Varvad

Bara ett varv till med Försäkringskassan. Bara ett....

Samtal. Igen. Det är iofs helt naturligt eftersom arbetsträningen inte gick så bra. Jag blev sämre av det. Det tyckte jag var trist. Jag tyckte det var utomordentligt trist.
Själva grejen just nu är att jag inte tycker att de lyssnar på mig. Vad jag säger, tycker, tänker och vill spelar just ingen roll för handläggaren sitter med Nya Reglerna i handen och kryssar i rutor efter ett standardformulär. Jag är inte mycket Standard visade sig. För det fanns inga lämpliga rutor gällande mig att kryssa i. Så synd. Själv blir jag glad. Att vara sig själv, kanhända utanför mallar, duger så bra. Alla ÄR ju inte lika. Hör ni det, Försäkringskassan? Alla ÄR inte lika!

Så vad händer då???? Handläggaren får bekymmersrynkor i pannan, glasögonen åker upp i pannan och knackar med pennan i bordet.
"Vad ska till för att du ska kunna återgå till arbetet"??? För tusende gången får jag den frågan. Och jag har svarat. 1000 gånger men nu rinner sinnet. För de har ju inte lyssnat.
Och jag spårar ur. Blir trött, ledsen, förbannad, uppgiven och "ska det vara på det här viset"????
"Fly mig en chaufför, en hushållerska, en påkläderska, en butler, en bil, en kock, en kallskänka, en trädgårdsmästare, en sekreterare, en personlig coach, en praktikplats på ett trädgårdsmästeri, lite nya hjärnceller, energi på burk, gipsa mitt huvud så kanske jag kan fungera. FUNGERA"! Ryter jag.
Det var emot Försäkringskassans principer. Så klart! Fattas bara! Sånt får man hålls´med själv.

Så, vad händer nu???
Jag får en ny handläggare.
Se där!

1, 2, 3, 4........

Igår ringde en dam från Försäkringskassan och sa att mina dagar var räknade. Det lät lite olycksbådande. Jag undrade vad hon visste som inte jag visste. Sen sa hon att det handlade om mina sjukpenningdagar. DÅ kom ju saken i ett annat läge. Men blev jag lugnare av det????
Nä. "Sällan hostar hackspetten" som gamla mormor sa när något var lite oklart eller läskigt. Inte blev jag lugnare av det.

Det är tiden.....

"Swish, swosh.............." Oj, vad är det som låter här?
Det är helgen som gick! Det är helgen som försvann i ett rasande tempo och jag sitter förvånad och konstaterar att det redan är måndag!
Helgen lämnar efter sig minnet av en lugn, barnfri fredagskväll då mamman och Älskade Sambon hann föra ett riktigt samtal utan att bli avbrutna (det var väldigt länge sedan), en lördag med lite pyssel och en mamma som orkade vara vaken en hel dag, samt en söndag då det fixades i trädgården. Ja, just ja. Söndagen inleddes med att mamman var på Gårdsmöte där blodtrycket nästan steg till kokpunkten för att det var samma gamla frågor som vanligt: "det är stökigt i tvättstugan, soprummet sköts så erbarmligt dåligt att till och med sopgubbarna vägrar gå in där nu, men är det någon som SER eller vet vem det är som ställer till så till den milda grad? Nä. Ett fall för städtanterna på TV är det minsann! Av det mötet blev mamman på dåligt humör men det blev lite bra ändå för DEN ilskan räckte till att rycka upp några förvånade maskrosor (de trodde de stod säkert i min täppa) och plantera Gula Trädet som stått i en plasthink och blängt surt ett tag. Idag är Gula Trädet på mycket bättre humör där det nu står så fint i en stooooooooor kruka. Mamman är också på bättre humör. Utan kruka!
Söndagen avslutades med att delar av familjen agerade hejarklack till Stora Systern som med sitt fotbollslag vann över Inte Lika Bra-laget med 7-0!
Som sagt, det lät "swish, swosh" och det är redan måndag. Det är så det är!

