En historielektion till kaffet

Idag packade jag in Lilla Syster och Store Bror i bilen och åkte för att hälsa på min mamma. Vi har ätit lunch, plockat svamp och badat i poolen. En höjdarstund för barnen blev vid kaffet när mamma berättade om hur det var när vi kom till Lilla Staden från Småland, en svinkall dag i mars 1964 då jag bara var 1 1/2 år. Mamma och pappa hade fått jobb, postverket och metallindustrin lockade med plats och så åkte vi då från landet till stan som så många andra. De hade lyckats skrapa ihop till en lägenhet i en av stadens miljonprogram och vi blev en av de första familjerna att flytta in. Nog har jag undrat i mina dar vad de tänkte, de unga vuxna med ett litet barn i famnen ihopträngda i Jocke Jönssons flyttbil, med allt de ägde och hade på flaket. Idag berättade hon lite om det och förresten, det var inte BARA barnen som gjorde stora öron när hon berättade, även jag satt och sög in varje ord. Fast jag är vuxen får jag inte nog, jag vill alltid veta mer, mer och mer.
Ja, ett och annat bus JAG gjort berättade mamma också om. Till mina barns förtjusning! Gissa om jag kommer att få höra det då och då.
Jag är övertygad om att barnen kommer att komma ihåg den här stunden från idag. De verkligen älskar att höra hur det var, som Store Bror säger, förr i tiden.
"De rotar sig" säger mamma.
Ja, det är väl det de gör. Och behöver. Jag behöver det och det är skönt att göra det tillsammans.

Växel hallå!

I början av sommaren kom en försäljare från En annan bredbandsleverantör och knackade på dörren. Han kom dagen efter att jag fått telefonräkningen från Telia som jag gormat om inför familjen. Dyr räkning var det. Inte själva ringningarna. Det var nästan inga. Men fasta avgifterna.

Försäljnings-killen presenterade en hel del godsaker, och ungarna gjorde stora öron. Det lät ju bra. Bredbandstelefoni, bredband och tv. Tre i ett. Skapligt pris. Fler kanaler. Ännu snabbare internet. Nu hade jag bra erfarenhet av just den leverantören, bredbandet och tv.n har fungerat alldeles utmärkt så därför nappade jag ju lite smått.
Men,

"Vad är haken" undrade jag ändå.

"Närå, det finns ingen hake" bedyrade försäljaren och smackade på ett par extra tv-kanaler i erbjudandet så jag blev lite bländad och så gled vi ifrån hak-frågan.

Nu har jag fått paketet. Jag har installerat efter konstens alla regler.

I två dagar har det sett ut så här:

Koppla hit och koppla dit.....

Det funkar inte alls att ringa till oss på fasta telefonen. Men det går att ringa ut. Alltid något! (Däremot bredbandet går nu med en fasligt fart, blir nästan åksjuk ju). Men självaste vitsen med att HA en fast telefon är ju att den fungerar åt båda håll. Som en bil. Man vill ju kunna köra både framåt och bakåt.

Så himla billigt vill jag nu inte påstå att det känns. Ett antal timmar har gått åt till detta, det har malt i huvudet två dygn och jag är frustrerad. Frustrerad över att det inte fungerar som utlovat, att jag behöver trycka på (som det känns) 1000 knappar för att komma fram till en levande människa i supporten och sen går det inte att lösa i alla fall. För från deras håll, vad de kan se, fungerar allt som det ska. Tänk om de kunde komma hit? Och se det från det här hållet? Där det inte funkar.
Gissa om jag förbannar mig själv. Som gick på det känns det som. Ha. Men jag har också vänner som det fungerar för, som är nöjda och glada och som påstår att det visst blivit billigare att ringa, surfa och se på TV. OK. Jag bidar min tid. Avvaktar räkningen och inväntar ringsignalen som signalerar om ett fungerande telefonsystem. Det gör jag.

