Gammal och grå. Not.

Tulpaner är mina favvisblommor. Alla kategorier. Full blomning är inte allt här i världen. Det GÅR att åldras vackert och värdigt. Kolla här:

 

 

Mammafeeling

Musikcaféet gick hur bra som helst. Oj, vad de sjöng, kidsen. För kung och fosterland i två timmar. Körsång, solosång, gitarr- och pianospel. Och så lite fika mellan låtarna, satt som en smäck ju. Att sen Lilla Syster glömde att ta med de bullar den ömma moderna tillbringade gårdagen med att baka, tja, det får väl gå på "låtgåfördenhärgången-kontot". Det räckte till alla ändå.
Nu för tiden är allt tant lite blödig, lättrörd eller nåt. Undrar om det är årstiden? Det är så förbannat vackert, skirt och himla grönt överallt, ändå tynger det i hjärtat. När så kidsen tar i allt vad de orkar i "Bridge over trouble water" går det bara inte att hålla emot. Det tåras och och blir tjockt i halsen. Bästa Mamman som sitter bredvid, hon vet, så hon klappar mig lite på handen. Behöver inte säga nåt. Mammor vet. Det är bara så det är!

Andra bullar

Nämen HEJ hörrni! Det har varit lite problemsvårigheter att blogga idag. Som att banka på en stängd och låst dörr, man HÖR och VET att det är någon hemma men ingen öppnar. Och nu undrar jag ju var inläggen är? De som jag skrivit och som jag läste själv igår. Puts väck bara. Kanske ligger de och skramlar i en säck på Blogger-kontoret tillsammans med andra "putsväckborta-inlägg". Kommer de tillbaka? Och vad beror det hela på? Kommer förklaringen snart och vem kan den skyldige vara? Den som lever får se.
I brist på bloggeri har jag bakat bullar. Lilla Syster har musikcafé med skolan i morgon och ja, ett CAFÈ måste ju ha bullar att fresta publiken med. Mission completed.

Love, peace och slängpussar

Nyss hemkommen från kören trallar jag in i radhuset på synnerligen gott humör. Inte ens den usla bilförare som struntade i högerregeln och därmed höll på att ramma mig och min cykel fick mig ur balans. Han blev så arg, så arg ........... på mig, dummern, och visade fingret genom öppna bilrutan. När han fick en slängpuss tillbaka tvärstannade han. Inte vet jag vad han ville och inte stannade jag för att ta reda på det heller. Nä. Man behöver inte veta allt här i världen. Men ett vet jag då säkert. I morgon är det fredag och det känns himla bra!

Moments

Det finns stunder i livet när allting står stilla, när närhet och andlös är ord som förstås precis. Just då vet jag precis hur allting hänger ihop och varför. Som en såpbubbla är stunderna, skimrande, sköra, vackra och så omöjliga att fånga och hålla kvar. De ska upplevas. Här och nu. Stunder att minnas.

 

Bröllopsdag

Tänk att solen skiner! Tänk att det äntligen är lite värme i luften och fåglarna sjunger allt de orkar. Tänk att Största Systerns plan från USA landade i tid och om en liten strax är hon tillbaka i stan och hinner till bröllopet i tid. Tänk att jag hunnit krama om brudens bror och pappa en liten stund och tjattrat så där i största allmänhet om ........ dagens kommande begivenheter.
Nu återstår en skön promenad och "face på" för tant. Klänning, skor, väska = klart. Check.
Sen, att hemmalaget i handboll spelar för SM-guld i kväll, får komma i skymundan denna stora dag. Det hindrar ju inte att vi håller tummarna allt vi orkar för att de ska vinna guld ikväll! Men först ska vi höra när de unga tu säger "JA"!

Säga JA

Det vankas bröllop. Inte mitt utan en systerdotter, min guddotter ska gifta sig. På lördag. Och läget är under kontroll. För mig alltså. När jag frågar bruden får hon något jagat i blicken men det hör väl till.
Något annat som inte är under kontroll men utanför mitt "påverkansinflytande", är att Största Systern kommit på att hon inte alls kommer hem från Los Angeles på fredag utan på lördag. Förmiddag. Vigseln är 14.30 så rimligen, kanske, högst troligt, förhoppningsvis, kommer hon att hinna i tid. Får byta om i bilen helt enkelt.
Nä. Det är inte jag som ska hämta henne. Gudskelov. Tänk att stå på Arlanda och vänta och så blir planet försenat, eller så landar de i tid men väskorna kommer inte eller så...... Ser för min inre blick hur vi bromsar in framför kyrkan så gruset sprutar ner alla gästerna, fastnar med klänningen i bildörren, får sen ännu mer parkeringsböter och missar när de säger JA till varandra.
Nä. Så kan vi inte ha det. Annan chaufför är inkallad, alla tummar hålls för att planet är i tid! Och att solen skiner. Vi vill ha sol på lördag. Helt enkelt!

