Efter dagislämningen hettade det till då sonens handledare, sambo och Hjärtat ungefär samtidigt aviserade att ”ingen son på jobbet idag”. Nähä. Handledaren levererade grejer till Hjärtats arbete så det var så han fick veta det.
Nähä. Jaha. Vad skulle JAG göra då????
Åratal av problemlösning kickade igång automatiskt och tio minuter senare stod jag vid sonens säng, lirkade, pratade, föreslog strategier och en anings motvilligt fast villigt hängde han med svängarna. Ett samtal senare kom handledaren och hämtade sonen och iväg på jobb åkte de. Sambon kunde återgå till studierna, Hjärtat informerades och märkte det på riktigt då mer grejer skulle levereras till hans jobb. Och jag. Jag grät en skvätt på väg till jobbet, torkade tårarna, var ändå glad över att han kom iväg och överbryggade en svårighet och tja. Jag funkar visst bäst under press. Dirigerar och tänker ut automatiskt.
Sen gick jag och lunchgympade med onda armen men låtsades inte om den. Jo, jag har jobbat också. Ätit pannkakor. När saker och ting tjorvar blir jag alltid sugen på pannkakor. Med äppelmos. Nu är jag trött.
Man både vill och inte vill få de där samtalen. Vill för att man kan rådda upp det. Inte för att man borde få slippa rådda upp det, för en gångs skull.
SvaraRaderaSatan, vad du kämpar Cina! Du är en rockstar - även om du inte alls känner det så. I know.
<3 Tack! Nä, det känns inte så just nu men sen. Hoppas jag. :)
RaderaÄven om man inte vill ha de där samtalen, vilken tur det kom, så superhjälten Cina kunde styra upp. Du är en gudagåva för Sonen! Du är bara bäst!
SvaraRaderaTack! Kram
Radera