En ljusning i sikte

En bättre dag. Förutom frustration på jobbet. Går liksom inte att göra något åt det i rödaste rappet. 

Började dock dagen med ett besök hos sjukgymnasten, vi övade att sitta och släppa tag i kroppen. Att andas utan kramp till exempel.  Tårarna rann hela tiden. Det blir så när tag ska släppas.

Efter jobbet lockade Store Brors flickvän tillika Pt mig till gymet. Hon peppade mig och jag klarade att köra ett pass med henne. Det kändes otroligt skönt och i duschen sen rann tårarna men där syns det ju inte. Hjärtat bjöd på kvällsmat, hans son var där så vi satt en stund och småpratade alla tre innan jag for hem till radhuset och katten. Mitt radhus. Min soffa. En bättre dag.

Låt hjärtat va med

I morse ville jag inte gå upp när klockan ringde. Jag ville bara dra täcket över huvudet och ligga kvar men jag skulle ju till vårdcentralen för diverse prover. Vid provtagningen frågade sköterskan hur jag mådde och då började jag gråta. Känner mig så skör att när någon är vänlig går det liksom inte att hålla ihop. Knäppt.

En telefontid ett par timmar senare med nya doktorn gav som resultat att jag inte kan prova betablockerare för att lindra migränen. Jag har för låg puls och eftersom betablockerare gör så hjärtat slår saktare är det ingen bra idé.  Jag fick heller ingen förlängd sjukskrivning på halvtid utan det är heltid som gäller. 

”Det är bra att komma upp, ut och vara social och känna sig behövd”. (Det var ju just det där ....)

Seså! Schas. Var pigg, frisk och krångla inte nu! 

Så grinade jag lite för det, att det ska vara så förfärligt svårt att bli förstådd även av läkare som sägs vara expert. Jag fick i alla fall till en tid för ett nytt mottagningsbesök, alltid något, och så gick jag till jobbet och satt hela dagen med skypelurarna på med lugn musik i öronen.

Efter jobbet gick jag till gymet. Lallade runt bland vikterna och var mest bara där. Bara för att. Träffade en bekant och en liten stund går det ju att småprata och vara vanlig.

Sen åkte jag hem till mitt tysta radhus och här ligger jag nu i soffan. Har skav inombords för att jag är så trött och inte orkar riktigt. Som att det är något fult och skämmigt. Så vill jag inte känna.

En räkmacka

Igår peppade Hjärtat mig att hänga med på en mc-tur. Jag brukar inte vara svårövertalad men trött-dimman jag är insvept i igen gör det lite svårare.

Jag hängde ändå med och vi enades om Askersund och café Garvaregården. Jag hade sett bilder därifrån från ”I Will not....” roadtrip i somras och det var lämpligt avstånd för en dagstur. Molnigt men inget regn utlovade mobilens väderapp och off we go. Sedan uppdaterades väl appen när vi var på väg för nära Askersund vräkte regnet ned med stormbyar. Hoppla hej! Med vatten droppandes från oss ramlade vi in i fiket och den vackra trädgården skymtade vi bara i vår iver att komma inomhus. Men räkmackan var god!

Sen åkte vi hem och jag sov middag i tre timmar för att väckas till doften av lördagsmiddag a la Hjärtat. 

Idag är jag seg i kroppen, Bästa Mamman ska bjuda på lunchmiddag och det är väl det som händer den här donnan idag. I morgon ska jag på undersökning av hjärtat, EKG och prover i vila och under ansträngning. Den nyaste doktorn har remitterat mig och det gick fort att få en tid vilket är mycket skönt. 

Simma lugnt!

I morse drog sim-säsongen igång. Eller ja, den har ju pågått hela sommaren men fredagssimningen är igång. Med efterföljande kondis-frulle. Riktigt fredagsmys. Jag är glad att jag orkade och har sen jobbat mina fyra timmar. Nu är jag hemma och ska .... vila. 

Igår var jag med Bästa Mamman och shoppade loss. Hon behövde en ny höstgatderob och jag behövde ingenting men kom ut  med höstjacka, byxor och sjal. Inköpsstoppet för prickiga kläder upphävdes tillfälligtvis och en ny prickig top slank med hem. Jag blir glad av prickar! 

