Lilla Syster ville gå på stan med två kamrater, ta bussen direkt efter skolan. Hade de något ärende? Vafalls?! Ett ärende?! Förutom att ärendet ÄR att ....just gå på stan? Nä. Nähä. Tänkte väl det.
Mamman, d v s jag, funderade:
"någon gång måste vara den första",
"det här har jag ju gått igenom förut med stora systrarna",
"hon har egna pengar",
"hon har mobil",
"de är flera och måste hålla ihop",
"vi kommer överens om en hem-tid".
Va? Hönsmamma? Jag? Eeehh? Not???(!).
Lilla Syster och jag kommer överens. Om vilken buss de ska ta till stan, att hon ska ha egna pengar med sig, att mobilen får följa med till skolan = bra att ha på stan, vilka det är hon ska åka med och med vilken buss hon ska åka hem. Deal!
Vad tänker jag sen?
Att de kommer att missa första bussen ner till stan för de kommer att komma på något när de ska gå från skolan. Att de kommer att köpa en liten strips med läsk till mellis på McDonalds. Att Lilla Syster kommer att ha svårt att bestämma sig för vad hon vill handla, bara ATT hon vill handla något. De kommer tycka att tiden är för kort, 1 timme 45 minuter så Lilla Syster kommer att ringa fem minuter innan avfärd för hemresan.
Och varför tror jag då att just detta kommer att inträffa?
Tja, här är det så skönt att säga: "av erfarenhet, FAST överraska mig gärna"!
Så?
Flickorna stormar in här fem minuter innan bussen ska avgå till stan. En av flickorna har kommit på att hon saknar sitt busskort. De slänger av sig väskorna och springer hem till henne för att hämta busspengar. Som inte finns. De springer till ICA med pantflaskor för att få ihop busspengar till kamraten. Kreativt!!
De blir hungriga förstås. Handlar glass på McDonalds. Dricker vatten till. Ekonomiska tjejer!
Hemfärden är bestämd till 16.15.
16.00 börjar jag titta på klockan och undrar när samtalet om senare hemgång kommer.
Det kommer 16.05. Se där!
Lilla Syster är inte den som är den. När jag hänvisar till hemfärdsöverenskommelsen kvittrar hon bara: "ok". Något snopen lägger jag på luren. Vad lätt DET gick!
När hon kommer hem, glad över stadsturen, berättar hon att det var svårt att välja vad hon ville köpa. Hon har kommit på att hon egentligen redan har allt hon behöver. Vilket glädjer mamman!
Men det är klart hon handlat något och vi övriga familjemedlemmar får gissa.
"Det börjar på S".
Och vi gissar på smink, strumpor, smycke, suddegum..........
"FEL"!
"Jag har köpt sssssssssssssssssssssssstudslera"!
"Studslera"?
Till frukosten imorse hade vi rosa små studslerabollar studsandes runt i köket. Katterna var glada för det, gladast var nog Lilla Syster!
torsdag, mars 12, 2009
onsdag, mars 11, 2009
Så ska det låta!
Stora Systern läser psykologi. Hon har valt att fördjupa sig i ämnet Autism/Aspbergers Syndrom.
"Kanske kan jag förstå mer hur Store Bror fungerar" funderar hon.
"Jag känner ju till ämnet om man säger så, det är intressant" funderar hon vidare.
Hon arbetar tillsammans med en skolkamrat som också har ett syskon med Aspberger, de hjälps åt, peppar och stöttar varandra. Stora Systern berättar att de skrattar mycket under tiden de jobbar med ämnet. Båda har de varit i situationer som de kan känna igen och jag tror de båda storasyskonen känner en lättnad, de är inte själva. Det är tillåtet att vara förbannad, ledsen och arg över att ha ett syskon som är annorlunda. Och stolt. Precis som med vilket syskon som helst.
"Har du berättat på din skola att jag har Aspberger" frågar Store Bror när vi pratar vidare vid middagsbordet.
"Nej", svarar Stora Syster.
"Men jag har tänkt fråga dig om det är OK att jag berättar det, att det handlar om min bror när vi ska redovisa. Om du inte vill, säger jag inget".
"Det är OK" säger Store Bror och fortsätter:
"Det är bra att de vet det, att de känner till mig när jag blir känd"!
"Eeeeeh, känd"?
"Ja, det är väl klart jag blir känd för något, vad trodde du"?
"Ja, det har du ju rätt i. DET tänkte jag inte på" avslutar Stora Systern och vi äter vidare.
