På väg hem

När man får ett hotellrum på sjätte våningen med utsikt över hamnen där fyrverkeriet äger rum, släpar fram soffan till fönstret, sitter där och kurar skymning och ser på skådespelet. Då. Är det ganska gött att leva. I Göteborg firar de av fyrverkeriet redan klockan 17:00 och så är det klart med det. Nu sköts det förvisso andra raketer vid tolvslaget men inget arrangerat. 

Sen gick vi och åt på Pinchos, gick hem och såg på film. Skålade vid tolvslaget och vips, så var det ett nytt år. 

Nu är vi på väg hem och året börjar med en meningsskiljaktighet: Vilken väg ska vi åka hem???

En av oss vill självklart åka raka vägen på ”fortaste-vägen”. Den andre vill åka ”fin-åkar-vägar”. Liksom att se sig om i landskapet. I max 80 km i timmen.

What???!! Det hade vi INTE bestämt och så vann den andre och den ene, moi, fick jobba med att det verkligen inte spelar någon roll, hem kommer vi ju. Så småningom. Och den andre, Hjärtat, blev påminnd om att man minsann inte ändrar planer hur som helst utan förvarning. Nåväl. Mitt inre lugnar väl ned sig så småningom och jag tänker jättemycket på årets sista inköp: ett par Timberlands lågskor på dunderrea. Dem kommer jag att kunna ha for ever. 

Kanske skulle jag haft dem häromdagen på promenaden i Göteborg istället för mina ”klump-boots”. Ja, de kallas för det eftersom jag stått på näsan i dem två gånger tidigare. Denna gång, tredje gången gillt, for jag på öronen på plana gatan, slog i armbågen, knät och höften rätt så illa. Hjärtat såg tämligen förvånad ut, ena sekunden var jag vid hans sida, nästa inte. Nåväl, jag kravlade mig upp med hans hjälp och så låtsades jag som intet. Det är inget särskilt med de bootsen, ingen klack, rejäl sula. Men ”vält-skor” är det. Off they go och tant vårdar sina blåmärken. 

För övrigt stämmer devisen: Borta bra men hemma bäst!