När man rullar in sig i en filt

Igår åkte jag in till kontoret, det var länge sedan nu, en vecka före jul. Vi var många denna jobbarmåndag och det är alltid kul att träffa kollegorna igen, både gamla kända ansikten och nya. Det tar dock längre tid att lära känna varandra när många jobbar hemifrån och jag som varit här länge, saknar ibland hur vi hade det innan pandemin.

Nåväl. Jag hade Botox-injektioner inplanerat, migränbehandlingen, och nu gick det undan. 10 minuter senare var jag klar och gick upp på avdelning för att hälsa på vår vän som drabbats av hjärnblödning.

Jag blev golvad och var inte alls beredd på hur jag skulle reagera. Jag satt och höll handen, tyckte mig få lite ögonkontakt en litet slag innan sömnen tog över och hen somnade djupt. Satt kvar en stund ändå, funderade, kände efter hur det kändes och jag som alltid brukar kunna se det positiva i situationer tappade riktningen. Det kändes bara orättvist, otäckt, ledsamt och förfärligt och samtidigt skönt att vara där.

Gick tillbaka till jobbet, kopplade på autopiloten, genomförde tre långa Teams-möten innan hemgång. Åkte hem, hörde på radion att alla svenskar behöver mentalt förbereda sig på krig och där tog jag slut. Åt en smörgås, rullade in mig hårt i en filt och la mig på soffan. Där låg jag sedan hela kvällen i en mental strejk, mitt system var fullt.

Idag har jag jobbat hemifrån, gjorde en kortdag. Boostade mig med en långpromenad och det känns bättre. Inte lika ångestladdat som igår och JAG VET. Livet liksom. 

” Vi som kan måste leva varje dag” säger annan vän när jag yppar min oro.

Jag vet det. Och gör det. Men känslor måste få kännas. Tankar få tänkas. 

Jag bakar scones och brygger gott te. Tänder ljus. Gör det och otäcka tankar blir lite mjukare, lite mindre skaviga och jag kan andas igen.