So far känns den här dagen den lättaste på länge och det är en skön känsla. En bidragande orsak är samtalet med Unga vuxna, den enhet som Store Bror har kontakt med. De är så himla proffsiga och trevliga och mamma-hjärtat lugnar sig när jag pratar med dem. Jag behövde lite råd och stöttning i strategier och eget förhållningssätt i vår trasselvardag och det blev ett bra samtal. Skönt att ha det i ryggen inför helgen också. 

Det är precis här, när ”det” lättar och dagarna inte bara känns som en grå, seg stinksmörja 24-7 som jag måste stå på bromsen. Att stå emot den där nyväckta energin för att den ska räcka längre än ett par timmar. Svårt. Mycket svårt. Men nödvändigt. 

Så här glad blir jag av simning, frulle och prickigt! 

The dinner is served

En onsdag i augusti. Har jobbat, hjälpt sonen med papper till försäkringskassan, pratat med Största Systern och vilat. Tittar på en Netflix-serie, The affair. Har inte bestämt om jag gillar den eller inte men är på redan avsnitt 8 så något är det som drar. 

Sen rasslade det till i hallen och in dundrade samfällighetens ordförande med en ny laserskrivare och dator till sekreteraren, d v s till mig. (För tillfället är jag en usel sekreterare och har försökt få min suppleant att engagera sig lite men det har hittills varit lönlöst).

Nåväl.

I radhusets vardagsrum tronar därför nu en jättekartong med en skrivare färdig att packas upp och installeras vilket år som helst. Det låter ju enkelt men känns just nu som ett PROJEKT. Vill inte ha projekt. Vill inte.

Men något jag vill är att få middagen serverad! Största Systern står i detta nu och gräddar halloumirårakor för glatta livet. Den godaste maten är den som någon annan lagat! 

The Queen

Om någon undrar vem som är the Queen av missförstånd så kan jag härmed meddela att det är jag. Mitt ämbete har vaskat fram den trassligaste tisdagen på mycket länge och må det aldrig hända igen (vilket det naturligtvis kommer att göra). 

Slut på meddelandet.

Måndagstankar

Att svara ”en stor stark och en cigg” på den nya psykologens fråga: ”Cina, vad behöver DU” är antagligen helt fel svar. (Jag röker ju inte ens). Men jag får nästan tvångstankar att svara så när huvud läggs på sned och jag bara känner den där lära-känna-dig-känslan. Att känna jagorkarintebörjaomfrånbörjanigen och är inte allt redan sagt???? Vart tar egentligen alla sagda ord vägen??? Svävar de runt i cyberspace och låter för sig själva?? Kan sagda ord höras igen??? Såna funderingar är visst inte heller helt ok att lufta vid ett första besök. Nej. En rörig hjärna behöver presenteras mer försiktigt. 

Nåväl.

Tillbaka på jobbet. Jobbade fyra timmar. Åkte hem och åt lunch. Vilade. Psykologbesök och nu funderar jag på om jag ska gå till kören ikväll?! Orkar jag med mer folk och intryck idag?? 

Höstfeeling

Vaknade med huvudvärk lika trött som när jag la mig igår. Då hade jag ändå sovit ”middag” fyra timmar i soffan på eftermiddagen. Trött bortom trött och jag börjar misströsta, försöker hålla humöret uppe och tänka att jag inte slösar bort en massa tid på att bara vara eller sova. Svårt. Känner mig ledsen över det.

I morgon ska jag jobba, en veckas halvtid sjukskrivning för trötthet är ingen sjukdom. Nä. Jag vet. Hur det ska gå till vet jag faktiskt inte riktigt idag. Skjuter det till morgondagen men har tänkt ut vad  jag ska ha på mig, ha i matlådan och när jag kan gå hem.

Kören börjar i morgon. Känns som att bestiga Mount Everest  men man blir ju glad av att sjunga. Ska bara orka att gå dit?!