UPPDATERING 30/7: I morse vaknade jag av att det ..... ringde! Sömnig men ivrig svarade jag så klart och det var en trevlig ung man från Tele2: "Godmorgon. Vi har lokaliserat felet med er telefondosa, ett programeringsfel som nu är åtgärdat. Nu fungerar allt som det ska"!
JA! Det gör ju det. Väldigt mycket har det ringts i det här hushållet idag..... både ut och in. Tänk vad glad jag blir när teknik fungerar som det är tänkt!

Allt går att sälja......

När Största Systern var sisådär tre år följde hon som vanligt en dag med mig till affären. Egen vagn skulle hon minsann ha och egen köpnota. Där gick hon sen och hummade och valde varor som vilken husmor som helst. Tills hon kom till mejeridisken. Då kröp hon upp bland mjölkbackar och smörpaket, högg ett paket Lätta och skrek med hög röst till mig (och alla andra i affären):
"Titta mamma, det här ska du köpa om du inte vill bli tjock".
Det här var omkring 1990 nånstans. Vi hade precis flyttat till en lägenhet där det fanns kabel-tv och med de kanalerna kom ju reklamen. Lätta-reklamen var ju färgglad och sportig, så det är klart att ungen kom ihåg det när hon nu såg det i affären. Det var ju liksom lite tanken bakom det hela.....
Men där vi KOM ifrån, det lilla huset ute i skogen nära havet, där hade vi bara haft svartvit tv och knappt några kanaler alls. Jo! Det är alldeles sant! På den tiden tyckte jag att tv var ett fördärv och kommersialismen skulle undvikas till varje pris. Herregud, hon var fyra år innan hon åt sitt första Happy Meal på McDonalds och jag var övertygad om att hon för evigt skulle vara en förtappad unge. Och jag? Vad skulle hända med mig? Som hade tagit med henne dit! Vi åt linsgryta en hel vecka efteråt.
Jag var rätt sträng med hennes tv-tittande. Det var Bolibompa och då Björnes Magasin, alldeles lagom för en liten unge tyckte jag. Det tycker jag väl i och för sig idag också, men tiderna förändras. Liksom jag. Ju.

Ja. Vi har kabel-tv idag. Och många kanaler. Mycket reklam är det. Vi pratar om det här hemma då och då. Om påverkan. Varför det sänds reklam överhuvudtaget. Hur viktigt det är att tänka själv. Att ta reda på fakta. Ja, ni vet, allt det där man säger som förälder för att försöka hålla sina barn undan det strömlinjeformade tänket som trots allt ligger bakom den markna.....
Ja. Ni hör ju. Jag går fortfarande igång av reklam. Och Största Systern? Hon har klarat sig alldeles utmärkt här i livet, är precis som vilken ung vuxen som helst. Äter kanske lite mer bönor och linser än genomsnittet för hennes ålder, undviker helst skräpmat, kock som hon är. Och ja. Hon går sin egen väg och är inte det minsta rädd för att vara sig själv. Har inte Lätta på mackan. Till exempel.
Idag var jag på Apoteket. Skulle fixa lite inför nästa semestertripp. Bäst jag stod där fick jag se något jag tyckte jag kände igen. "Alli".
"Åh, det var väl det där medlet för viktnedgång"? tänkte jag och såg reklamfilmen framför mig, en tjej som som....
"OM jag skulle ta och prova det" funderade jag vidare och såg mig själv i tankarna, lite smalare, lite gladare. Som hon på den där filmen....
DÅ. Det var DÅ jag kom ihåg den här historien om Största Systern och Lätta-paketet.
"Men vaddå"?
"Man kan väl prova"?????????????
"De där pillren kanske funkar".......

Tala inte om det för någon, särskilt inte mina barn, att jag gick på det. Den där reklamen. Igen.

