November

November. Te, ljus och pepparkakor. Mjuka plädar och sjalar. Må detta vara grunden för höstmys. 

Nåja, det är så lagom mysigt vissa dagar, ångest och oro knackar på oavsett månad och ska förhållas till.

”Du tänker för mycket får jag höra ibland.

Ja. Det gör jag. Eller, va? Det visste jag inte???? 

Klart jag vet. Men hjärnan är nu en finurlig sak och bemästras inte så lätt. Om nu någon trodde det.

”Det är bara att …..”

Så bra. För dig.

I helgen läste jag en bra krönika av Åsa Beckman om migrän i DN. ”Hur många dagar av mitt liv har försvunnit i migränens mörker”. Om tankar, känslor och mående för oss som har migrän. Jag blev både glad och lite ledsen.

Glad för att journalisten satte ord på det jag känt så länge men inte kunnat eller vågat sätta ord på. Hon beskrev helheten, att man behöver hjälp för att kunna orka ha migrän utan att skuldbelägga. Att orka leva med det helt enkelt. Vilket stundtals har varit ett litet helvete, det finns inget annat att säga om det.

Ledsen därför att hon har rätt i att när man blir bättre förstår man vad man missat i livet och det är en sorg i det. Och som jag tänker, sorg måste vaggas klart.

Nu har jag fnulat med den här artikeln i tankarna några dagar och kommit ut på andra sidan, stärkt av det hon skrev. Artikeln borde ingå i läkarutbildningen så vi kan få slut på skuldbeläggande att kronisk migrän är något vi orsakar oss själva. Det är en neurologisk sjukdom.

Och, hennes fundering över ifall det hade varit män som drabbats mest, legat i dagar med fördragna gardiner och kräkts??? Hade synen på och hjälp till behandling mot migrän sett annorlunda ut? Det kan man fundera på.

Jag är självklart glad över att jag ÄNTLIGEN fått behandling som hjälper mig och jag lever idag ett drägligt huvudvärksliv. Men. Faktiskt. Jag känner en pyrande ilska att jag inte fått hjälp tidigare, det hade varit en fördel för mig, min familj och mitt arbetsliv. 

Och så skänker jag mitt elvaåriga jag, som låg utslagen i vår blåa slitna soffa, kräktes och skrek av smärta av en huvudvärk from hell och på riktigt trodde att jag skulle dö, en varm varm kram. Det finns ord för det som skulle komma och äntligen är vi ute ur mörkret. Det finns dem som tror på oss! Det blev bra. Till slut.

Nu tar jag huvudet med mig och går på kalas. En festlig inledning på november tackar man ju inte nej till.