onsdag, februari 17, 2010

My way

Arbetsförmedlingens Introduktionsprogram rullar vidare. Idag var det besök hos Arbetspsykologen som är en sympatisk människa och hon liksom jag bekymrad över att det är så förfärligt tungt med armarna "these days". Jag var lite sen till mötet och hon sa att hon sett mig gå över torget, det syntes att jag hade ont. Ja, jag går lite knalligt nu. Det blir så ibland när inte leder och muskler vill det jag vill. Men det "hör till depressionen" säger min läkare. Jag undrar ju förstås varför just leder och muskler behöver bli deprimerade och göra ont men det har han inget svar på. Än.
Idag undrade Arbetspsykologen om jag funderat på hur det skulle bli om jag faktiskt inte återfår någon arbetsförmåga alls och jag kände hur jag bara stirrade på henne.
"Vad skulle du säga om bedömningen blir att du inte kan jobba alls"? frågade hon igen.
Alltså. Det scenariot finns inte på min tankekarta. Det är väl klart att jag ska bli frisk! Något annat kan jag ju inte tänka. Jag behöver bara komma till rätt personer, träffa rätt läkare, få rätt diagnos, få hjälp att komma underfund med hur jag laddar batteriet och hur länge laddningen räcker. Svårare än så är det inte.
Problemet är, som jag ser det, att har man en gång fått diagnos Depression, så kan ALLT härledas till denna. Tro mig. Jag har hört det mesta. Priset tog dock den läkare som ordinerade halsprov på mig och teaterviskade till sköterskan på väg ut från labbet "Patienten är sjukskriven för depression". Precis som mina streptokocker skulle vara särskilt smittsamma eller, som om jag på eget bevåg kastat in en näve elaka baciller i halsen för att jag tycker att det kul att vara sjuk? Provet visade för övrigt att jag hade halsfluss.
Näe. Fy tusan för inskränkthet, vad det än månde vara. Men på min tankekarta ritas nu nya vägar och rutter in än vad jag tänkte mig från början, vätskekontroller i form av terapi, sjukgymnastik och roliga saker, en och annan massage finns och målet hägrar. Frisk nog att fungera. Sen jobba. Så är det bara!

10 kommentarer:

  1. Det låter bra vännen! Ge inte upp! Tappa inte tron på dig själv och hoppet om att allt blir bra igen! =)
    En varm kram till dig, som kämpar på så fantastiskt!

    SvaraRadera
  2. Tänker PRECIS så som du men möts av
    OFÖRSTÅND överallt...
    Jag blir tokig över ordet Fibromyalgi
    !!!!!!!!!!
    Allt är fibro ???
    Men man kan väl bli frisk från fibro ...
    Det är ju bara en obalans ,,,deprission har jag inte mött motstånd med ...Men de ska säkert börja krångla om den också !
    Kram

    SvaraRadera
  3. Det behövs kanske grundlig fysisk undersökning av muskler och leder?
    Det finns ju såna sjukdomar också.
    Hälsa doktorn det!

    SvaraRadera
  4. Jag håller med Nilla att en ordentlig utredning på hela kroppen bör göras. Sedan är det ju så att det är kroppens sätt att tala om att den inte mår psykisk bra genom att ge fysiska symtom.

    När jag gick in i väggen så hade jag så ont så jag knappt kunde gå. Jag förlorade all styrka i händer så jag kunde inte ens hålla i ett ägg utan att tappa det.

    SvaraRadera
  5. Jobbigt att ha ont oavsett var det sitter! Klart att du kommer att jobba, ta en dag i taget.
    Kram till Cina!

    SvaraRadera
  6. Varför träffar man så många dumskallar när man är i den situation du är i? De få bra jag träffat på min väg, kan jag räkna på ena handens fingrar. Min doktor är en av dem, tack och lov! Man behöver ju stöd och uppmuntran. Jag lärde mig redan som liten att man ska inte sparka på den som ligger!
    Klart du kommer att bli frisk! Jag tror på dig!

    SvaraRadera
  7. Afrodite: Hänger i! Tack! :)

    Jenny: Det är många som känner sig just så. Inte hörda eller förstådda och det gör det lite krångligare än vad det behöver vara. Kram!

    Nilla: Jag hälsar! :)

    Cicki: Ja! Visst behöver jag det! Och ja, kropp och själ hör ju verkligen ihop.

    Gafflan: Thank you! Kram!

    Ezter: Jag tror också på mig. Egentligen. Det svåra är nog att acceptera att det tar tid. Kram!

    SvaraRadera
  8. Vad jobbigt att behöva vänta på en diagnos och att få hjälp.
    Hoppas det snart löser sig för dig.
    Kram

    SvaraRadera
  9. Du kommer dit, men det tar ju tid! Läskigt med armarna... har de just nu själv... men vet att det blir bättre redan i morgon...


    KTAM!!

    SvaraRadera
  10. Du har den rätta inställningen. Måtte du få träffa rätt personer och läkare snart. De finns, det gäller bara att hitta dem. Ge inte upp!
    Kram

    SvaraRadera