På egna ben

Idag har jag varit på kramkalas. Det kan ju inte bli annat när jag och barnen ses igen efter tre och en halv vecka ifrån varandra! Så långa de blivit! Så fina de är! Vad bruna de är! Vad mycket vi har att prata om! Vi berättar, skrattar, tittar på bilder och myser tillsammans.
Till lunch steker jag pannkakor. Stora Syster sitter vid köksbordet med datorn och vi småpratar lite om sommarjobbet, lön, skatt, spara pengar, kompisar, fotbollen, planer för resten av sommaren m m.
"Jag och pojkvännen har tittat på resor" säger hon sen.
"Jaha, vad trevligt" säger jag lite sådär förstrött medan jag vänder den femtioelvte pannkakan och tänker för mig själv att "ja, det är ju trevligt i Grekland, fast Spanien är ju inte heller så dumt....."
"Ja, alltså. Vi tänkte resa i december. Fast vara hemma till jul förstås", fortsätter hon.
"Till jul"?
"Vad menar du nu"?
"Vart ska ni"??????????
"Vi har tittat på resor till Thailand"! säger Stora Syster som det var väl självklart. Till Thailand åker ju alla människor.
"Thailand"!
"Och du tror att jag släp...."!???!!!
"Morsan, lugna dig. Då har jag fyllt 18. Då kan jag åka vart jag vill"!
Smock.
Ja, ni vet den där obligatoriska meningen som "unga vuxna" bara måste slänga i fejjan på sina föräldrar. Att de minsann ska fylla 18. Och bli myndiga. Det räcker inte med att de fyller 18 och blir uppvaktade som vanligt med tårta, ljus, paket och skönsång i ottan. Närå! Det ska gniiiiiiidas in i föräldraröronen, hamras in i (som de väl tycker) stenåldershjärnan att de faktiskt är på väg att bli myndiga. Stora. Vuxna. De Gör Hädanefter Som De Vill.
Tror dom ja! Fast att jag tänker så säger jag ju inte. Absolutely not! Vem startar frivilligt ett världskrig?
Jag blir mest nervös. Thailand låter så väldigt långt borta. Och 18 år?! Värst vad det gick fort!
Närå. Lugn och fin fortsätter jag att steka pannkakor.
Min lilla tjej.....

Halvtid

Den nattliga räden på pipleksaken gick om intet. En regnskur av sällan skådat slag samt åskmuller gjorde att jag trots allt valde att stanna kvar i sängen. Och ja. Hundeländet piper vidare på sin leksak......
Igår hade jag angenämare saker att tänka på. Älskade Sambon hade jobbat färdigt för veckan och som mitt-i-sommaren-bonus kunde han gå lite tidigare och var hos mig o katten på ön redan på eftermiddagen. En trevlig överraskning minsann!
Vi bjöd sen gamla mormor på middag och som vi pratade! Det är så härligt att verkligen ha tid att prata med henne OCH att lyssna! Hon är 89 år. Pigg för sin ålder och med glimten i ögat. Det är Älskade Sambons mormor men jag får också ha henne som min, vi kommer så bra överens!
Idag har varit en omväxlande dag. Till slut bröt solen fram så vi tog båten till en mysig klippa, njöt av solen, medhavt fika, havet och att ha tid för varandra. I morgon bär det av mot stan för att träffa alla barnen igen. Sommaren går in i andra halvlek!

Från vår plats på badberget.

