Allt har sitt pris

Priset för veckans slit och förtvivlan med sonens skolgång kom nyss, halvvägs in på akuta semesterdagen:
M.I.G.R.Ä.N.
Kanske hade jag hellre sett att priset varit en ny bil, en chokladask, lite blommor eller varför inte en helgkryssning jäkligt långt bort?
Kanske och kanske. Alldeles gärna hade jag sett till det.
Å andra sidan är jag ju redan hemma så ingen ko på isen........ bara att tassa upp i sovrummet, ta en migränsprayshot och hoppas på det bästa!
Wish me luck!

De här dagarna..........

När man har ett barn med funktionshinder händer det då och då rätt ofta att man kör huvudet i väggen. Saker och ting skruttar till sig och ja, man kan längta efter vanliga "problem". Vad nu det är. Egentligen. Att ungarna äter godis fast det inte är lördag, att ungarna inte plockar upp kläder, att de inte hjälper till, att de trotsar, inte har strumpor i skorna fast det är minusgrader, att de inte borstar tänderna fast de ska, att de inte hör vad man säger och en miljon saker till. Vanligt. Enkelt. Går att hantera.
Man längtar INTE efter att gång på gång göra brandkårsutyckningar till skolan, kämpa hårt för att få till anpassad undervisning, kämpa som en galning för att få vardagen gå ihop lagom begripligt för någon som inte tolkar världen som vi "normalstörda", att se sitt barn må dåligt.
Näe. Trött blir man. Uppgiven. Förtvivlad. Igen.
Då skriver man ett mail till Bästa Resursläraren. Som så klokt och tryggt tolkar den panikvirriga mammans hullerombullerord och reder ut begreppen. Visar på stigar som kan väljas och provas var de leder. Som vet vad hon pratar om och gör mig lugn. Som många gånger förr!
Teamkänsla. Ja visst ja! Så ska vi ju ha det! Nya kontakter tas. Möten bokas. Telefonsamtal, ca 154 st rings. Klart det blir bra. Igen. Så småningom.
För att orka med allt ansökte jag om semester i morgon. Det är viktigt att lyssna på sin kropp och min sa:
"Stopp"
"Det räcker nu".
Då får det vara så.
Med en ytterst förstående chef och goa arbetskamrater så är saken biff:
Den här donnan är ledig i morgon!
Känns finfint!

Helgkänsla en måndag........

Jag har en härlig Cina-helg lindad som bomull runt hjärtat och banne mig om den inte rent av känns som en härlig, lila cashmere-kofta? Som skulle kunna vara inköpt på Stockholms modecenter och känns som det bästa köp den här donnan gjort på ett tag?! 

Jo. Jag tror det. Precis så känns den. Helgen.

I fredags ställdes kosan till Bästa väninnan som bjöd på middag och fredagsmys. Lördag förmiddag ägnades åt tokshopping, skulle kunna bli en bra gren.....

Sen åkte jag sen kors och tvärs utan att komma vilse ett endaste dugg hem till fina Spader Madames husvagn. Där bjöds på middag och goa skratt. Kom sen inte och säg att inte bloggvärlden är berikande! Jag har haft tur, jag!

Söndagen ägnades åt måleri. Kreativt måleri. Meditation och målarövningar med utsikt över Stadsgården, vatten, Djurgården. Fantastisk dag. Nya bekantskaper, berikande möten. 

Framåt kvällskvisten landade jag i stan och blev mött av Stora Syster och Pojkvännen, de skulle hämta mamman. Men inte för att skjutsa hem henne utan för att helgen skulle avslutas hemma hos Pojkvännens föräldrar. Med söndagsmiddag. Stek och potatis. Ett glas rött. Överraskning.

A men!

Jag är banne mig den rikaste människan på jorden! 

Så har jag jobbat en hel måndag och lyckats behålla känslan. Man behöver verkligen tanka kraft, energi, kärlek och värme ibland. Jag kommer leva länga på min fina helg!