Och så var DEN saken avklarad! Allt är möjligt! Jag älskar den tanken!
"Kanske kan jag förstå mer hur Store Bror fungerar" funderar hon.
"Jag känner ju till ämnet om man säger så, det är intressant" funderar hon vidare.
Hon arbetar tillsammans med en skolkamrat som också har ett syskon med Aspberger, de hjälps åt, peppar och stöttar varandra. Stora Systern berättar att de skrattar mycket under tiden de jobbar med ämnet. Båda har de varit i situationer som de kan känna igen och jag tror de båda storasyskonen känner en lättnad, de är inte själva. Det är tillåtet att vara förbannad, ledsen och arg över att ha ett syskon som är annorlunda. Och stolt. Precis som med vilket syskon som helst.
"Har du berättat på din skola att jag har Aspberger" frågar Store Bror när vi pratar vidare vid middagsbordet.
"Nej", svarar Stora Syster.
"Men jag har tänkt fråga dig om det är OK att jag berättar det, att det handlar om min bror när vi ska redovisa. Om du inte vill, säger jag inget".
"Det är OK" säger Store Bror och fortsätter:
"Det är bra att de vet det, att de känner till mig när jag blir känd"!
"Eeeeeh, känd"?
"Ja, det är väl klart jag blir känd för något, vad trodde du"?
"Ja, det har du ju rätt i. DET tänkte jag inte på" avslutar Stora Systern och vi äter vidare.
Och så var DEN saken avklarad! Allt är möjligt! Jag älskar den tanken!
tisdag, mars 10, 2009
Inte bara mamma?
"Nä, jag är inte bara mamma" hör jag mig själv säga.
LJUUUUG! Jag har precis förstått att jag är "mamma" i precis allt. När Största Systern föddes för snart 22 år sedan åkte mamma-glasögonen på och där har de suttit sedan dess. Nåja, jag kan sträcka mig till att jag någongång, möjligtvis, har skjutit upp de där glasögonen i pannan men se, sen händer det något och då åker de på plats igen. Och varför skulle det inte vara så?
Jag menar, det är ju genom de glasögonen jag behövt och behöver se världen, för att skydda mina barn, lära mina barn, vara med mina barn. Det är bara liiiiiiiiiite pinsamt när jag upptäcker att jag även "mammar" vuxna i min omgivning. När Älskade Sambon och jag kliver in på gymmet, han ska styrketräna, jag dansa Afro, frågar tjejen i receptionen om han också ska gå på Afro-pass?
"Nej" svarar jag blixtsnabbt, "han ska styrketräna".
Se där! Svarat och klart innan Sambon ens hinner dra efter andan. Det är ju himla dumt. Han kan minsann svara för sig själv. Och det kan mina barn också. Jag bara ramlar in i någon sån där "curling-fil" ibland, som härstammar från det att barnen verkligen VAR små och behövde någon som förde deras talan. Jag har "mammat" kompisar, bekanta, obekanta, släktingar. Som faktiskt KAN prata för sig själva. Om det blivit pinsamt någon gång? Tja, det har säkert hänt................Men jag är inte värre än att jag erkänner. Direkt! Lite "upp-med-händerna-jag-ger-mig-effekt". Men, ja, det tog ett tag! Jag försöker minsann lägga band på mig, det är SÅ lätt att trilla dit, i "svara-åt-någon-annan-fällan". Men jag försöker. Även med mamma-glasögonen på!
LJUUUUG! Jag har precis förstått att jag är "mamma" i precis allt. När Största Systern föddes för snart 22 år sedan åkte mamma-glasögonen på och där har de suttit sedan dess. Nåja, jag kan sträcka mig till att jag någongång, möjligtvis, har skjutit upp de där glasögonen i pannan men se, sen händer det något och då åker de på plats igen. Och varför skulle det inte vara så?
Jag menar, det är ju genom de glasögonen jag behövt och behöver se världen, för att skydda mina barn, lära mina barn, vara med mina barn. Det är bara liiiiiiiiiite pinsamt när jag upptäcker att jag även "mammar" vuxna i min omgivning. När Älskade Sambon och jag kliver in på gymmet, han ska styrketräna, jag dansa Afro, frågar tjejen i receptionen om han också ska gå på Afro-pass?
"Nej" svarar jag blixtsnabbt, "han ska styrketräna".
