onsdag, december 25, 2019

25. Det här var 2017

Dag 26 i 
Den där om Jenny, decemberkalender

2017. Himmel och helvete. Året inleddes med en Gran Canaria-resa. Stora Systern, svärsonen, Lilla N, Stora Systern och jag. Med på resan var även svärsonens föräldrar och syskon. Sol och bad, all inclusive, en skön resa.

I mars slogs tillvaron sönder. Store Bror gjorde ett suicidförsök och jag hittade honom hemma i badrummet mitt i natten. Jag hade somnat men vaknade av en konstig känsla i kroppen. Det var förfärligt. Ambulans, trauma-rum, ovisshet, ensam utanför rummet där personal jobbade med sonen. Ett biljett rakt ner i helvetet. 
Till slut fick jag komma in. Krama om en varm, levande son.  Jag kan inte beskriva med ord den känslan. Det hände något med oss alla efter detta. För mig tog orden slut, för att klara av min rädsla stängde jag av och gav all min kraft till syskonen, stöttade, tröstade. Det är inte så lätt, avstängd men jag gjorde mitt bästa. 
Sakta tog vi oss tillbaka, i början ganska ensamma utan hjälp och psykvården kändes obefintlig. Ett års väntetid på psykolog, avbokade läkarbesök p g a personalbrist m m. Till slut åkte jag till vår psykiatriska mottagning och vägrade gå därifrån om han inte fick träffa någon. Det blev Unga Vuxna, en sektion inom psykiatrin som i detta läge räddade både honom och mig. 
Jag var sjukskriven av och till.
På sommaren var läget någorlunda stabilt och jag och Hjärtat åkte motorcykel genom Europa ner till Kroatien. Tre veckor på resande fot och jag brottades med dåligt samvete. Dels för att jag åkte iväg, dels för att jag kände att jag inte räckte till för mina flickor. Jag kände mig fortfarande avstängd.
Jag träffade Lilla N så mycket jag kunde, sjöng i kören, tränade styrketräning och simning. Varje morgon bestämde jag mig för att klara just den dagen och sakta, sakta kunde jag släppa garden och vågade lita på Store Bror igen, att inget skulle hända och jag kunde ta in världen igen. Vara närvarande.
Till september. Sonen blir inlagd i uselt skick. Övervakning. Suicid. En tillvaro i kramp i flera veckor. Jag blir halvtids sjukskriven. 
Jag läser tillbaka i min blogg och jag ser ju att vi har någon slags vardag mitt i detta. Men jag minns det inte. Eller knappt. 

Att se sitt barn må så dåligt, att se rakt ner i en helvetesavgrund önskar jag ingen. För varje människa som mår så dåligt drabbas även alla runt omkring, föräldrar, syskon och hjälpen är i stort sett obefintlig. Man får reda sig själv, leta hjälp, böna, be och inte ge sig. Kämpa för sina andra barn, en tillvaro, räcka till. 

Sonen fick hjälp. Vi firade jul hos Största Systern och jag kunde krama om alla mina fyra barn. Årets julklapp!

2 kommentarer:

  1. Ett j-la år även för er. Men ni kom igenom det och det är så skönt❤️

    SvaraRadera
  2. Det är så märkligt att det ändå går att ha en vardag. Eller också är det det som räddar en. Du är i alla fall världens klippa och det är inte så konstigt att du nu idag mår rätt dåligt. Någon gång kommer det ju och du har fått bära mer än en människa ska få bära. Jag hoppas 2020 kommer att vara snällt mot dig <3

    SvaraRadera