Var är sol och värme?

"Sköna maj" känns hittills som ett hån. Inte skönt alls att cykla till jobbet i iskall motvind och hagel. Nä. Jag vill ha sol, fågelsång och grusfria cykelbanor. Det vill jag. Och så vill jag att Lilla Systers dansuppvisning ikväll ska vara inomhus. Men nehedå. Utomhusteatern slår upp portarna och jag har härmed laddat med sittunderlag, fleece-pläd och överdragsbyxor i ryggsäcken. Tänker INTE frysa. Även vinterjacka, mössa och handskar känns som ett måste.
"Sitt långt bak" har kidsen föreslagit och jag förstår att de inte tänker kännas vid sin kära mor påpälsad och väderförberedd.
Jojo. Vi får väl se vem som klarar sig längst!

Nya tider stundar

Hoppla hej vad dagarna går fort! Det blir så när man har roligt eller hur vad det nu Bästa mamman sa? En mamma som för övrigt undrade om jag skulle ha "främmande" eftersom det låg två STORA kycklingar i ugnsfasta formen och 1 kg potatis i skivor strött runtikring. Kycklingen alltså.
"Främmande"? undrade jag förvånat och tittade mig omkring.
"Näe".
"Det blir bara jag och kidsen".
Då höll hon på att svimma för hon tänkte ju på matkontot såklart om det varje dag går åt sådär mycket och det var ju vänligt.  Men inte så mycket att göra åt. Tonåringar. De växer. De är hungriga.
Ett konto som i alla fall till hösten kommer att bli lite mindre eftersom det nu är klart att ännu en unge ska flyga ur boet. En märklig känsla det där när de deklarerar att nu, nu är det dags! Ändå så vet man ju liksom det från början om allt går som det ska. Man får vänja sig!

Plandödare undanbedes

Hinner inte demonstrera idag. En ung man fyller 14 och det ska firas med femkamp och tårta. Den här unge mannen har en speciell plats i mitt hjärta och har visat mig gång på gång att svårigheter kan övervinnas. Kanske inte precis så som man trott från början men annorlunda kan ju bli bra ändå.
Han är handikappad och har vissa svårigheter men lever i tron att allt är möjligt. Jag älskar honom!
Just den här gången ville han snickra ett tändningslås. Snickra. Hammare och spik. Det skulle låta om det också. Mamman som är en jäkel på att hitta på saker, orkade inte riktigt utan sa helt enkelt:
"Det går inte."! varvid killen kastade sakerna och sig själv på marken och skrek:
"Du är dum. Du dödar min plan"!
Så kan man ju inte ha det. Att man går runt och dödar planer för folk.
Mamman och jag skrattade åt detta sen. Inte åt killen, skulle då aldrig falla oss in men åt uttalandet som sådant. Vi kom fram till att vi kanske behöver vara lite mer lyhörda för mycket? Kanske tro lite mer på att det där ouppnåeliga faktiskt ändå går att nå fast kanske på ett annat sätt än vad vi tänkte från början. Tro lite mer om oss själva.
Som vuxen kanske man behöver bejaka barnasinnet mer. Våga tro att saker och ting faktiskt går att göra. För om vi inte provar, hur ska vi då veta? (Sen, att man inte alltid orkar som med tändningslåset, det är en annan femma. Grundtanken var vi ute efter).
Nä. Att snickra ett riktigt tändningslås gick ju faktiskt inte. Men det gick att hitta ett gammalt lås med nyckel, borra hål i en regel och montera låset i hålet och vips! Han hade snickrat ett tändningslås på sitt egna vis. Nöjd och glad blev han. För att inte tala om mamman som ännu en gång bevisat att det omöjliga ta mig sjutton är möjligt ändå! Den tanken gillar jag och får vara min devis denna 1 maj!