Dagarna går. Tidvis befinner jag mig i en bubbla, som om det gäller någon annan. Att jag bara tittar på.
Pratar med folk i vården, de säger att vi är i chock. Jag säger inte emot.
Syrran och jag pratar i timmar, om vad som ska hända, hur det har varit och vad gör vi nu. Båda brottas vi med tankar om ”hur gör man” med jobb, övrig familj och resten av verkligheten som tränger sig på och har enats om att en gör väl det som känns bäst för en själv. Men det är det här oket av förväntningar, outtalade krav och annat i bagaget som stör. Det som gör att det inte är helt enkelt att kliva av och enbart ta hand om sig och vara i situationen. Jag tror alltid att det är enkelt för andra, så klart det inte är men det verkar enkelt. Utifrån. Jag våndas alltid inför beslut som rör mig själv, men ska jag hjälpa andra är jag beslutsam minsann och strider till sista blodsdroppen.
Men jag tar hand om mig så gott jag kan. Promenerar. Sover, visserligen som en kratta men bitvis bra. Stickar. Lagar mat, sitter bredvid, råddar med kommun och sjukvård, tider och insatser. Inte den lättaste plätten. Trodde inte att det skulle vara så krångligt.
Gråter, bryter ihop och kommer igen. Och så börjar det om.
Igår red jag på kvällen. Första lektionen för terminen och jag tänkte innan om jag skulle orka men det gjorde jag ju och det var så fantastiskt skönt, bra och roligt. Att vara i ett med hästen en längre stund är helande för själen. Det går inte att tänka på något annat.
