Kör och snö

Konserten igår gick bra. Genrepet sisådär så vi är verkligen bäst när det gäller. Efteråt kändes det tomt, som alltid när något man jobbat länge för är över.

Jag var uppe i varv när jag kom hem så i natt har jag inte sovit så bra. Vaknade tidigt av snöplogen! Som det har snöat. Har borstat och skottat flera gånger idag och det fortsätter. Vips, så blev det vinter och kallt på riktigt. Förra helgen fick vi vintertaket klart till fiskdammen, det var i rättan tid.

Hjärtat har storhandlat ikväll, jag var kvar hemma och hängde upp julgardiner i köket och fixade lite hyacinter jag köpte i helgen. Lugn kväll. Skönt!

Denna blogg ….

….. verkar ligga lite i träda. Det gör dock inte innehaverskan som minsann navigerar i novembermörkret med bravur. Om jag får säga det själv. Och idag skiner solen. Bara en sån sak, jag blir glad.

På jobbet går det bra och det är SÅ roligt. Att jobba som förändringsledare har gjort mig gladare, piggare och jag ser en mening med att gå till jobbet igen. Bra grej. Man jobbar ju ändå ganska mycket.

Träningen då? Jo vars. Vattengympa och simning, två till tre pass i veckan. Nöjd med det. Allt annat är bonus vilket har gjort att det dåliga samvetet lättat, eller ”jag borde” blir ”jag gör”. Sen tränar jag stick-musklerna nästan varje kväll och kören är andnings- och våga ta i-träning. Så sammantaget går träningen bra.

Så har vi hemma-livet. Det rullar på med samboskapet. Ibland gör våra olikheter mig skvatt galen, ibland ser jag dem som en styrka. Lite som jag är, upp och ner. Men framåt. Framåt är bra.

Igår skulle vi äta julbord till exempel. Tio minuter innan vi skulle ä började andra halvan av hushållet att prova kläder. Liiiite provocerande faktiskt och skjortan var lika skrynklig som ett hopknölat silkespapper. Oigenkännlig. Men va f-n???????? Fram med strykjärnet och hundra frågor om gradantal, inställningar, destillerat vatten eller inte och ja! Det brann i min peruk då. Stryk bara!

Kanske blev motparten lika provocerad när jag svarade att man fick hälla precis vad vad som helst i strykjärnet just då. Filmjölk. Lampolja. Saft. Kunde inte bry mig mindre.

Julbordet! Så mysigt även om just vi kom försent och missade glöggen. Hela gänget satt redan till bords när vi kom och vilka mysiga timmar vi fick när jag landat. Väldigt gott var det, småbarnen fick julklappar av personalen och avslutningen, gottebordet i källarvalven gick inte av för hackor. Sen låg jag i paltkoma i soffan resten av kvällen.

Ikväll har vi julkonsert med kören på lokal. Har tagit ledigt på eftermiddagen för att ladda för det. Man blir glad av att sjunga!

Veckan som gick

Jobba, åka buss till Nyköping, workshops, möten, medarbetardag, kören, vattengympa, syjunta och vips har hela veckan gått. 

Idag har varit en ledig dag och jag har simmat, stickat och tittat på serier, haft Lilla N här och varit på utflykt med honom och tja, snart är även denna dag slut. 

Hjärtat är i Göteborg så jag har ensamkväll, skönt faktiskt.

Solen stiger upp. Från Nyköpings hamn.

Lördagsmys

Efter lunch idag hämtade jag Minstabarnbarnet och vi har lördagsmys. Hon ska sova övar. Vi har tänt ljus hos mamma, hoppat i vattenpölar, stekt pannkakor och nu badar det lilla livet. Sen ska vi läsa bok och äta lite chips, en rutin hon har hos mig.

Hon lyser sannerligen upp tillvaron och pratar mer och mer för var vecka, det är mysigt att ha små samtal.

Hjärtat är skruttig i sina höfter och rygg vilket är trist. Det begränsar tillvaron och att leva med smärta jämt och ständigt, tja, det tar väl ut sin rätt mer eller mindre. Just nu en period med mer. 

Men, en får göra det bästa av situationen. Mörkt och mjukt, det är mitt mantra för november.

Tänder ljus hos mamma.

Pannkaksprinsessan. Goda blev de! 

Mörkt. Och mjukt.

Jag har aldrig haft problem med hösten och särskilt inte november. Ja, det är mörkt. Ja, det känns ibland som det inte blir ljust på hela dagen men är det inte lite skönt????

Kraven minskar, det är ok att ta det lugnt och jag har inte hoppat på det nya att julpynta redan nu. 

En mjuk filt, goda teer och pepparkakor inhandlade likaså mängder med ljus. Nya garner beställt likaså lånade böcker från biblioteket. Inbokade vattengympa-pass, dopp i sjön, några inbokade roligheter, katten är mer gosig än vanligt och det känns helt ok. Kaminen i uterummet går varm, ljusslingor och tända ljus även här gör det mysigt.

För vad ska man göra?

