Arbetsträning. Den får jag ju inte glömma. Fast det känns som: Pang och
"Ut i livet med dig, människa".
"Det är bara bra för dig".
OK. Det ÄR bra att vara ute i livet. Kan ju tillägga återigen, att jag, jag har varit i verkligheten hela tiden, ja, i livet. Men om nu medicinen skulle vara min krycka och jag inte har det längre. Då behövs det kanske några ......stödhjul?????? Ett tag. Åtminstone. Säg bara inte "tät läkarkontakt", för det skrattar jag bara åt. Min läkare är en röst i telefonen högst var tredje månad. Om det kan man också ha synpunkter.
Jag har ju min "prat-farbror", min sjukgymnast, min yoga. Min Granne som drar ut mig på promenader och stadsbesök. Dessa får jag behålla. Det tyckte t o m Försäkringskassan.
Problemet är att jag tar för lång tid på mig. Det tar för lång tid för att vara acceptabelt i Samhällets ögon. Ja, ja. Jag SKA försöka skynda mig på!
Ett brutet ben eller en arm går ju att förklara. Det tar si och så lång tid att läka ihop och om det inte fungerar kan man ju alltid bryta upp det och gipsa om och så blir det bra. Det här med depressioner är ju lite mer marigt att ha att göra med. Tanken har slagit mig att jag kanske skulle gå med huvudet i bandage? Eller, det kanske inte alls sitter i huvudet? Det är kanske hjärtat som behöver lite omläggning??? Ja, ni ser ju. Inte ens jag som är drabbad begriper det ju själv. Så hur skulle någon annan göra det?

Timeout!

Nej, jag har inte slutat att blogga. Jag har haft en liten time-out av "personliga skäl" som det så fint brukar heta i medier. Idag är dagen då jag tar första klivet på banan igen med diverse förändringar på färden.
Min arbetsträning är lagd på hyllan ett slag. Min "haveri-kommission", tillsammans med mig kom fram till det beslutet. Det är väl så att "den svarta lådan", någon mackapär som sitter inne med all information, inte är funnen ännu. Med det menar jag att de åtgärder som hitills använts för att få mig pigg och alert igen inte fungerar. Och då måste man ju hitta på något annat. Som sagt.
En annan förändring är att jag har ett lindat knä. Ett ONT knä. Ett läkarbesök idag har utmynnat i en teori om en cysta i knävecket. Ett ytterst olämpligt ställe kan jag säga, för det gör ont! Nu ska jag först äta antiinflammatoriska piller en vecka för att se om smärtan och svullnaden kan dämpas annars får "farbror Doktor" hitta på något annat. Så här kan jag ju inte gå omkring!

"Vett och etikatt"

När senaste tillskottet i familjen, katten Martini, flyttade in för sisådär nästan två månader sedan förändrades tillvaron för hela familjen. Som det brukar när småfolk flyttar in! Lite mer passning, lite mer action, lite mer vakna nätter blev det allt. Vi tvåbenta i familjen fann oss snabbt och kom förstås att älska den lilla katten som är näpen, söt, pigg, rolig, busig och allt nu en katt kan vara. "Jättesöt, ju".

Vad tycker då Baileys? Stor-katten. Mjnaaa. Hon är väl inte så där överdrivet förtjust i nytillskottet kan man säga. Som en svartsjuk storasyster sitter hon numer utanför sovrumsdörren och blänger surt i stället för att komma in och kurra "godmorgon" när väckarklockan ringer, som den väluppfostrade katt hon faktiskt är.

"Kvinna på täppan"

Som en förnäm fröken fräser hon åt den lilla när de stöter på varandra, det har hänt att hon har tagit nacksving på Martini. Som en stöddig tonåring moppsar hon sig mot lillan. Hon morrar. Japps. Den stora katten morrar. Och visar tänderna. Pust och puh.
Baileys var två och ett halvt år när hon adopterades av oss. Till midsommar fyller hon fyra. Hon har alltså haft gott om tid på sig att vänja sig vid bullriga familjen, att vara ute, förstå att vi tycker om henne och så vidare. Men,
hon är nu av en sån sort som tycker om att vara för sig själv, gillar inte mest i hela världen att bli kelad med och AVSKYR när man bär henne. Kort sagt, ingen barnkatt. Men jättefin. Såklart!
"hur ska det bli" och
"har vi tagit på oss för mycket nu"
är tankar som vi vuxna dryftat här hemma sedan "syskonkriget" började.

Lugnast så här? På var sida.

