söndag, mars 31, 2019

Ett nytt år

I veckan som gått var det två år sedan Store Bror mådde så dåligt att han inte ville leva längre. En fasansfull måndagsnatt i mars, ambulansfärd och traumarum, ovissa timmar och en enorm skräck. Jag minns det med en sådan  knivskärpa, varje detalj, varje ord på akuten, prasslet när de rev itu förpackningar för att ta fram instrument, varje steg de tog i rummet allt ekade i mitt huvud och brändes fast i minnet. Jag var i chock, så klart, stod och höll mig i en dörrpost till rummet där de jobbade med min son, kunde inte släppa taget.
Allt gick till slut bra och jag kunde krama om min livs levande unge som skrevs ut dagen efter utan skyddsnät förutom sin familj och en remiss till psykolog. Var det bra? Knappast. Medicinering utan läkaruppföljning på sex månader (p g a avbokningar från vården) ledde så småningom fram till inläggning på psykiatrisk vårdavdelning med övervak dygnet runt. Där och då vände det efter veckor av ovisshet. Mycket för att vi anhöriga kämpade för honom, ifrågasatte, efterfrågade, bönade och bad om rätt hjälp. Så. Vägen hit, där vi är idag, har inte varit spikrak. Det finns, milt uttryckt, en del att önska i psykvården av idag. Men. Jag har förstått att vi haft tur. Eller att han har haft ”tur” då han fick en kontakt på Unga vuxna efter tre månader för stödsamtal.  Och remissen till psykolog? Första besöket ägde rum för två veckor sedan så ”väntelista” har gjort skäl för namnet i det här fallet.
Ibland har jag fått höra att jag inte ska ”älta det som hänt”. Det gör jag inte. Men när det har kommit dippar har jag behövt titta bakåt för att se att ”det är inte lika illa som då”. Dalarna är inte lika djupa, vanmakten är inte lika stor. Det är inte att älta. För mig är det att greppa situationer och se de framsteg som vi alla gjort på den här resan? Psykisk ohälsa drabbar ju inte bara en enskild person utan även familj, släkt och vänner. Det är att hantera den där rädslan som byggde bo inom oss den där natten och som vi får leva med och behöver förhålla oss till. 
Jag tror inte på att bara rusa på som om ingenting har hänt och låtsas som ingenting. Man behöver bejaka sina känslor, även de skaviga och jobbiga. Och nej. Jag tänker inte längre på det varje dag men då och då blir jag påminnd på olika sätt och det går ju inte att värja sig. Det har hänt. ”Det” är. Psykisk ohälsa. 
Det är så lät att uppmuntrande uttrycka att bara  ”se framåt”, ”tänk inte på det som varit”, ”fånga dagen” eller vad som, när det då och då, som sämst, handlar om att stå ut minut efter minut. Man får inte glömma det. 
Tänker att man då och då behöver se varifrån man kom, hur det var och utifrån det: Hur vill man ha det? Vad är möjligt att förändra och i så fall, hur gör jag? Vad kan jag göra?


I dag går det bra. Han mår mycket, mycket bättre.  Och så här på mars månads sista dag konstaterar jag att vi har lagt ännu ett år bakom oss, en årsring i vårt livsträd. Jag tycker att det är skönt att göra ett sådant bokslut varje mars. Vi är på väg, mitt dreamteam och jag. 

6 kommentarer:

  1. Känner igen mig!
    Min upplevelse är att vården står handfallen inför den yngre generationens dåliga mående. Och att man är mer angelägen om att ha ryggen fri än att hjälpa. Tyvärr.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så. De guldkorn som visar sig, håller man hårt i.

      Radera
  2. Det tog fem eller sex år innan jag slutade tänka på Alfreds sjukhusvistelse på årsdagen. Jag tror som du, det behövs. För att se skillnaden, för att bearbeta. Och så fint att det är bättre för er idag. Kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att jag inte är ensam om att tänka så. Upplever att det är obekvämt för omgivningen, helst ska man inte prata om det, enklast så. För andra.
      Ja, idag ser det ljusare ut. Kram

      Radera
  3. Det är klart man behöver minnas. Inte minst för att se att det kan bli bättre. En mardröm befann ni er i, ger dig och sonen en stor kram idag😘ni är bäst båda två!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Reflektion behövs, sannerligen. Tack! Kram

      Radera