Se där! Svarat och klart innan Sambon ens hinner dra efter andan. Det är ju himla dumt. Han kan minsann svara för sig själv. Och det kan mina barn också. Jag bara ramlar in i någon sån där "curling-fil" ibland, som härstammar från det att barnen verkligen VAR små och behövde någon som förde deras talan. Jag har "mammat" kompisar, bekanta, obekanta, släktingar. Som faktiskt KAN prata för sig själva. Om det blivit pinsamt någon gång? Tja, det har säkert hänt................Men jag är inte värre än att jag erkänner. Direkt! Lite "upp-med-händerna-jag-ger-mig-effekt". Men, ja, det tog ett tag! Jag försöker minsann lägga band på mig, det är SÅ lätt att trilla dit, i "svara-åt-någon-annan-fällan". Men jag försöker. Även med mamma-glasögonen på!
söndag, mars 08, 2009
50 år att fira!
Igår var Älskade Sambon och jag bjudna på 50-årsfest. Och vilken fest! Vi hade så roligt, trevligt och ...........tja, det var som en bal på slottet. En hellyckad kväll, mat, dryck, trevliga människor, live-band, dansen......... Idag går jag helst i ett par tofflor, att bugga en hel kväll i nya skor sätter sina spår. Men vad gör väl det? En sån trevlig kväll med många intryck och möten med nya människor, det kan jag leva länge på!
lördag, mars 07, 2009
Att ha en vän
Jag har en allra bästaste vän. Vi har känt varandra i, (tänk...tänk...räkna....räkna) 23 år. 23 år. Det låter ohyggligt länge. Och vi växte inte ens upp tillsammans..........!
Vi lärde känna varandra en period när vi bodde grannar och Bästa Vännens yngsta son var ca ett halvår gammal. Jag var höggravid med Största Systern och vi två småbarnsmammor fann varandra bland blöjor, puréer, feberkramper, inte-vilja-sova-på-natten-barn, Emmaljunga-vagnar, Vi Föräldrar och allt som hörde småbarnsåren till. När Största Systern var två år flyttade vi till Lilla Staden och Bästa Vännen var och är kvar i Stora Staden.
Genom alla år har vi behållit kontakten. I början skrev vi brev. För hand, på brevpapper. Nåja, det hände att vi skrev på allt vi kom över. Jag har fått hälsningar på papperservett från något kalas, baksidan på en biljett och jag är säker på att jag skickat dylika ting till Bästa Vännen. Vi ringde varann också. På VANLIGA telefonen. Där luren satt fast med en sladd i själva telefonapparaten. Man satt liksom där man satt och pratade. Jag satt ofta på golvet med barnet krypandes runt, på och över, mig, bara för att få pratstunden att räcka så länge som möjligt.
Sedan blev det brev skrivna på datorn, blandat med mail. Jag skaffade bärbar telefon innan Bästa Vännen och hon blev minsann impad av att jag GICK OMKRING och pratade. Och ja, sen har det gått i rasande fart......... sms, mobilsamtal, mms, (jodå, vi har Comviq Kompis...), Facebook....... Vi håller kontakten! Och har kommit närmare varandra. Det händer att vi chattar på FB för att slänga oss på luren (den bärbara) och diskutera något för att återgå till att chatta på FB. (FaceBook).
Vi har följt varandra genom barnafödande, skilsmässor, nya män, död, glädje, flyttar, jobb. Allt. Ja, vi känner varandra väl! Och Bästa Vännen finns ALLTID där! Det är inte alltid vi tycker lika. Hon är rak, stark och ärlig. Ibland kan det hugga till i magtrakten men jag är ALLTID säker på att det hon säger, det menar hon! Och bästa vänner, det blir man ju inte bara för att man alltid tycker likadant, vi är vänner för att vi tycker så mycket om varandra.
Hon är gudmor åt mina fyra barn. De älskar henne och hennes man. De räknas liksom till vår familj.
Idag har vi ätit frukost tillsammans, löst melodikrysset och gått en låååååååååång promenad med männen i våra liv. Det är så skönt att ha en allra bästaste vän. Jag är glad för det, för Bästa Vännen! En sådan vän unnar jag alla.
Vi lärde känna varandra en period när vi bodde grannar och Bästa Vännens yngsta son var ca ett halvår gammal. Jag var höggravid med Största Systern och vi två småbarnsmammor fann varandra bland blöjor, puréer, feberkramper, inte-vilja-sova-på-natten-barn, Emmaljunga-vagnar, Vi Föräldrar och allt som hörde småbarnsåren till. När Största Systern var två år flyttade vi till Lilla Staden och Bästa Vännen var och är kvar i Stora Staden.