Sommar(o)ljud

Många ljud hör sommaren till. För mig är det t ex måsars skri, tallarnas sus utanför sovrumsfönstret, havet som ständigt rör sig och låter olika från stund till stund, dag för dag o s v, bryggknarr, segel som slår och motorbåtar som passerar utanför vår vik. En kaffebryggares gurglande kan ju också vara ett trevligt ljud, en fika på solvarm brygga säger ju ingen nej till.
MEN,
det finns ett annat ljud den här sommaren. (nu ska jag gnälla lite, tål du inte det, sluta läs. Här!).
Jo,
grannen här på ön är med hund. Förra sommaren var det en ullig, gullig liten valp, i år en något större hundfröken. Näpen såklart. Förutom när hon jagade Martini (min katt) på bryggan så att katten hamnade i havet. Då var hunden så lagom näpen. Näe, en dräglande, bjäffsande äckelpäckelhund var hon då. Tillfälligtvis. Vi bor en bit ifrån varandra. Skymt-avstånd kan man säga och nu har hundens matte har skaffat leksak till hunden. En pip-leksak. Say no more! Pip-leksak! Med risk för att jag får skäll från alla hundvänner vill jag bara säga detta:
Pip-leksaker till hundar borde vara förbjudna! Så det så! I natt är det jag som smyger dit och gör punka på den däringa pip-grejen, mycket pip är det! Jag önskar mig en pip-fri zon! Så det så!

Katten Martini uppskattar fika på bryggan lika mycket som matte.

Förskräckes icke!

Det här ÄR Cinas Låda! Jag har bara "möblat" om lite, bytt bild och så. Nytt är ovant till att börja med. Men allt är som vanligt. Egentligen. Det bara SER annorlunda ut! Välkomna!

Inte bara mamma, del II

När man kliver i sina mammaskor för första gången har man ju inte den blekaste aaaaning om vad som komma skall. Och hur skulle man veta? Skorna kan verka en aning för stora i början men man växer ju i dom. Jag fick mitt första barn när jag var 25. Största Systern är idag 22 år, sedan följer skaran på 17, 13 och 11 och fortfarande lär jag mig, varje dag, nya saker om det här fantastiska att vara mamma. Tja, det är klart, då och då känns det lite tyngre än vanligt och mycket finns det att fundera på. Då och då känns det ju också lätt som en plätt. Varierande kan jag säga. Som ett vardagsliv med barn är. Lite har jag skrivit förut om detta, bl a här och här .

De här dagarna på ön, själv med katten är ju min alldeles egna tid. Nuerejusomsåatt......
Stora Syster ringer hemifrån. Hon och kompisen skall baka.
"Hur funkar ugnen, alltså, hur sätter jag på den"?
Jag instruerar via telefonen.
Största Systern ringer och berättar att hon och kompisar på sin semesterresa besökte morfars grav i Småland.
"Varför har ni inte satt upp någon riktig gravsten"?
Jag förklarar och känner hur mycket jag saknar min pappa. Ohyggligt mycket. Och hur glad jag blir över att Största Systern faktiskt bryr sig.
Va? Det ringer igen?!
"Hej mamma. Det är Lilla Syster" säger Lilla Syster från Andra Änden av Landet på semester med sin pappa.
"Pappa har avbokat min tandläkartid"
Ok. Men jag behöver int.... Asch. Jag noterar. Häller upp lite kaffe och står med min kopp i handen och tittar ut över havet. Ingen sol idag?
Och ja. Innan lunch har jag även Store Bror i luren, han är sur och behöver tanka lite "mamma-ord" för han har gått i baklås. Farmor har hjälpt honom att slå mitt nummer. Efter lite lirkande och trixande kommer han och jag överens om en strategi han kan ta till sig. Så vad kan man säga att jag gör då? Dirigerar?
Så jag ÄR inte bara mamma. Jag HAR ett jobb också. Sambandscentral.

Pappa, morfar och farfar Inges namn är inte

inristat i familjegravens sten ännu.
Vi har gjort ett eget hjärta som vilar vid stenen.

