Samtal och funderingar

Har varit med sonen på samtal idag. Strategier och planering. Bedömning av måendet. Så absurd situation.

Händer det här? På riktigt? Vart tar jag vägen? 

Har en utanförmigsjälvkänsla och det är en märklig upplevelse. Som att jag är med men ändå inte. En osynlig mur mellan mig och verkligheten. En bubbla. 

Skalar av vardagen. Här struntar vi i lulllull och krusiduller. Vi äter, sover, pratar och är. Möter sonens svarta tankar så uppriktigt jag kan utan att rädslan ska ta över och lyssnar efter signaler som jag inte vill höra. Sen gråter jag tyst i kudden för att släppa ut det rädda och det lättar. Vilar i solstolen i skuggan på altanen. I jättestora trädet susar varm sommarvind och jag tycker mig ana en skälvning åt höstsus. Det är något med löven, hur de ändrar sig över tid och rätt som det är låter det höst fast det är varmt, så varmt. Nävorna i rabatten sprider väldoft och det är behagligt att vila här. Vila. Det bästa just nu.