Dagarna är indelade i förmiddag, eftermiddag, kväll och natt. Det är så vi tar oss fram. Ett av barnen behöver tröstas. Det finns famnar till det och jag är än en gång så oändligt tacksam för det. Mitt dreamteam, mitt bästa.
Än en gång ekar det i huvudet att man måste ta hand om sig själv. Jag har pratat med en diakon som drog paralleller till instruktioner på flyget: ta på din egen syrgasmask innan du hjälper andra. Bra att ideligen bli påmind om det. Jag vet att vi landar någonstans någongång och detta års trista början känns mindre krampaktigt men vi är inte där än.
Igår kväll var jag i stallet. Länge. Det var så oerhört befriande att rida, att huvudet fick vila och jag kände på riktigt hur kroppen fick annan energi. En timmes hård dressyrträning var bra medicin.
Idag skiner solen. Det är ljust. Jag ska gå en långpromenad för att tanka detta ljus, så välbehövligt och hälsa på i Lilla Systerns salong. Det går framåt och vad av jag såg igår kommer de ha stans finaste schamponeringsstolar. Kan tänka mig att vara en av dem som inviger dem. Varje halmstrå till det vanliga tar vi.
Så bra sagt av diakonen! Mycket tänkvärt och så lätt att glömma.
SvaraRaderaSkickar en stor kram, som såklart inte hjälper ett enda dugg, till dig och den som mår dåligt!