Mamman hjärta kidsen = sant

Det har förhandlats om månadspeng. Jag har hårda motståndare. Har lärt upp dem själv. Lite för bra ibland kan jag tycka då och då men det är bara att sätta hårt mot ......hårt????
Förhandlingarna böljar fram och tillbaka.
Hela barnbidraget eller del av? (= någon kommer döden skämsdö om inte hela bidraget sätts in på eget konto)
Vad ska det räcka till? (= hur mycket ska Waynes Coffee ha? Espresso House?)
Vinterkängorna. Utanför månadspengen eller betala med den? (= jättejobbigt eftersom Lilla Syster numer har större fötter än sin mamma = inga skor att låna = även minus för mamman)
Smink? (= Make up store lär ha ökat sin omsättning med tanke på vad som finns på rummet.....)
Äta ute flera gånger i veckan med kompisarna? (= mamman blir totalsågad och himlad med ögonen åt när jag föreslår Taccokvällar hemma hos varandra)
Frågan om hur många toppar man behöver. Egentligen. (= kan orsaka skador i ögonbotten p g a himlande med ögon. Igen)
Ja. Det är väl ungefär så långt man kommer.
Sen följer avdelning "motprestation". Eller "sysslor att utföra så att mamman inte faller avsvimmad ned varje kväll av för mycket hemgöra"-diskussion.
Den går mycket fortare.
Svaren är:
hinner inte
äckligt
hur då?
när då?
hur ofta?
ofta?
men aaaahhhhhhh!
ååååhhhhh
Stenhårda mamman ger sig INTE!
Inga sysslor, ingen månadspeng.
Okejrå.
Soptömningsschema
Diskamaskinsdagar
Lagamatdagar
Städa badrummet på ovanvåningen
Lägg tvätt i tvättkorgen annars tvättas den inte
Dammsuga nedervåningen (= ja. Badrummet ingår i nedervåningen)
Man kan väl säga att jag är envis. Vilket är en himla tur.
Säger inget till kidsen men i datorn finns väl ca 146 redan uppgjorda scheman. De brukar rinna ut i sanden men funkar så länge de funkar och tills jag får spunk och spader nästa gång.
Som livet med tonåringar är. Helt enkelt underbart! (= sant)!

Tio i topp?

Man har en intressant diskussion med Lilla Syster. Om inredning i det nya rummet. I synnerhet inredning i de ommålade gamla garderoberna. Det önskas lådor, stänger, skohyllor, små fack, smyckeslådor, strumplådor och lite till. Man räknar ihop med IKEAs mycket smarta "designadinegengarderob"-uträknare och får ut en lista på hela klabbet. Och priset.

Öm moder konstaterar att just detta inredningskalas kan bli en dyr historia. Råkar kanske säga något i stil med:

"Är det verkligen nödvändigt med all den här inredningen"????

"Kläderna lägger du ju i alla fall alltid på golvet"?

Behöver jag säga att diskussionen tog slut precis då och där med en skräll?

Förvånad moder undrar var den lilla rara ärtan tog vägen?

Jag bara undrade ju.........

Finally!

Vi hade tid på ortopedmottagningen idag för att få besked på MR-undersökningen. Äntligen skulle vi få veta vad det var som gör så ont i Store Brors ben.
I benet hade man hittat ....... ingenting. Allt såg finfint ut. Så himla skönt!
Fast. Hur kan det då göra ont???? Jo. Blödningen han haft, den där som låg som en blodpuddingskiva i något lager ned, är inte helt borta ännu och har orsakat lite ärrbildningar som skaver och gör ont. Inuti. Alldeles ofarligt. Han behöver heller inte sluta med handbollen för att börja samla frimärken istället utan det kommer att bli bra. Så småningom. Lite vadskydd, lite övningar, lite vila, lite behandlingar så kommer ungen att bli som ny.
En lättad mamma och Store Bror styr mot nya äventyr!

Bättre sent än ...... aldrig!?

Idag har vi knycklat in Store Bror i en magnetkamera. Inte på eget bevåg, gubevars, utan med en REMISS till magnetröntgen i handen gjorde personalen på röntgen det.

