Det här livet. Det här!

Idag hoppade jag över morgonsimningen och caféfrukosten. Först kände jag ett litet skav, att inte fullfölja uppsatta mål men sen sansade jag mig. Jag hinner simma. I morse kändes det viktigare att ligga kvar lite, morgna mig och ta det lugnt. Jag är sliten i kroppen och trött bortom trött. Jag lyssnar!

En helgpermission is coming up. Någon är på väg tillbaka. Till livet. Någon är fantastiskt modig, ärlig, rak och har skrivit ett starkt inlägg på sociala medier om psykisk ohälsa. Om hur viktigt det är att bryta tystnaden kring detta, att det faktiskt kan rädda liv. Det ömmar i hjärtat men stolt är jag. Alltid.

Det är en magisk känsla när någon  kommer tillbaka, så många timmar vid sidan av en sjukbädd, i tomhet, i tystnad och så plötsligt. En undran. En fråga. I början så stapplande, trevande. Från båda håll. Man vill inte pressa, inte stressa bara vara. Till hands. Vartefter marken bär erövras vardagen igen. Den där som sattes på "hold" för några veckor sen. Visst, man lever på. Det enda raka, mitt i verkligheten med en overklig känsla i kroppen. Vi är mitt i. Vi är!