5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.
Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.
Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!
Känner mig som en elak människa. På TV sitter en kändis och gör avbön från det dåliga livet med festande och alkohol. Men något provocerar mig. Det är något i tonen. Att nu ska livet gå ut på att få andra att inse att det är det lilla i livet man ska glädjas åt, inte fester, partyn, glitter och glamour. Eeeeh? Glitter och glamour? Not in my world. Få förunnat. De flesta harvar redan runt i falukorvsträsket, föräldrarmöten, tvätten, disken, byta däck på bilen, trasiga glödlampor, en kopp kaffe på stående fot, ...... LIVET har liksom pågått hela tiden både med ljuspunkter och ett jäkla slit för att få det att gå ihop men för en nynykter människa är det en överraskning och lite provocerande. De har ju stått utanför och tror att det är nyuppfunnet. Jag vet det.
Man borde väl glädjas? Hylla och hålla tummarna? Ge en okänd människa en chans? Ge en människa lite credit för insikt att the bottom is nådd och det finns bara en väg: Uppåt. Nykter.
Jo. Det borde man väl. Det gör jag nog också. Någonstans långt inne i mig. Men jag har banne mig blivit bitter. Bränd som satan. Jobbigt att inse.
De hyllas. De som står kvar, som orkar vara kvar.
Vi andra. Vi som inte orkade med lögner, besvikelser, att bli sårade, bedragna och se den vi älskar förvandlas till någon annan inför våra ögon. Nä. Inte hyllas vi direkt. Vi orkade ju inte. Då är man dålig.
Vi är många som kört oss själva i botten i blind kärlek i kamp mot en övermäktig älskarinna: Beroende.
Vi får skylla oss själva. Vi är många. Jävligt många. Det är sår, ärr, virrvarr, förtvivlan, osäkerhet och en lång väg för att lära sig leva ett liv i tillit och trygghet igen.
Så tänker jag när jag hör en kändis på TV. Och inser att JAG har en resa framför mig, att inte vara bitter utan försonas med mig själv och det som varit. Det var ju också en insikt en solig söndag i mars. My god. Lång väg att gå.
Jag tar första steget direkt: Förlåt Per Holknekt att jag inte kan glädjas åt din avbön så här direkt, jag har lite egna sår att jobba med men TACK för att du fick mig att inse att något står i vägen för att kunna glädjas med dig. Jag kommer igen precis som jag hoppas att du faktiskt gör det! Var så säker!
Over and out!
Migränlördag. Hej säng, hej migränmedicin. Hejdå förväntade roligheter framåt kvällen. Det här med att koppla av.......... för en migränmänniska fullkomligt livsfarligt, då slår den till. Får helt enkelt nöja med mig att lyssna på P1. Nä. Det är inte jag som har radion på, min granne, tant M, 94 hör "lite" illa så det är uppskruvad volym och hon har sitt sovrum vägg i vägg med mitt. Så här dags eftermiddagsekot. Man blir i alla fall uppdaterad. Alltid något.
Har lärt mig att glädjas åt det lilla i tillvaron. Det känns i alla fall så när jag tvättat klart och konstaterar att jag får ihop strumporna i jämna par och blir glad över det. På riktigt.
VAB och behandlingsdag. Snöstorm och isvindar. Kom hem tidigare än planerat från sjukhuset och tänker lägga mig på sängen och vila ihop med Lilla Syster. Mitt på blanka dagen. Rent tekniskt skulle jag hunnit tillbaka till jobbet oförhappandes och jobbat ett par timmar, men jag ids inte. Lyssnar på kroppen och knoppen och tar det lilla lugna resten av dagen. Man ska orka hela vägen!
När man för en gångs skull får sova ut, vaknade jag så klart himla tidigt. 0700. En lördag. Tycker jag är tidigt som varit en sjusovare sen start för sisådär 50 år sedan. Verkar vara slut på det nu. Någon andades igår om att det kanske berodde på åldern, tidigt uppvaknande? Vad vet jag? Har inte varit så här "gammal" förut. Rimmar dessutom ganska illa med att jag fortfarande är en kvällsmänniska så sovtiden krymper. Inte bra.
Å andra sidan har jag redan bäddat, plockat ur diskmaskinen, ätit frukost, förberett lunch och dammsugit........... På eftermiddagen ska jag träffa mina stora tjejer, lyxlördag!
Idag säger jag en helt annan sak: Skam den som ger sig.
Praktikplats inom räckhåll för en yngling och ett bra besked från sjukhuset rörande Lilla Syster. Det är ju finfina nyheter till ungdomarna och mig. Beacause we are så jäkla worth it!
