Ett löst mysterium

En skön helg är till ända och idag börjar det om. Lite äldre, inte så mycket klokare, inte så peppad. Önskar att jag kunde ta mer semester, känns som jag behöver det. Men, men. Det funkar ju inte så.

I lördags var vi ute och åt med kidsen. Pinchos. Trevligt sällskap men inte så god mat som det brukar vara. Inga baconlindade dadlar fanns kvar på menyn och det saknade den här 57-åringen. Men som sagt, kul att kidsen vill hänga med oss en stund.

Igår hade vi besök av ungdomarnas kompisar, sen kom Största Systern med Lilla N, jag kokade kalops och det kändes som höst. 

När kidsen var här sist, en vecka sen, sprang Lilla N omkring med flugsmällaren. Sen dess har den varit puts väck. Vi har letat. Överallt. Jag frågade honom igår när de kom men nej, han visste inte. Tre timmar senare satt han bredvid mig i soffan och kom på var den var.

”Kom mormor” sa han och gick före uppför trappan, in i den lilla klädkammaren och pekade längst in.

”Där, där jag kan sitta och fika, där är den”!

Mysteriet med den försvinna flugsmällaren är därmed löst och Hjärtat kan smälla flugor igen för glatta livet när det behövs. (Att det går lika bra med en hoprullad tidning, the old fashioned sättet , låter jag som sagt vara helt osagt. Han är glad). 

Sen åkte Hjärtat en sväng till Stockholm, Lilla N åkte hem med sin mamma och kvar blev katten och jag. Vi häckade i soffan med avsnitt av The Good Wife, kan hända att jag sov en sväng mellan varven innan Hjärtat var tillbaka.