Sjumila-kliv i jeans

Barn med Aspbergers Syndrom har ofta en annan perception än "normala" människor, vad gäller syn, lukt, hörsel och känsel. Så också Store Bror.
Fast jag kan tycka att han är normal i sitt tyckande. Till exempel så ÄR det ibland ett himla surr och "kacklande" när många människor är samlade, det ÄR skönare med löst sittande kläder än med tajta, täta plagg, och om nu Store Bror tycker att bestick mot porslin låter som om någon drar med naglarna på svarta tavlan, ja, då fattar jag att han försöker komma undan. Och smällare och raketer!? ÄR det så fantastiskt? Egentligen? Ett himla liv är vad det är. Vackert? Javisst. Men det är så mycket annat som också är vackert.
Ett barn som har problemsvårigheter och som lyckas lösa svårigheten. DET är vackert.
Igår togs STORA kliv av Store Bror. Inspirerad av Största Systern skulle det inhandlas jeans. Hon har lobbat för detta i ..... säkert ett år.
"Ja, vaddå"? undrar säkert en del.
"Vad är det för speciellt med det då, tonåringar har jeans".
Nä. Alla tonåringar har INTE jeans. Men de flesta. Definitivt inte Store Bror, inte sedan han var en Liten Bror och jag tvingade på honom jeans. Inte fattade väl jag varför han skrek?! Jeans sitter åt, är hårda, sträva, taggiga, det är metall i dragkedja och knappar, det är mycket tyg, jobbigt att ha på sig. Basta.
Vi har inte bråkat om det sedan vi började fatta något, det finns joggingbyxor, riktigt snygga sådana, och så har benklädnadsproblemet varit löst.
Men igår inhandlades det jeans, mamman stod andlös i Fina Jeansaffären.
"HAR man nu aldrig haft jeans så ska de första åtminstone inhandlas i Fina Jeansaffären". Tyckte Största Systern. Basta. Återigen.
Som han provade! Och provade! Och hittade. Ett par fina, mjuka jeans. Tack snälla, snälla Jeans-expedit för ett oändligt tålamod och ett utomordentligt bemötande till Store Bror som minsann hade det jobbigt där i provhytten. Och tack Största Systern för DITT tålamod! Efteråt var han helt slut. Svettig, varm och trött. (PRECIS som vem som helst) Själva grejen var ju att han inte bara gick. Lade ner projektet och stack, rymde. Det har hänt. Men han är större nu. Han har tagit kliv. Stora.

Många svårigheter övervanns på vägen. Att vara i en affär, att välja, att möta främmande människor, att svara främmande, bli lite "klämd" på = "hur sitter jeansen"-fråga från Jeans-expediten (mamman nästan dog. Beröring är INTE grejen hela dagen....). Men framför allt: att få känna sig stolt över sig själv efteråt, att ha klarat en problemsvårighet och vara med nya jeans. Som de flesta tonårskillar. Så klart. Glad och stolt går min tonåring. Då trivs jag!

Ordning och reda

Ordning och reda är inte mitt gebit. Om man nu menar snörräta rader av pärmar, böcker, veta var man har alla papper, alla kläder upphängda på galgar, kort sagt: var sak på sin plats.
Jag är nu av den impulsiva sorten och fram mot kvällningen kan man se mina projekt under dagen för de ligger som spår i hela huset. Varje morgon börjar jag om "idag ska jag ha ordning och reda" men, nej. Det är svårt!

Det hampade sig så att jag igår behövde ta fram alla mina betyg och anställningsbevis för kopiering. Just det, "ta fram". Haha. En liten hake. Hela klabbet ligger ju liksom inte bara och skrotar på hallbänken. Synd.
I mitt fall blir det: "tänka, tänka, leta, leta" och framförallt "VAR ska jag leta"? och är färdig att ge upp innan jag knappt har börjat.
Någonstans i bakhuvudet får jag fram en minnesbild av att Älskade Sambon, ett UNDER av ordning och reda, gjort iordning pärmar. Jag hittar pärmarna och bläddrar fram i registret: "Betyg" och se på den, tada! Där ligger alla mina betyg, intyg och anställningsbevis i en plastficka. I kronologisk ordning.
Han är helt fantastisk, min Älskade Sambo! Han bringar ordning och reda, strukturerar och hittar på små system. Jag har ambitioner, tro inte annat. Men papper och grejs, det är inte "min bag". Bara.

Upplåst

Just nu skiner solen här. Precis som Heidi skrev i en kommentar igår. Tänka sig! Om jag skulle ta och gå ut idag? Det känns som det är möjligt! Igen!

Egen nyckel

Största Systern hör av sig:
"Morsan, du kommer väl på yogan ikväll"????
Jag är i mitt panikrum och hör henne lite otydligt, svagt. Som om det är dålig mottagning. Vilket jag tror att det är.
"Mjnajeeeeehhh, nej"! säger jag tvärsäkert.
Största Systern är nu av den mer envisa typen. Hon kommer i alla fall. Gläntar på dörren till mitt panikrum, tillräckligt för att kunna ropa in:
"Kom igen, morsan!"
Ungen har reservnyckel. Vilken tur.
För visst följer jag med. Jag går nästan var som helst nu bara någon håller mig i handen. Vi yogar. Pratar efteråt, skrattar lite. Det lättar i mig. Som det ser ut på himlen när de grå regnmolnen spricker och en strimma himlen kan anas blå igen. Så känns det i mig då.

