Snö.

Idag konstaterade jag att världen är vit, det har snöat under natten. Jag tyckte det var så fint och Hjärtat såg på mig lite undrande så där. Påpekade att det ju faktiskt har varit en vit jul. Snön har legat ett tag och nu fyllts på.

Ja.

Så är det ju. Men jag är inte riktigt med i matchen av förklarliga skäl. Av jävla fucking cancer-skäl.

Jag är arg. På vad? En sjukdom?!

Ja.

Och på vården. Jättemycket arg på vården är jag. 

En vän försökte trösta mig och säga att det är naturligt att vara arg på vården för att …. Bla ….. blablabla och blablabla ….

Det är INTE naturligt att BEHÖVA vara arg på vården.

Det är inte naturligt att befinna sig mitt i ett inferno där ingen tar ansvar och man kastas runt, runt och skickas vidare tillbaka till ruta ett och så börjar det om. Ingen, INGEN, har hittills ställts sig på bromsen och sagt: ”Vi tar ansvar och är in charge från och med nu”. Ingen. Det avvaktas. Det finns inga tider för undersökningar. Väntelistorna är långa. Det finns inga telefontider. Om man lyckas prata in något någonstans så ringer ingen upp.

Ja.

Jag är arg, ledsen (så klart), trött och känner en släng av uppgivenhet. Verkligen inte likt mig.

Jag vet. Personalen gör så gott de kan i ett sjukt system. Jag är inte arg på dem. Jag är arg på dem som bestämmer, som låter det vara så här, som gömmer sig bakom ännu mera bla …. blablabla och blablablaba 

Så jag stickar. Repar upp och stickar om, det vill sig inte.  Har dammat, städat badrummet, plockat undan hyacinter men det hjälper inte. 

Fuck cancer!