I helgen fick så Martini börja vara ute lite själv. Inte utan tillsyn. Nehejdå. Det var ju fint väder så ytterdörren kunde stå öppen = en alldeles behövlig reträttväg för en liten kattunge och någon i familjen var hela tiden på tomten, beredd att rycka ut på katträddning om det skulle behövas.
Vad gjorde då Baileys?
Hon vaktade. Hon blev "kattungevakt". Hon satt på behörigt avstånd från den lilla men förflyttade sig hela tiden med, fast obemärkt förstås som på det värsta "SÄPO-spanar-manér". När så Martini försvann som en blixt bakom tvättstugan kom Baileys ängsligt trippandes till mig, jamade och trippade tillbaka mot tvättstugan. Fram och tillbaka. Martini dök ju upp igen ganska snabbt och det såg ut som Baileys drog en suck av lättnad och nosade försiktigt på lill-katten, strök sig mot henne. Det kanske finns hopp om fred dem emellan trots allt? De har haft ett "Hallelujah moment" även om det var länge sedan.

I en annan del av världen......

......befinner sig Stora Syster sedan i söndags kväll. Närmare bestämt i Italien. Cesena. Det är alltså dags att byta tillbaka erfarenheter från i vintras när italienarna var här. Den nu inledda resan framkallade innan avfärd dock något förhöjt blodtryck hos mamman.
Nu, när Stora Syster är på plats där hon ska ett par dagar, känner jag mig ganska återställd. Vad blodtrycket anbelangar. Sen att jag saknar henne och lyfter mobilen ett par gånger varje dag för att ..... inte ringa henne, det är en annan sak. "Klart ungen ska resa"!
Varför rusade då mitt blodtryck i höjden? De av er som läser detta och har tonårsbarn som någon gång ska resa, packa, planera, fixa och dona själva, förstår mig. Utom de av er som har tonåringar utav "fixa-allt-på-en-gång-så-är-det-klart"-sorten. Dit hör inte Stora Syster. Inte Väninnans barn heller som är med på samma resa. Vi luttrade mammor har mer "allt-ordnar-sig-det-fixar-jag-sen"-sorten och det gäller för oss att fälla ner curling-armarna längs kroppen och upprepa mantrat "de-ska-lära-sig-själva-jag-ska-inte-lägga-mig-i" tills det är klart. Sen.
Men, allt ordnade sig ju! Hon hann. Hon kom med planet. Hon HAR både giltigt pass, pengar, kläder och mobil med sig. Hon har hört av sig. Venedig (som första anhalt) är underbart! Såklart!

Gladträning

"Idag är en bra dag för styrketräning" tänkte jag i morse när jag vaknade och packade träningsväskan omedelbums för att inte komma på andra tankar. Tankar som att istället shoppa, gå på bo-mässa, ligga-kvar-i-sängen-o-titta-film eller röja i klädkammaren trängde jag undan med kraft.
Det är så fiffigt att Lilla Syster dansar show-dance på samma gym så vi bestämde oss för att cykla dit. Det var motvind. Det var april-kallt. Jag hade glömt handskar. Men om nu Lilla Syster så ivrigt cyklade och inte klagade så kunde ju inte jag heller göra det, jag tänkte istället på att jag kunde omräkna cykelturen till steg och kliva några pinnhål högre i stegräknartävlingen.
På gymmet hampade det sig så, att det blev "mamma-träning". Näe, jag menar nu inte nyblivna mammor utan mammor som har varit mammor i allt mellan åtta och sisådär 30 år, några är t o m mormödrar. Vi är ett gäng, vi känner inte varandra mer än att vi då och då ses på gymmet. När det hampar sig. Vilket det gjorde idag.
Det är skönt när de andra mammorna är där. När vi med celluliter, hängarmar, barnuttänjda magar, lite lagom sladdriga lår och rumpor som kämpar mot tyngdlagen är överrepresenterade och vi kan le lite mot varandra där vi febrilt drar och kämpar med vikter, svettas, låter och bara VIIIIIIIIIILLLLLLLLLLLLL att träningspasset snart ska ta slut så vi kan pusta ut i bastun och prata lite, skratta lite, oja oss och "nähäa" oss i bastun. Det är skönt! Det är rent av vilsamt att träna då. Inte för att jag inte kämpar, för det gör jag. "Gäddhäng" är min stora skräck i tillvaron, jag kan tåla en rumpa ett par våningar ner, bara baksidan av armarna är OK........
Idag var det en ny mamma där. En mormor. En finlandssvenska som med stort leende, vänliga kommentarer och roliga inpass gjorde träningen än roligare. Sånt gör mig glad!
När så Lilla Syster och de andra barnen dansat färdigt hade vi mammor också tränat klart och den efterlängtade bastun blev verklighet. Nöjd med min insats cyklade Lilla Syster och jag hemåt, nu med mycket lättare pedaler. Där väntade Älskade Sambon med kaffe och äggsmörgås, framdukat på en nystädad altan som badade i vårsolen. Ibland ÄR det lätt att leva!