Att vara

Älskade Sambon har åkt till Stora Staden för att jobba igen efter endast en veckas semester. "Underbart är kort" tycker jag och längtar redan efter mer semester tillsammans. När man lever som vi gör, mesta tiden på var sitt håll, är de här veckorna, helgerna, dagarna och stunderna tillsammans lite heliga. Men den här veckan är det bara katten och jag på landet. Mina yngsta barn har fortfarande sommar med sin pappa och de äldsta är tillbaka i Lilla Staden men de klarar sig själva med lite telefonsupport.
Igår plockade jag blåbär. Ja, katten Martini skuttade runt benen på mig hela tiden, tog sats ned från en trädstam och hoppade på mig. Hon var väl som kattfröknar är mest. Hon är ju bara sju månader. Hmmm. Sen fångade hon möss. Som hon bar in i huset!
Idag har jag gått en runda i skogen och badat i havet. Sitter en stund på verandan och njuter av solen, det är skönt i lä för det blåser mycket. Snart är det dags för lunch och att handla i affären på en Annan Ö med svärföräldrarna to be.
"Vad gör du hela dagarna" frågar Stora Syster som tycker det verkar tråkigt att sitta själv i en stuga på en ö.
"Jag är" svarar jag och tittar på min dator, mina målarsaker, böcker och korsord.
"Jag är".

En stund av fasa

Igår kväll pratade jag med Stora Syster som var med vänner i Göteborg för att följa rafflande finaler i Gothia Cup. Minsann, vann inte Stora Systers lag tillika killarnas, ja, klasskompisar, polare och andra duktiga ungdomar. Vi vuxna gladdes också åt vinsterna, ungdomarnas glädje och att två lag från hemstaden tagit guld. En stund att fira.
Efter matcherna var det hemfärd. Stora Syster skulle åka med Pojkvännen och tre kompisar, en färd på ca fyra-fem timmar så vi visste ju att hemkomsten skulle ske mitt i natten. Ingen av Stora Systers föräldrar är ju hemma, jag är på Ön och pappan i Andra änden av landet. Men Stora Syster är ju 17 år, 18 i december, hon reder sig och fick order från mig att sända mig ett sms när hon kommit hem.
Igår kväll sa jag till Älskade Sambon att
"Jag kommer inte få lugn i mitt mamma-hjärta förrän jag VET att hon är hemma. Jag tycker INTE om när de är ute och åker utan mig"
Sen gick vi och la oss, sov så gott, vaknade tidigt och kokade kaffe.
Jag kollade min mobil direkt för att konstatera att Stora Syster INTE hade skickat ett sms. Ja, ja. Ungdomar är som de är. De glömmer. Jag tog kaffekoppen och slog på text-tv.n och följande minutrar hör till de värsta i mitt liv.
På text-tv stod att läsa om en trafikolycka. "..... på E20...... fem ungdomar.... ung kvinna dödad.... skadade .... förda .....samtliga till ... xxxsjukhuset.... i vår stad." "Vårt" sjukhus.
Min värld stannade här för ett ögonblick och en iskall hand kramade om mitt hjärta. Jag läste igen. Det var på den vägen där Stora Syster skulle åka. Det var så många de var i bilen. På natten. Vårt sjukhus. Hon hade inte skickat sms.... Jag försökte nå henne på mobilen utan att lyckas. En gång, två gånger, tre gånger. Så många tankar som hann tänkas, så stark skräck, så tyst det blev i övriga världen. På femte försöket svarade hon. Sömndrucket. Hon sov. Framförallt så levde hon. Hon och de andra. Jag försökte prata med henne men jag kunde inte få fram mer än att hela tiden fråga var hon var.
"Hemma, vad du tjatar" sa hon på tonårsvis, trött och argt till orolig mamma.
Under dagen idag har vi pratats vid flera gånger. När hon själv såg vad som hänt förstod hon mig fast så där på tonåringars vis.
"Du behöver ju inte vara orolig längre, jag är ju hemma".
Nej. Jag behöver ju inte det. Men jag är inte hemma, inte där hon är, jag skulle behövt krama om henne idag, klappa lite på henne.
Den där stunden har suttit fast i mig hela dagen idag. Jag är så oerhört tacksam för att mitt barn lever, att det inte var den bil hon färdades i som var med om en olycka. Samtidigt går mina tankar till den familj som i natt drabbades av det värsta som kan hända. Att förlora ett barn. En sån förfärlig tragedi. Till dem går mina tankar idag.