Efter fem och halv månad med ont i sitt ben lyckades vi till slut pressa fram en MR-remiss ur vårt landsting. Det satt långt inne. Otaliga besök, otaliga samtal senare var det dags. 

Jag vet. Man får vänta. Det hör till. Det är själva f-n den om någon frågar mig och det retar mig till vansinne. Ungen har haft ont, ont och jätteont. 

Blodtrycket steg lite till när det meddelades att svaret skulle dröja fyra veckor för att läkarna var överhopade med arbete. Jag fattar det men sinnet rann och ja. Vi har en tid på ortopeden redan i morgon eftermiddag och får svaret då.

De som inte har någon som orkar slåss för dem då? Som inte vet vart man ska vända sig? Som tiger, lider och väntar. Väntar och väntar för att någon som jag gormar sig före i kön?

Jag tänker inte ha dåligt samvete. Fem och en halv månads smärta och inskränkning i rörlighet är nog för en 16-åring. Men något är fel, allvarligt fel när det går så lång tid utan att folk får hjälp. Så. Nu har tant gormat färdigt och stillar sig igen. 

En promenad på det?! Kommer sitta finfint. 

På G

Man kanske tror att den här bloggen är avsomnad? Nopes. Inte ägarinnan heller, inte en chans.

Efter sex år, två veckor och tre dagars sjukskrivning har jag börjat jobba heltid. Gick in på andra veckan idag. Lite körigt tycker jag och min kropp. Tar väl helt enkelt lite tid att vänja sig. De lediga onsdagarna är ett minne blott och de är saknade. Å andra sidan får jag ju umgås mycket mer med mina trevliga kollegor och missar inte onsdagsfrallorna på jobbet. 

Heltid. Är en hel massa tid. Om någon frågar mig. 

Fast jag är glad också såklart. Glad att jag återhämtat mig. Det fanns en tid på världen, ja, för sex år sedan, när jag bara låg i sängen och tanken på att gå upp, om så bara för ett toa-besök, kändes övermäktig. Mina vyer vidgades så småningom till mer och mer vakentid och jag har banne mig kämpat till mig varje timme. Att man kan bli så slut!? 

Nu vet ju jag att "mitt batteri" är skadat, det kan aldrig bli sådär fulladdat som det var en gång och jag måste vara försiktig och tänka mig för. Ransonera bland aktiviteter och åtaganden och planera in vila där jag kan. Jag har tagit upp yogan igen, går på sjukgymnastik á la Basal Kroppskännedom och med lite andra verktyg att ta till så ska det gå att leva ett normalt liv. Inte i hundrafemtio knyck. Lite mer i snigelfart verkar passa mig bättre. Då får det vara så. 

Lyckligare nu!

Lördag. Skönt. Det regnar. Den här donnan behöver en themesong idag. Det får bli den här! Spelas lämpligen så högt det går.

Ljuva september

September är snart slut och när jag tänker på den här månaden blir man ju nästan yr. En händelserik månad, minsann:

En radhusinnehaverska, denna här, tog i med stora renoveringshandskarna och rev halva övervåningen. (liiiite oklart när själva ihopsättningen är klar men klart blir det. Sen).
Stora Syster flyttade hemifrån.
Största Systern hade semester och var hemma i radhuset i en vecka. En härlig, mysig vecka!
Jag fyllde 50.
Vi hade, för att jag fyllde just 50, kalas i radhuset med tjo och tjim.
Största Systern stack till USA för tre månaders äventyrsresa.
Jag har varit på en väninnas 50-årsfest, första festen som singel. Gick finfint!
En överlevnadskurs startade. Man får hemläxa!
Jag fick ett nytt uppdrag på jobbet. Ett jag längtat efter och jobbat för. Hårt och målmedvetet.
Mamman, moi, fick ett eget rum!
Mamman, moi, jobbade 75% men från 1 oktober är det ändring på det. Heltid hägrar.
Så.
Än är det septemberdagar kvar. Vad månde hända mer?
Har jag sagt att jag älskar hösten? Bäst. Om någon frågar mig!
Trevlig helg!