Genom alla år har vi behållit kontakten. I början skrev vi brev. För hand, på brevpapper. Nåja, det hände att vi skrev på allt vi kom över. Jag har fått hälsningar på papperservett från något kalas, baksidan på en biljett och jag är säker på att jag skickat dylika ting till Bästa Vännen. Vi ringde varann också. På VANLIGA telefonen. Där luren satt fast med en sladd i själva telefonapparaten. Man satt liksom där man satt och pratade. Jag satt ofta på golvet med barnet krypandes runt, på och över, mig, bara för att få pratstunden att räcka så länge som möjligt.
Sedan blev det brev skrivna på datorn, blandat med mail. Jag skaffade bärbar telefon innan Bästa Vännen och hon blev minsann impad av att jag GICK OMKRING och pratade. Och ja, sen har det gått i rasande fart......... sms, mobilsamtal, mms, (jodå, vi har Comviq Kompis...), Facebook....... Vi håller kontakten! Och har kommit närmare varandra. Det händer att vi chattar på FB för att slänga oss på luren (den bärbara) och diskutera något för att återgå till att chatta på FB. (FaceBook).
Vi har följt varandra genom barnafödande, skilsmässor, nya män, död, glädje, flyttar, jobb. Allt. Ja, vi känner varandra väl! Och Bästa Vännen finns ALLTID där! Det är inte alltid vi tycker lika. Hon är rak, stark och ärlig. Ibland kan det hugga till i magtrakten men jag är ALLTID säker på att det hon säger, det menar hon! Och bästa vänner, det blir man ju inte bara för att man alltid tycker likadant, vi är vänner för att vi tycker så mycket om varandra.
Hon är gudmor åt mina fyra barn. De älskar henne och hennes man. De räknas liksom till vår familj.
Idag har vi ätit frukost tillsammans, löst melodikrysset och gått en låååååååååång promenad med männen i våra liv. Det är så skönt att ha en allra bästaste vän. Jag är glad för det, för Bästa Vännen! En sådan vän unnar jag alla.
fredag, mars 06, 2009
När det går vägen
Onsdag, torsdag och fredag den här veckan har varit ovanligt jobbiga för Store Bror. När det är jobbigt för Store Bror blir det jobbigt för alla runt omkring så vi är lite slitna så här inför "veckändan". Mamman, d v s jag, har ju dessutom börjat arbetsträna 2 tim/dag.
Nu ska jag ge en eloge till alla på Store Brors skola som den här veckan har varit helt suveräna, tålmodiga och visat stort samarbetsintresse! Det lät väl fint?! Men det är sant! Det har resulterat i att Store Bror trots allt stannat kvar på skolan alla dagar, han har klarat av att bryta negativt beteende relativt snabbt, han har blivit påvisad strategier och han har nappat på de förslag som personalen delat med sig av. De är så professionella, lyhörda och entusiastiska. Rätt personer på rätt plats!!!! (alla veckor givetvis, men den här har varit speciell....).
Store Brors mentor på skolan, Herr M, följde med mamman på möte med rektor för den ev nya hemskolan Store Bror och jag önskar till hösten. Herr M var ett stort stöd för mig, redogjorde klart och tydligt vad resurskolan ansåg vara bäst för Store Bror och jag, ja, sa väl samma sak egentligen men det brukar ju liksom inte riktigt räcka det där som "bara" mammor säger. Men det här hjälpte, det blir högstadium med idrottsprofil till hösten som hemskola och resursskola för övrigt. Lysande! Rektor S ringde idag och meddelade att sonen kommer in! Så idag glädjs vi med Store Bror! Någonting på den här diagnos-resan gick relativt enkelt och smärtfritt. Jag som redan hade laddat argument-bazookan, skrivelse-slang-bellan var framtagen och så..... räckte det med vad jag sa på mötet. Nästan snopet. Fast skönt. Förstås!
Nu ska jag ge en eloge till alla på Store Brors skola som den här veckan har varit helt suveräna, tålmodiga och visat stort samarbetsintresse! Det lät väl fint?! Men det är sant! Det har resulterat i att Store Bror trots allt stannat kvar på skolan alla dagar, han har klarat av att bryta negativt beteende relativt snabbt, han har blivit påvisad strategier och han har nappat på de förslag som personalen delat med sig av. De är så professionella, lyhörda och entusiastiska. Rätt personer på rätt plats!!!! (alla veckor givetvis, men den här har varit speciell....).