I stora trädet blåser det ännu mera höst trots att solen skiner. Har boat in mig på altanen, kaffe, iPad med Netflix och Stora Systern som sällskap. Låtsas inte om att gräset behöver klippas eller rabatterna som behöver rensas. Lite naturtomt har väl inget dött av?

Briljanta idéer, drömmar och annat

Min doktor har slutat. Saknar henne väldigt just nu. I sex år hade jag ha förmånen att träffa samma läkare och kände stort förtroende. Igår träffade jag en ny. Som inte tror på trötthetssyndrom för ”det finns inte” och ”du är nog pigg egentligen”. Egentligen???? 

Så 12 års dåligt mående av och till har nog inte hänt, egentligen ???? 

Struntar i vad det kallas, jag mår som jag mår emellanåt och är inte ovillig på något sätt att prova nya idéer och behandlingar men att avfärda dåligt mående med ”du är nog pigg EGENTLIGEN” känns faktiskt inget vidare. Som att inre bli tagen på allvar. 

Mot migränen förordades nu betablockerare som drar ned systemet, hjärtat slår saktare, blodtrycket sjunker. Alla mina tidigare läkare har avrått från det då jag redan är en slow starter, har låg puls och just är trött .... konstant. När jag då ifrågasatte rekommendationen kändes det ... lite spänt i rummet.

Innan jag gick från besöket lovade dock doktorn att läsa igenom min journal (hade ju varit piffigt om han gjort det innan besöket) och för en liten stund sen blev jag uppringd av en sköterska från vårdcentralen. Nya rön. Igen. Ny tid till annan doktor specialiserad på utmattningssyndrom, remiss för EKG och fortsatta provtagningar och uppföljning av vad det visade sig, något avvikande värde på sköldkörteln! 

Se där ja! Jag kanske ÄR trött, på riktigt????

Under tiden fortsätter jag att vila, motar ännu ett migränanfall och tänker att det inte alltid kommer att kännas så här. Att de som har turen att få ”min” doktor i en annan del av landet bara är att gratulera! 

Att få det att stillna

Har varit hos min sjukgymnast idag. Basal kroppskännedom. Tränar på att släppa taget, i kroppen. Jobbigt idag eftersom jag kände i övningarna hur hårt jag håller om andningen även in jag till vardags inte tycker att jag gör det. Behöver få igång flödet i kroppen, in med energi, ut med skräpet. Hon är bra, sjukgymnasten. Har tålamod och lugnet. En människa att lita på.

Huller om buller

Inläggen i bloggen hamnar huller om buller. Känner mig huller om buller själv. Dagarna går med sömn, förflyttning från säng till soffa, från soffa till promenad och tillbaka till soffa. En båttur. ”För det är så bra att du kommer ut lite och ser annat”. Ok. Sover fjorton timmar efter. Att ”se annat” har den inverkan ibland men omgivningen blir lugn om jag är som vanligt. Åh denna ”vanlighet”, igenkännande och tryggt. Att befinna sig utanför det är ungefär som att äta tacos en tisdag, man skapar förvirring och behöver förklara sig. 

Vi fikade och jag tog en kaka istället för kanelbulle. Wild and crazy tant utmanar sig själv. Sen behövde jag vila igen. 

Regnet som faller idag ger lite vila tycker jag. Lite lättare att andas, lite mindre hets att gå ut. Lilla Systern väntas hem från Turkiet med en getingstungen fot a la oigenkännlighet (har sett bild), sonen har tagit sig till gymet med flickvännen. En radhussöndag i augusti i sakta mak. 

Det vackraste jag vet

Så hörde jag det. Kan vara ett av de vackraste ljuden på länge: ett skratt. Så förlösande! Som tusen ballonger som svävar mot skyn, som fladdrande linnegardiner i ljummen sommarkvällsvind, som miljarders stjärnor som sprakar i mamma-hjärtat och jag blir helt överväldigad. Tagen. Där det finns skratt finns det hopp och glädje. 

Samtal och funderingar

Har varit med sonen på samtal idag. Strategier och planering. Bedömning av måendet. Så absurd situation.

