En bal på slottet

Det är bråda tider. Det är ju MAJ månad. OM nu någon missat det?????!!!!! Handbollsavslutning avklarad. Skolvalet som föll väl ut = Lilla Syster kom in på eftertraktad musiklinje och medföljande studiebesök, check. Några utflyktsdagar, temadagar, naturvandringar och en lägerskola på det så, tja, vi är i alla fall halvvägs till juni.
Det som upptagit min tid de senaste dagarna har varit en studentbal. Med en blivande student i radhuset så händer det ju lite mer sällsynta, men trevliga, aktiviteter. Varav balen var en. Som nu kan bockas av. Check!
Fina, fina klänningen har hängt i Stora Systers rum sedan nyår, väl inplastad. Idag hänger den där också men använd. Väl använd.
Vad är väl en bal på slottet?
"Helt underbar"! kunde Stora Systern rapportera till övriga familjen idag.
Tänkte väl det! Väl förberedd, sminkad och stylad till tänderna av Största Systern och Extradottern, iklädd stilig kavaljer, framkörd till slottet i vit limousine, fotad och hejad på så till den milda grad!
Mitt i allt stod en förvirrad men glad mamma och tänkte:
"Vad fort det går"!
"Vad stor hon blivit"!
"Vad bra det ändå känns"!
Och ja. Så klart jag grät en skvätt. Nu var det ingen som såg det för det regnade duktigt hela dagen och fast det var uppehåll just vid balens öppnande, var det ingen som tänkte på att mamman var våt på kinderna. Det är ju bara så ...... härligt ibland.
Så vad är väl en bal på slottet? Helt underbar!

Stora Systern är på väg. På väg mot resten av livet.
Visst kniper det i mamma-hjärtat. Liten blir stor!

Att värma ett mammahjärta

Det blev inget av det beryktade " koutsläppet " i söndags. Tonåringarna tvärvägrade. Eller vägrade och vägrade. Sov.
Jag då? Nej, min kropp strejkade, värk och stelhet gjorde att jag låg som en planka långt in på blanka förmiddagen. Förbenat.
Men korna hade sällskap ändå. Närmare bestämt en sisådär 3-4000 tusen personer. Japps. Ni läser rätt. 3-4000 tusen!
Nu kan man ju undra vad det är som lockar så många människor att ge sig ut i spenaten en arla morgon och se på när kossorna krumbuktar sig, stångas och bara blir så där jättelyckliga över att få gå ut. Längtan tillbaka till naturen? Ett exotiskt utflyktsmål? Eller helt enkelt bara för att det är så roligt att titta på?
När jag var liten och var hos Farmor var det ju hur kul som helst när fåren släpptes ut på våren. De små lammungarna for som små gummibollar, överlyckliga, och jag kommer ihåg hur vi skrattade åt dem.
Jag kommer även ihåg hur kul barnen tyckte det var när det var vår med galonisar på, ny hink och spade i högsta hugg och med siktet inställt på stora vattenpölar. Det har ändrat sig kan jag säga. Tonårsålder betyder ju noll galonisar, tygskor i smällkalla vintern, mer has än krumsprång men jag tror de är glada ändå. Liiiiite svårtolkade stundtals men när jag kommer hem och hittar det här meddelandet på köksbordet, ja, då blir jag glad!

Punktmarkering

Livet med tonåringar är ett omväxlande liv. Sannerligen. Ett evigt hoppande över det där "helvetesgapet". Har man tur, kommer man helskinnad över tills det är dags för nästa hopp. Fast jag ska inte klaga. Här hemma handlar det mest om frigörelse av det mer hanterbara slaget. Man står ut. Och när jag får gröna prickar av saker, kläder och papper som strösslats i hela huset, försöker jag tänka att de i alla fall är friska, hela och kommer hem varje kväll. Typ så.

Igår hörde vi andra tongångar.
När ett gäng 13-15-åringar efter ett meningsutbyte med våra grannar, uttalade hot och kränkningar av det grövre slaget. Det började med en mopedincident. 15-åringen höll på att i hög fart meja ned grannens treåring och med all rätta tillrättavisade grannen mopedisten. Det var som att hälla tändvätska på en majbrasa och gänget gaddade ihop sig, eldade upp sig så till den milda grad, att grannen inte såg någon annan utväg än att ringa till polisen. Som inte kom.
Det var inte första gången. Gänget är väl känt här i området sen dagisåldern, och ja, klart att ungdomarna nu har problem. Kända problem. Föräldrar är vidtalade, skolan, sociala myndigheter, omsorgen. You name it. Men det bara fortsätter.
Trist och tråkigt är bara förnamnet. OM jag hade gården kvar, långt där nere i mörkaste Småland, skulle jag vilja skicka dit en av dem. Tjejen. Hon skulle få vara där, bo där, vara med i gårdsskötseln, arbeta hårt, känna tillhörighet, ta hand om fåren, korna, mata hönsen. Plöja. Mecka med vattenpumpen. Punktmarkeras. DET skulle jag. Jag tror på punktmarkering. Jag tror att man ibland behöver "kränka" integriteten" för att det ska bli bra sen. Eller står vi nu bara och tittar på hur fyra ungdomar går förlorade?

