När det händer

Igår hade jag tid hos min neurolog. Riggad med noggrann förd huvudvärksdagbok samt pågående huvudvärk travade jag i sjukhuskulvert från jobbet till mottagningen, förhoppningsfull.

Den senaste förebyggande behandlingen jag provar, en blodtryckssänkande medicin, har minskat mina besvär men inte så drastiskt jag hoppats på.

Kände mig rätt desperat faktiskt.

Men.

Det bestämdes ganska raskt att jag får gå vidare i behandling och då fick jag välja mellan botoxinjektioner eller en antikroppsbehandling.

Det blir botox.

En biverkan kan vara en slät panna, d v s att rynkor slätas ut p g a att muskler förlamas. Känner att jag kan leva med den biverkan ….

Jag VET att injektionerna inte kommer att bota migränen men jag hoppas åtminstone på lindring.

Att de 12-22 dgr i månaden jag mer eller mindre hämmas av huvudvärk ska bli färre.

Jag var rätt deppig när jag kom till mottagningen igår. Ibland har det faktiskt känts tröstlöst, att jag inte blir trodd på, att vården trott att jag missköter mig och får skylla mig själv som får så många migränanfall eller huvudvärk.

Det är inte så. 

Det finns x antal migrändagböcker inskannade i min journal men inget har hänt utom råden:

Motionera mera, sov bättre, ät bättre, drick inte, ta inte för mycket medicin.

Jag har följt råden. OCH provat x antal andra tips.

Det är heller inte så lätt att motionera med huvudvärk som blir värre av fysisk ansträngning. Just saying.

Men denna läkare tog mig på allvar. 

I morse ringde en sjuksköterska upp och bokade in mig för start av injektioner:

Nästa fredag går startskottet.

Ibland går det undan!

Med en liten förhoppning om lindring i sikte jobbar jag sista dagen denna vecka. I morgon ledig fredag.