Har några kollegor som avskyr november och de talar om det hela tiden, högt och tydligt. Jag stänger öronen och går in i mitt mood. Mitt novembermood. 

Igår var jag på vattengympa, ett nytt pass, konditionsträning. Kan vara så att den här donnan behöver få upp flåset efter vårens och sommarens dipp med järnbrist och nedstämdhet. Skulle haft sällskap men coronan slog till och jag hoppas jag slipper det.

Håller tummarna för det.

”Mitt” fina badhus med ån flytande förbi.

Utsikt åt andra hållet. I det här fina huset bor Lilla Systern, finfint.

Helg. I sakta mak.

Igår åkte Hjärtat till Katrineholm för att titta på pingis. Ville jag följa med???

När, det ville jag inte.

Så jag åt frukost länge och väl, läste tidningen och sedan jobbade jag ett par timmar. Satt i matrummet med tända ljus, te och regnet öste ned utanför fönstret. Kändes lite mysigt. Pratade länge med syrran och gick ned till barnbarnen en stund. Lite mys och gos innan jag gick hem igen. Jag tände kaminen och ljus i uterummet och satt där och stickade.

Hjärtat kom hem och vi åkte till kyrkogården för att tända ljus. Det är alltid så vackert med alla ljus och de har ett tält där det serveras kaffe och bullar. Trevligt initiativ.

Allt blev förskjutet igår, vi åt inte middag förrän halv nio och jag kom i sängen sent, efter tolv.

Vaknade inte förrän nio idag när Bästa väninnan ringde och jag låg kvar i sängen den timmen vi pratade.

Halva dagen har gått, inget regn men grått och murrigt. Ska jobba lite till, sen tar nog stickningen över. 

En lugn helg. Välbehövligt.

En bad-dag

Fredag. En ledig sådan. Vaknade vid fem, mötte upp simkompisen för vår vanliga fredagsrutin, simma och äta frukost. Det var väldigt mycket folk i badhuset redan klockan sex, ovanligt många, så ganska trångt i bassängerna. Men, men. Skönt är det. 

Efter vår frukost åkte jag tillbaka till badhuset och mötte upp Största Systern med familj och checkade in igen halv tio. Det var mysigt att vara med barnbarnen i bassängerna och vi var kvar i fyra timmar.

När jag kom hem tog orken slut och jag sov en stund. 

En mycket mysig och rolig ledig fredag.

November

November. Te, ljus och pepparkakor. Mjuka plädar och sjalar. Må detta vara grunden för höstmys. 

Nåja, det är så lagom mysigt vissa dagar, ångest och oro knackar på oavsett månad och ska förhållas till.

”Du tänker för mycket får jag höra ibland.

Ja. Det gör jag. Eller, va? Det visste jag inte???? 

Klart jag vet. Men hjärnan är nu en finurlig sak och bemästras inte så lätt. Om nu någon trodde det.

”Det är bara att …..”

Så bra. För dig.

I helgen läste jag en bra krönika av Åsa Beckman om migrän i DN. ”Hur många dagar av mitt liv har försvunnit i migränens mörker”. Om tankar, känslor och mående för oss som har migrän. Jag blev både glad och lite ledsen.

Glad för att journalisten satte ord på det jag känt så länge men inte kunnat eller vågat sätta ord på. Hon beskrev helheten, att man behöver hjälp för att kunna orka ha migrän utan att skuldbelägga. Att orka leva med det helt enkelt. Vilket stundtals har varit ett litet helvete, det finns inget annat att säga om det.

Ledsen därför att hon har rätt i att när man blir bättre förstår man vad man missat i livet och det är en sorg i det. Och som jag tänker, sorg måste vaggas klart.

Nu har jag fnulat med den här artikeln i tankarna några dagar och kommit ut på andra sidan, stärkt av det hon skrev. Artikeln borde ingå i läkarutbildningen så vi kan få slut på skuldbeläggande att kronisk migrän är något vi orsakar oss själva. Det är en neurologisk sjukdom.

Och, hennes fundering över ifall det hade varit män som drabbats mest, legat i dagar med fördragna gardiner och kräkts??? Hade synen på och hjälp till behandling mot migrän sett annorlunda ut? Det kan man fundera på.

Jag är självklart glad över att jag ÄNTLIGEN fått behandling som hjälper mig och jag lever idag ett drägligt huvudvärksliv. Men. Faktiskt. Jag känner en pyrande ilska att jag inte fått hjälp tidigare, det hade varit en fördel för mig, min familj och mitt arbetsliv. 

Och så skänker jag mitt elvaåriga jag, som låg utslagen i vår blåa slitna soffa, kräktes och skrek av smärta av en huvudvärk from hell och på riktigt trodde att jag skulle dö, en varm varm kram. Det finns ord för det som skulle komma och äntligen är vi ute ur mörkret. Det finns dem som tror på oss! Det blev bra. Till slut.

Nu tar jag huvudet med mig och går på kalas. En festlig inledning på november tackar man ju inte nej till.