Store Brors mentor på skolan, Herr M, följde med mamman på möte med rektor för den ev nya hemskolan Store Bror och jag önskar till hösten. Herr M var ett stort stöd för mig, redogjorde klart och tydligt vad resurskolan ansåg vara bäst för Store Bror och jag, ja, sa väl samma sak egentligen men det brukar ju liksom inte riktigt räcka det där som "bara" mammor säger. Men det här hjälpte, det blir högstadium med idrottsprofil till hösten som hemskola och resursskola för övrigt. Lysande! Rektor S ringde idag och meddelade att sonen kommer in! Så idag glädjs vi med Store Bror! Någonting på den här diagnos-resan gick relativt enkelt och smärtfritt. Jag som redan hade laddat argument-bazookan, skrivelse-slang-bellan var framtagen och så..... räckte det med vad jag sa på mötet. Nästan snopet. Fast skönt. Förstås!
torsdag, mars 05, 2009
Egna stunder
Igår var Lilla Syster och jag på kondis. Vi gick tillsammans från skolan, solen sken, snön smälte och det var mysigt. Det ÄR mysigt att vara med ett barn i taget ibland. De behöver det och jag behöver det. Att ha tid att lyssna, verkligen lyssna. Lilla Syster har det tufft i skolan och igår kunde vi prata en stund ostört om det. Det är intressant att höra hur hon tänker, vrider och vänder på saker och ting och jag blir alldeles varm i mamma-hjärtat. Hon frågar om råd. Hur det var när jag gick i skolan. En alldeles egen stund fick vi bland kaffe, semlor, bakelser och saft. Hur mysigt som helst!
Idag ska jag baka med Store Bror. De har ringt från hans skola tre gånger på förmiddagen, han har en dålig dag. Sista samtalet var ändå positivt, de har lyckats att få "det" att släppa greppet om honom och nu fungerar han igen. Vad "det" är, har vi svårt att förstå ibland. Han går liksom bara i baklås och det tar tid att lirka upp honom. På denna skola har de dock förståelse och kunskap om det och det får ta den tid det tar. T ex har han idag fått massage, fått gå på promenad, googla om LEGO och vid lunchen släppte det. Nu har han lektion som vanligt. Tänka sig!
Vid 11-tiden på förmiddagen fick jag prata med honom, det hördes direkt att det var en dålig dag. Hesa rösten, korta svar. Jag "mutade" honom, stannade han kvar och kämpade en stund till skulle vi baka på eftermiddagen. Baka är kul tycker både Store Bror och jag så jag låter dammsugaren vila idag. Igen!
Idag ska jag baka med Store Bror. De har ringt från hans skola tre gånger på förmiddagen, han har en dålig dag. Sista samtalet var ändå positivt, de har lyckats att få "det" att släppa greppet om honom och nu fungerar han igen. Vad "det" är, har vi svårt att förstå ibland. Han går liksom bara i baklås och det tar tid att lirka upp honom. På denna skola har de dock förståelse och kunskap om det och det får ta den tid det tar. T ex har han idag fått massage, fått gå på promenad, googla om LEGO och vid lunchen släppte det. Nu har han lektion som vanligt. Tänka sig!
Vid 11-tiden på förmiddagen fick jag prata med honom, det hördes direkt att det var en dålig dag. Hesa rösten, korta svar. Jag "mutade" honom, stannade han kvar och kämpade en stund till skulle vi baka på eftermiddagen. Baka är kul tycker både Store Bror och jag så jag låter dammsugaren vila idag. Igen!
onsdag, mars 04, 2009
Tonåringar och gråa hår
När mina barn var små fick jag förstås höra rätt ofta "små barn, små bekymmer, stora barn, stora bekymmer" om jag råkade andas till någon som hade större barn att jag tyckte något var svårt, krångligt eller bekymmersamt med barnen. Ja ni vet, röda prickar här, blöjsorter där, mattider, sovtider, amning eller inte, sova i egen säng eller inte. Det som verkligen VAR stora funderingar, ibland bekymmer och absoluta verkligheten just då. NU förstår jag vad de menade! Inte för att jag på något sätt förringar småbarnsföräldrars oro eftersom jag ju själv varit där men nu! Hallå! Tonårstiden! Hallååååååååå! Inte kunde jag väl ana!
Största Systern, en alldeles utomordentligt självgående, envis ung dam bidrog delvis till mina första gråa hår med en alldeles klockren revolt som tagen ur en handbok om tonåringar. Nu rättade det dock till sig, dottern, inte hårfärgen, men det var ett par skakiga år. Nu kan vi prata om det och t o m le och skratta, men då! Milde himmel!
