Nähä. Om man skulle ta och tycka om sig lite som omväxling? Inte bara se fluffiga lår, degig klimakterimage och gäddhäng? Nä. Tänk om man skulle ta och se en stark kropp som burit fyra barn både inuti och utanpå, dragit hem matkassar, packat ett ton matsäckar, cyklat ned barn både på pakethållaren och barnsadel på styret för att mannen skulle på ”viktigt möte” och behövde bilen till jobbet. Som dragit vagnar i stekande sol och en halv meter snö. Som älskat, som drömt, som svikits men kommit igen. Som kan snickra, baka bullar och skruva ihop Ikeas förbenade hyllor i ett nafs??? En kropp som tröstat, vyssjat, gått säkert ett varv kring jorden, lämnat på dagis, hämtat på dagis, bygger kojor med barnbarnet, gymmar, simmar, cyklar, pressats ibland att fortsätta fast vila vore lämpligast, en kropp som orkar, som gör. Men vad ser jag??? 10 kilo mer av mig och känner mig inte tillfreds. För vem? För varför? Vad hände med ”jag duger”??? Undrar om det också hör till klimakteriet??? En ny osäkerhet?! Tvivel. Man hinner tänka så mycket här. Antar att det är bra.
Nåja.
Idag är ännu en dag i solen. Har bokat nytt boende lördag - måndag. Alldeles nära Trogir. Så nu kan jag släppa det åtminstone, ”vi-har-ingenstans-att-bo”-ångesten. Yes. We have! Men först: här och nu!
Konstigt du skriver om kroppen. Jag uttryckte också min irritation över extrakilona i mitt inlägg igår... men som du säger, allt den kroppen uträttat, det borde man älska den för!
SvaraRaderaHär hemma har det regnat hela dagen.