Viloläge

 Ibland känns det som jag är ett hopplöst fall. En som inte passar in. En rund boll i ett fyrkantigt hål. För mycket, för känslig, för lite, för inkännande och …

Utan filter i verkligheten. 

Då och då behöver jag dra mig tillbaka och ladda om, landa, reboota systemet, skärma av, processa saker och ting.

Ibland känner jag mig svag för att jag inte pallar trycket som andra. Men vad vet man om folk egentligen?

Just nu är jag i skärma av-läget. 

Igen.

Orkar inget. Vill inget. 

Jag kommer igen. Igen.

Acceptans för en kropp som säger ifrån.

Tack kroppen för att du räddar knoppen.