fredag, mars 29, 2013

En historia. En lång.

5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.

Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.

Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!




10 kommentarer:

  1. Stackars fina killen :(
    Min kusins son, adopterad, död adoptivmamma vid 7års ålder, missbrukarproblem i tidiga tonår, han går på nån kockutbildning i Mjölby-trakten. Kan det vara något att kolla upp? De verkar ju förstå viss problematik iaf.
    KUL att praktiken börjat bra! Glad påsk, från oss som blev insnöade hemma...

    SvaraRadera
  2. Jag tänkte just fråga om han inte kan få en praktikplats men det behöver jag ju inte :-)
    Håller tummarna för honom och önskar dig lugn och ro.

    Markattan

    SvaraRadera
  3. Jäkla Cina, du fick mig att nästan storgråta. Över hur man kan överraska världen som Susan gjorde (det är ett favvoklipp),över söner som måste kämpa så, över en jävla värld som inte fattar att man måste inte vara enbent för att man är funktionshindrad.

    Jag hoppas från djupet av mitt hjärta att allt kommer att gå spikrakt för Storebror nu. Jag vet att det kommer finnas hinder, men vägen kan väl bli så rak som möjligt i alla fall.

    Själv har jag just nu en 36-årig son som slänger luren i örat på en så fort man säger något som inte passar. Hans pappa och han håller på att renovera sonens lägenhet. Och eftersom han inte vågar brusa upp mot pappan så får jag ta allt. Men vad gör man. Jag tiger och försöker förstå att han gör så för att han är trygg med mig.

    Massor med kramar

    SvaraRadera
  4. Insnöade var väl inte helt sant, men det snöade i morse och lite hela dagen. Likaså där nere. Det är ju lag på vinterdäck tom söndag, så man vågar ju inte chansa. Kostar mer än det smakar om det händer nåt. Så vi påskar hemma. Hoppas få ner husvagnen nästa helg istället....

    SvaraRadera
  5. Jag blir så glad när jag får höra att ni har kommit ett så stort kliv framåt. Skönast för storebror, skönt för mamman och även skönt för syskonen!!! Jubla över nuet, så ni hittar massor av ny energi för framtida fajter som livet bjuder på.

    SvaraRadera
  6. Ezter: Store Bror har nu fått en väldigt bra handledare så vi bidar vår tid ett slag. Men tack för tipset! Kram!

    Markattan: Nä. Har letat med ljus o lykta och den här praktikplatsen verkar bra! Tack för hållna tummar!

    Cicki: Man FÅR gråta! ;)! Ja, man får bara stå pall! Kram!

    Laila: TACK vännen!

    SvaraRadera
  7. Du verkar vara en awesome mamma och jag är jätteglad för att din son fått en praktikplats. Hoppas, hoppas att det blir bra.

    SvaraRadera
  8. Heja Cina, du är bäst! Åhhh vad roligt. Jag håller tummarna för att praktikplatsen blir fortsatt topp! KRAM!

    SvaraRadera
  9. Du är så nedrans bra Cina, stå på dig. massa kramar till dig och familjen<3

    SvaraRadera
  10. Åh jag rös av att läsa det du skrivit! Jag lider med din son vad han blivit utsatt för och med hela er familj. Men något väldigt mäktigt med dina ord om hur ni kämpat och hur du har kämpat och att han till sist efter denna långa tid började sitt liv igen. Imponerande! Och underbart att läsa! Hopp. Det finns hopp.

    Kram Ann-Louise

    SvaraRadera