Händer det här? På riktigt? Vart tar jag vägen? 

Har en utanförmigsjälvkänsla och det är en märklig upplevelse. Som att jag är med men ändå inte. En osynlig mur mellan mig och verkligheten. En bubbla. 

Skalar av vardagen. Här struntar vi i lulllull och krusiduller. Vi äter, sover, pratar och är. Möter sonens svarta tankar så uppriktigt jag kan utan att rädslan ska ta över och lyssnar efter signaler som jag inte vill höra. Sen gråter jag tyst i kudden för att släppa ut det rädda och det lättar. Vilar i solstolen i skuggan på altanen. I jättestora trädet susar varm sommarvind och jag tycker mig ana en skälvning åt höstsus. Det är något med löven, hur de ändrar sig över tid och rätt som det är låter det höst fast det är varmt, så varmt. Nävorna i rabatten sprider väldoft och det är behagligt att vila här. Vila. Det bästa just nu. 

När man trycker på pausknappen

Idag har jag sjukskrivit mig. Jag orkar inte hålla ihop längre. Huvudet och kroppen värker och jag fattar att det är allvar. Så kommer det ändå, det dåliga samvetet, för att jag inte pallar trycket eller orkar med tillvaron. 

Igår sov jag större delen av eftermiddagen/kvällen. Väcktes av ett oroligt Hjärta som undrar vad som står på. Med blommor och choklad stod han i hallen och undrade vad i hela fridens dagar han kan göra i den här villervallan??? What to do? Finnas. Räcker bra.

Så sonen och jag sitter bredvid varandra på altanen. Pratar om livet, döden, strategier och hur det är att navigera bland alla måsten och krav. Att passa in fast man känner att man inte gör det alla gånger.

”Ska det alltid vara så här” undrar sonen med uppgiven blick.

”Nä, inte alltid men då och då i varierande grad” kontrar jag och ser hur han suckar.

”Man lär sig att det inte är så farligt att snubbla och man kommer igen. Igen och igen”.

Man är olika. Man orkar olika. Man gör helt enkelt så gott man kan.

Efterdyningar och nya vågor

Tillbaka i vardagen igen. Igen. Har känt mig olustig en längre tid och Bästa Väninnan klädde det i ord:

”Du sörjer ju”.

Ja. Jag gör ju det men har väl inte tillåtit mig riktigt att göra det ändå. Ex-sambon var ju just det. Ex-sambo. Och vem bestämmer vem och hur man får sörja???

Ja, en hel hop bunke människor har tyckt att de har rätt att tycka i denna fråga och om jag säger att det inte har varit till min absoluta fördel så överdriver jag inte nämnvärt. Som att ha stått i en åsiktsorkan. Ovanpå sorgen. Ordspråket ”tala är silver och tiga är guld” har aldrig varit mer levande denna sommar men fört med sig en vetskap om vart trygga famnar finns. De där som finns oavsett. De där som finns för att jag är jag och inte bryr sig om gränser människor emellan.

I min soffa finns även Store Bror vars mående sviktar igen. Även detta ska hanteras och förhållas till och när rädslan bygger bo i bröstet gör det ont på riktigt och är ganska ensamt. 

Så mitt i sommaren känner jag mig ganska sliten och behöver hitta kraft igen. Att lära sig att inte bli dränerad är ett livslångt lärande om någon frågar mig. 

En plats för alla

Ligger i soffan hemma hos Stora Systern efter en fin dag. Försökte sova ut, vaknade såklart med huvudvärk men lyckades mota bort det. Sen föll det lite regn och det blev tillfälligtvis lite lättare att andas.

Vi for sen in till stan för att titta på Pridefestivalen, fikade och gick hela vägen tillbaka till Långholmen. En skön dag som vi tagit som den kom. Jag älskar det. Lugnet. Lunken. För jag behöver det. 

Time to say goodbye

Idag har vi tagit adjö av ex-sambon tillika kidsens bonuspappa. Det blev en ljus och stämningsfull begravning i Sundbybergs kyrka och nu pustar vi ut hemma hos Stora Systern. Känslosamt är ordet  för dagen.