Stora Syster är av en annan sort. Den Kraftiga Revolten uteblev men visst, det märks. Tydligt. Store Bror är, ja, kille. Med Aspbergers Syndrom. Vi har dragit andra lass med det, inte mindre jobbigt och han har passerat 13-årsgränsen precis. Vi avvaktar. Någon tonårsrevolt har jag inte sett till. Än.
Sedan kommer Lilla Syster..... Igår fann jag mig inbegripen i ett samtal med henne om VARFÖR hon inte får titta på "Den rätte för Linda Rosing". Jag fick argument framlagda för mig så jag tänkte ett tag att här, här har vi ett politikerämne. Med DEN svadan........ Och varför får hon inte se "Andra avenyn"? "FYYYYYYYY, vad du är taskig"!
Hon har liksom smugit sig upp som listetta över "tonårsfasoner" hemma hos oss med att smälla i dörrar, kunna fula ord m m för att i nästa sekund falla i gråt och vilja sitta i mammas knä. Ett år kvar till tonåren KAN betyda förpubertet som kan vara nog så jobbig. Om jag bävar? För tonåren, de som är på gång? Nä´rå. Men jag kanske söker en sponsor för hårfärgningsmedel!?
Största Systern, en alldeles utomordentligt självgående, envis ung dam bidrog delvis till mina första gråa hår med en alldeles klockren revolt som tagen ur en handbok om tonåringar. Nu rättade det dock till sig, dottern, inte hårfärgen, men det var ett par skakiga år. Nu kan vi prata om det och t o m le och skratta, men då! Milde himmel!
Stora Syster är av en annan sort. Den Kraftiga Revolten uteblev men visst, det märks. Tydligt. Store Bror är, ja, kille. Med Aspbergers Syndrom. Vi har dragit andra lass med det, inte mindre jobbigt och han har passerat 13-årsgränsen precis. Vi avvaktar. Någon tonårsrevolt har jag inte sett till. Än.
Sedan kommer Lilla Syster..... Igår fann jag mig inbegripen i ett samtal med henne om VARFÖR hon inte får titta på "Den rätte för Linda Rosing". Jag fick argument framlagda för mig så jag tänkte ett tag att här, här har vi ett politikerämne. Med DEN svadan........ Och varför får hon inte se "Andra avenyn"? "FYYYYYYYY, vad du är taskig"!
Hon har liksom smugit sig upp som listetta över "tonårsfasoner" hemma hos oss med att smälla i dörrar, kunna fula ord m m för att i nästa sekund falla i gråt och vilja sitta i mammas knä. Ett år kvar till tonåren KAN betyda förpubertet som kan vara nog så jobbig. Om jag bävar? För tonåren, de som är på gång? Nä´rå. Men jag kanske söker en sponsor för hårfärgningsmedel!?
tisdag, mars 03, 2009
Möten
De två första dagarna i den här veckan har varit fyllda av möten. Försäkringskassan, föräldrarsamarbetsmöte, möte med rektorn för Store Brors nya (förhoppningsvis) hemskola, möte med min arbetsgivare, möte med min "haverikommission" samt ett föräldrarmöte. Lite mötestrött är jag allt, dag 2 denna vecka. Men, jag är nöjd för det har gått min väg. Är inte det fantastiskt? !
måndag, mars 02, 2009
Hallelujah moment!
Sedan två veckor tillbaka har hushållet utökats med ännu en medlem: Martini, nu 11 veckor, en alldeles bedårande liten kattfröken. Tycker inte Baileys. "Gammelkatten". Hon har uttryckt sitt missnöje över lillan med fräs, morr och raggiga pälsen. Har Martini brytt sig om det? Pyttsan! På småbarns vis har hon gång på gång kastat sig över elden, d v s Baileys, och det ser minsann ut som hon njuter....... Baileys har tittat på oss med trött min och liksom undrat "vad SKULLE det här vara bra för"?
Tills idag. Alldeles nyss. För första gången har Baileys accepterat lillan. De ligger och sover tillsammans, tyst, tyst smög jag fram med kameran. Ett Hallelujah moment. Nu förevigat!
Tills idag. Alldeles nyss. För första gången har Baileys accepterat lillan. De ligger och sover tillsammans, tyst, tyst smög jag fram med kameran. Ett Hallelujah moment. Nu förevigat!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)