63 år och en vecka

Idag är det prick en vecka sedan jag födelsedagskonsertade i Stockholm. Hela helgen var fin och jag har försökt frammana den känslan flera gånger under veckan som gått. För tro mig, det har behövts. Jag, och många, många, många jobbar intensivt inför ett systembyte nästa vecka. Ett gigantiskt projekt som närmar sig sitt slut. Och en annan början. Stundtals har det känts övermäktigt från min lilla del men så, ett vänligt ord, något går i lås och man är på banan igen. Life liksom. Det har varit långa dagar, träningen har fått stryka på foten, hm, men det har inte gått att få till det. Har åtminstone cyklat till och från jobbet, tagit trapporna och irrat runt i ny mataffär. Alltid något.

Har lagat mat och överlämnat till den nyblivna lilla familjen vilket uppskattades mycket. Och så fick jag hålla det lilla livet för första gången. Men va! Lika underbart som med de två andra barnbarnen. Man har verkligen plats i sitt hjärta för många, det är då ett som är sant. Så satt vi där, lilltjejen och jag. Hon plirade lite, skrynklade sin lilla panna och såg fundersam ut. De små ogådda fötterna, små fingrarna och ja. Hela hon. Kärlek rakt av.

Idag skiner solen och jag ska köpa en sladd en adapter så jag kan koppla telefonen till tv.n. Det ska jag väl klara av??? Känner mig på bra humör och det är väldigt, väldigt skönt. Och ja. September it is. Den bästa månaden på året om någon frågar mig.