Vårrus

Dagarna går himla fort nu, rinner iväg som smältvatten. Min tillvaro har blivit lite mer inrutad eftersom jag nu arbetstränar 4 tim/dag och inte längre kan gå och "slå dank hela dagarna", utan ska anpassas tillbaka till verkliga verkligheten. Nu tycker jag, att jag varit i verkligheten under hela min sjukskrivning men det räääääääääknas liksom inte, man räknas inte förrän man sitter där igen. Bakom skrivbordet. Vid datorn och rattar ett system som helst ska fungera. Det är en av uppgifterna. Att systemet ska fungera och gör det inte det ska det felsökas och rättas till. Helst omedelbums.
Nåja. Jag är tillbaka. Jag är på gång. Det låter det! Och ja, stegtävlingen på jobbet rullar på, jag går hem från jobbet och njuter av sol, damm, pollen och fågelsång och matar så lydigt in resultet varje kväll. Blir faktiskt glad över min lilla stapel där i diagrammet som växer så fint varje dag. Som sagt, jag är på gång!

Sommarpussel

Sitter med almanackan framför mig och ska planera vårens och sommarens aktiviteter. Det är veckonummer hit och veckonummer dig. Vilken vecka var det nu igen som barnen skulle till farmor? Min målarkurs, den ritar jag in på vecka 22. Midsommarveckan? Och sen, två veckor i Skåne. Tjägöveckorna då? Få se nu...... vecka tjugot............
"Va, är det midsommar en hel vecka" undrar Lilla Syster hoppfullt.
"Nä, det är ju midsommar när vi åker till Norra och fikar, det är bara två dagar" upplyser Store Bror.
"Jamen mamma säger ju midsommarveckan"........... Lilla Syster går iväg.
Det känns långt till midsommar då påsken precis har sagt "hejdå" för i år. Men sommaren ska schemaläggas och rätt som det är, är vi där.
Mina tankar far iväg åt annat håll och jag får anstränga mig för att hitta tillbaka till almanackans blad och koncentrera mig. Tidspusslet ska läggas.

Lyssna!

Mycket ska man höra innan öronen ramlar av!
Jag lyssnar mycket gärna på vågskvalp, vinden, tystnaden, barnskratt och kloka ord.
Den här helgen har varit perfekt för det. I stort sett det enda som hörts. Ja, en och annan mås förstås, båtmotorljud och skratt.
En helg att ladda inför nästkommande vecka med. Jag ÄR laddad!

Påskprövning!

Vi firar påsk i skärgården. Vi väcker vårt älskade hus från vintersömnen, ropar ivrigt "hallå, hallå" till alla slumrande, vintervilande flugor och tja, till huset.
Huset skakar till, gnyr lite och gäspar, sträcker liksom på sig och det känns som det säger:
"Vart har ni varit så här länge"?
Och ja, lilla huset. Vi har jobbat, jobbat, stretat på med vardagslivet där borta i staden och visst, vi har längtat och tänkt, men tiden. Alltid den där tiden som inte räcker till allt man vill.
"Ok", säger huset och släpper in oss.
Sen är det stopp. Eller ska vi säga att huset trotsar??? Tjurar lite?
Allt verkar ju fungera som det gjorde när vi åkte härifrån i höstas. Värmen är på, toan surrar som den ska, lamporna lyser....
Men vänta nu!
Kylskåpet! Ovanligt tyst!
Mmmm. Ja.
Kylskåpet är tyst. Och ÄTER proppar. OK. Vi drar ut kylskåpet och upptäcker att någon elektrisk mojäng på baksidan helt enkelt brunnit upp. Oooops.
Vi löser det. Packar ned maten i kylboxar och tigger kylklampar från svärmor i huset bredvid. Boxarna ställer vi under huset, där är svalt och skyddat.
Check. Klart!
Nu är det påskaftons kväll och vi har precis upptäckt en vattenläcka. En slang har gett upp i vinterkylan och vatten strömmar ut i källaren. Vi löser det också. Så småningom.
Lite pyssel blev det allt den här påskhelgen. Men vi håller humöret uppe och tänker att det är saker som går att lösa. Vi trivs här. Huset ska bara kinka lite för det är så länge sedan vi var här. Så kan det gå!