Ett eget panikrum

Jag vet inte hur, men filmen "Panic Room" med Jodie Foster kom på tal när Väninnan, jag och En ny granne satt och fikade i vårsolen.
"Den har jag inte sett" sa En ny granne och undrade om vi kunde tänka oss att se om den med henne, nu har jag glömt varför.
Men nej. Jag är inte intresserad.
Jag har ett eget "Panikrum" just nu.
Mig själv.
Mina "yttre hot" är Försäkringskassan, arbetstränings vara eller inte vara, svårt-att-få-tag-i-läkare-som-har-tid-att-lyssna-momentet, ekonomifrågor, vårdbidragsomprövning, bostadsrättsföreningens kommande årsstämma, veckohandling och kommande gårdsmöte.
I mitt inre pågår febril verksamhet att få ihop det här pusslet som jag normalt sett är väldigt bra på. Men i systemet är det kaos. Och då är jag instängd i mitt egna panikrum. Mot min vilja, kan tilläggas. Jag är hellre ute och "leker med de andra". Men inte just nu. Jag har glömt var jag lagt nyckeln.
Men sluta inte knacka på dörren! På dörren till mitt alldeles egna Panikrum! Jag vill inte vara här!

Ett hedersuppdrag!

Den 18 september 2007 dog min pappa, tillika barnens morfar. Sedan den dagen har vi ett kort framme på honom där han håller nyfödde Store Bror i famnen. Vi tänder ljus ibland och ofta har vi blommor bredvid fotot. Kort sagt. Han finns. Ändå.

"Hejdå moffa"

Idag ska morfar i himlen få ett hedersuppdrag. Han ska få ta hand om vår äldsta katt, Baileys, som idag ska få somna in. En sorglig dag för familjen.
"Bejjan" kom till oss som treåring för ett och ett halvt år sedan. Hon har aldrig anpassat sig helt utan varit skygg, uppträtt stressat och inte alls varit den gosiga, mysiga katt som vi längtade efter. På sista tiden har det blivit än värre. Hon drar sig undan oss, springer ut och in, vill inte gosa eller bli klappad, inte leka, hon morrar, fräser och hugger efter oss. Hon är undersökt men veterinären hittar inga fel på henne. Barnen börjar bli rädda för Bejjan och så kan vi ju inte ha det. Vi har försökt på alla möjliga vis men nu går det inte längre.
Det har varit ett par dagar här nu då vi gråtit, ångrat oss, tänkt, önskat men nu är beslutet fattat. Jag och Största Systern ska åka med henne till veterinären.
Morfar. Ja, han är nu förberedd och har lovat att ta hand om henne! Han har hälsat att det finns en stor härlig äng att springa på, fjärilar att jaga och inget, absolut inget att vara rädd för. Hon får sova på ett ulligt, härligt moln vid hans fötter och om hon vill, finns det andra katter att busa med eller åtminstone att titta på.
Det har morfar hälsat och är glad över sitt uppdrag. Hedersuppdraget att ta hand om Bejjan!

Uppfostransteknik inför publik

När jag ska åka någonstans kvällstid brukar det tjorva ihop sig lite om ingen kan vara hemma med Lilla Syster och Store Bror. Nu har jag dock bestämt att nu ska det bli andra bullar. "Ensamma-hemma-bullar". Det är dags nu!
Sagt och gjort.
I god tid förbereds Store Bror på en kväll hemma utan mamman. Jag skriver det på schemat och han läser. Och tycker det verkar helt ok.
"Tror du inte att vi klarar oss"?
"Jo, det är klart jag gör! Men..."
Lilla Syster ilar förbi och säger bara:
"Ok. När är du hemma tror du"?
"Senast nio men jag har mobilen på ljudlöst och OM det skulle vara nå......".
Ja, ni hör själva. Det är ju JAG som är själva proppen.
När jag ska gå och står på trappan frågar Store Bror som vill ha ordning och reda:
"Men tänk om vi börjar bråka"?
Jag är stressad och hör mig själv säga:
"Ska ni bråka så akta fina lampan och tv.n. Gå ut på altanen och gör upp".....
Sen vänder jag mig om.
Och där står grannen för att fråga mig om något. Han ler lite försiktigt och frågar om jag behöver hjälp?
"Närå. Vi tränar bara" säger jag.
Tränar på vad? Att slåss? Att göra upp?
Det blir för krångligt att förklara för honom så jag ler bara fånigt.
Jag tränar på att lita på mina barn. Så är det. Att släppa lite tag. DET tränar jag på!