söndag, december 29, 2019

28. Det här var 2018

Ett år i krampliknande tillstånd efter 2017. Vi började året i Göteborg, jag sov mest men några promenader och restaurangbesök hanns med. Sonen var sjukskriven och starkt medicinerad. Vid några tillfällen under året flyttade han hem ett tag, låg på soffan, badade, vi pratade. Vi pratade om de svarta tankar och känslor han hade inom sig och det var jobbigt att möta det. Jobbigt men livsviktigt. Efter sådana samtal gick jag ofta ut och grät. Mitt hjärta gick sönder en smula för att han mådde så dåligt. 
Jag var också sjukskriven av och till under året. Min migrän var överjävligt med anfall som bara löste av varandra.

Lilla Systern klarade sitt gesällprov och var färdig frisör. Då hade hon kämpat på sen studenten 2016. Hon fick även jobb så småningom i stan så hon slapp pendla.

Jag träffade Lilla N så mycket jag orkade.  Det är alltid mysigt att vara med honom, det är verkligen här och nu som gäller. Vi bodde på gårdarna bredvid varandra och ofta när jag kom hem från jobbet, gick jag svängen in till dem.

I juni fyllde Hjärtat 60. Vi åkte på tour med hojen genom Europa, målet var Kroatien. På vägen stannade vi i Österrike, nära Hallstatt, Obertraun. Vi bodde vid strandkanten av Hallstatter see mellan höga alper. Det var mäktigt. Jag badade i sjön, låg där och flöt, en skön känsla. Vi stannade i tre dagar, tog linbanan upp i bergen, vandrade och besökte Five fingers, ett utsiktställe. Det är precis som det låter, fem avsatser ut över dalen. Vidunderlig utsikt, pirr i magen. Där uppe kunde jag andas ut, det var tyst, en känsla av att vara mitt i något mycket större och ja, jag grät en skvätt.
Midsommar firade vi i Opatija, Kroatien. Hjärtat fick en släng av kristallsjuka, jag trodde han fick stroke. Hemskt. Vi fick hjälp och han fick övningar att göra, kasta sig åt olika håll i sängen och vrida på huvudet. Jag flippade nästan ut, det var helt surrealistiskt. Skulle vi kunna fortsätta resan? Hur skulle vi göra med motorcykeln? Jag kan ju inte ens rubba den .... som genom ett mirakel blev han snabbt bättre och vi kunde ge oss av igen, mot Okrug Gornji, som var resans mål.

Under hela resan fick jag rapporter hemifrån, sonen jobbade halvtid, det funkade. F d sambon låg på sjukhus så hans äldsta dotter hörde av sig. Det var allvarligt, oviss utgång. Semester med två spår i hjärtat.

Vår resa var fantastisk. Vi såg så mycket fint, hade bokat en lägenhet som visade sig vara de luxe, ALLT fanns. Mysig värdinna och 50 meter från klippor vid havet.
På hemvägen åkte vi över Wien och jag besked att f d sambon gått bort. Jag satt i en fin park med Hjärtats armar omkring mig och fulgrät. Märkligt. Kontaktade kidsen och de tog hand om varandra. Han hade varit som en pappa-figur för dem så det var en sorglig, jobbig tid. Hans och min relation slutade i kaos p g a uppdagat missbruk och beroende men bakom allt fanns ju en människa. En fin människa som gjorde tokiga val. 

Jag, Stora och Lilla Systern var på hans begravning i augusti. Det väckte uppståndelse bland de mina och jag fick försvara mig. Så j-a dumt. Vem kan döma? Vem bestämmer vad man kan och ska? Jag fick höra att ”det inte passade sig” och jag tänkte att det enda som inte passar sig är att vara inskränkt och tro att man själv sitter på den enda sanningen och att alla ska finna sig i det. Hans barn och föräldrar önskade ha oss med. Vi fick ett avslut och jag kunde gå vidare med ro.

1september var vi på bröllop. Min systerdotter gifte sig utomhus på landet, solen sken och det var verkligen kärlek i luften. Vi dansade, skrattade och för en stund kändes livet lätt. Alla mina kids var med. Mamma! Syster yster! Min underbara svåger och alla andra. Ett fantastiskt lant-bröllop. 

2018 var också året då jag brakade rätt in i klimakteriet med dunder och brak. Ett helvete bröt ut i kroppen och jag mådde ännu sämre. Svettningar, 0 sömn, humörsvängningar och jag blev  argsint. Kunde gå från 0-120 i arghet på en millisekund. Jag blev ganska överraskad av detta och tog till allt jag kunde komma på. Ännu mer hälsosam mat, tränade, simmade, promenerade, mediterade och fick hormonhjälp.

Jobbmässigt svajade det också. Omorganisationer, omgörningar och annat gjorde att jag trivdes sämre och sämre. Jag började se mig om efter annat men kom mig inte för. Allt annat tog energi.

Jag gick med i syjuntan, började brodera och var med i kören. I december flyttade Lilla Systern hemifrån och kvar i radhuset blev jag och katten. En märklig känsla och en ny tid. Jag svajade igen. Vem blev jag nu? Utan kids hemma? Hur gör man? Visst. Skönt. Också. Men ovant. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet, hur då??? 

Julen firade vi hos Största Systern. Hade förmånen att ha alla kidsen där med respektive och minns att jag gick hem varm i hjärtat. 

Resåret 2019. Vi var i Göteborg två gånger, åkte 625 mil genom Europa ner till Kroatien på hoj. På hösten åkte vi charter tillbaka till Kroatien, Podgora vid Makarska rivieran. Jag älskar verkligen Kroatien, det har allt och jag känner mig hemma där. I november åkte vi på julmarknad i Wien. Även detta årets andra besök. Jag fattar att jag är lyckligt lottad som kan resa så mycket och nej, jag hade inte börjat tänka riktigt på klimatpåverkan resmässigt. Jag var helt egoistiskt inställd: resa så mycket jag orkade. Samla kraft och energi. Orka. 

Jag tog mig igenom 2018. Svajigt stundtals men framåt. Mitt dreamteam och jag.




Året! 

Dag 28 i 
Den där om Jenny, decemberkalender


1 kommentar:

  1. Det låter som ett omvälvande år. Tur där fanns en del guldkorn ändå❤️

    SvaraRadera