Hipp som hopp

Alltså, den där fotbollsturneringen. Den gick av stapeln med vårvindar jättefriska, spöregn och skitkallt. Lägg till att Lilla Syster normalt inte spelar fotboll utan är en dansant tjej. Som gillar music and moves. Schyssta moves. Så pass schyssta att hon får visa upp dem då och då. Och möter gillande.
Men nu var det alltså fotboll. Och möta lag som toppade med de bästa. De bästa fotbollspelarna i klassen. Håhåjaja.
Men,
en än en gång fick jag/vi skrivit på näsan att det inte/nästan aldrig blir som man tänkt.
För vad gör Lilla Syster och klassen? Jo. Spöar alla andra lag och går hem med guldmedaljer och stora fina pokalen. Första pris. Lilla Syster och Bästisen hippar och hoppar fram med fotbollspelarklasskompisarna och inte var de bäst. Inte på långa vägar. Men de gjorde mål. Många mål. Och det är ändå ju det som räknas.
Så ikväll firar vi. Att de vann och att vi har ett härligt badkar som man kan tina upp sin stelfrusna lekamen i. Och så längtar vi efter vår. Vår och varmt på riktigt!

Utflyktsvår

Att ta sig tillbaka efter en lång sjukskrivning tar sin tid. Jag försöker acceptera det. Det jag trodde skulle ta två veckor har nu tagit tre och ett halvt år och jag är inte i hamn än. Om jag någonsin kommer dit. I hamn alltså. Betraktar mina olika "stadier" som strandhugg, även om jag vid vissa hamnar har lust att omedelbums lägga loss igen och segla iväg åt ett annat håll.
Det här med Arbetsförmedlingen var ju en sån "hamn". Det som kallades Introduktionsprogrammet. Nu, idag, tre och en halv månad och lite mer grått hår senare, har jag äntligen fått ett brev där det står att jag är avskriven, utskriven och bortskriven från Arbetsförmedlingen. Jag är tillbakaförsäkrad hos Försäkringskassan med (tada!) en ny handläggare. Inskriven i ett rehabiliteringsprojekt och har ju nu då en arbetsträningsplats, en ny diagnos som först skrämde mig men jag kommer inte att dö av den. Livet tar lite andra vändningar än vad jag tänkt och planerat och visst, ibland förbannar jag den här värken, tröttheten och nedstämdheten men då o då glimrar det till och jag känner lusten till liv igen. Det kan gå! Det ska gå!

Som idag. Vi står och planterar petunior, yttepyttesticklingar och ingen människa kan ana vilken färg blommorna ska få. Utom ledtråden "limbo salomon". Men efter lite trixande, fnissande och fixande kommer jag fram till att det rör sig om en låg petunia, laxfärgad. Lite "melodikryssetfilurande" på blanka fredagsförmiddagen!

Andra tongångar blev det sen när tonåringarna frågade efter helgplaner, förutom fotbollen då´rå, och jag svarade "Koutsläpp på söndag. Uppställning i hallen kl 10.00 i oömma kläder samt medföljande av tonåringar packad fikakorg".
Hallå?!
Barnen?! Vart tog ni vägen?! Hallåååå?! Har ju planerat utflykt ju.....

Helgen är räddad

Kom på alldeles nyss att den där hundralappen Lilla Syster bönade och bad om tidigare i vintras, på lördag omsätts den i en liten aktivitet. En fotbollsaktivitet. Klockan 08.00. Är samlingen. Det betyder att vi behöver gå upp lite tidigare än så för att vara på plats när man ska.
Nämen det är väl trevligt?! Det är bra att barnen rör på sig, alltför många sitter hela dagar och häckar framför dataspel, tv-spel och verklighetsfrämmande såpor på tv.
Nu hör det till saken att Lilla Syster inte spelar fotboll i något sammanhang alls. Utom på lördag. Det är en skolturnering som lokala blaskan fixat till och det lät väl roligt och käckt när idén kläcktes i klassen om ett lag. Jippie och hurra.
Frågan är hur mycket zombie jag var som sa "ja" och faktiskt gav henne 100-lappen till avgiften? Då. I vintras. När det var 2-meters snöhögar utanför fönstret kändes väl det lagom avlägset och "det blir ju alltid nån råd med det".
Frågan är också varför jag tjatar och gnäller om det nu?
Jo. För att ungen ska ha fotbollskor, benskydd och särskild färg på hårband på lördag 08.00. Och vi har inga i rätt storlek. Möjligtvis hårband. Nu har jag försökt i en timma att hon VISST kan ha Stora Systers dojjor om vi stoppar papper i tårna och benskydd? Varför inte knöla lite tidningspapper innanför strumporna? Va? Fotbollstrumpor? Javisstja. Sånadärlånga.
Som grädde på moset har jag sett vädret. Det ska regna. Lördagens väderkarta är bara pepprad med grå moln och tecken som står för nederbörd.
Men jag är jäkligt bra på att hålla masken. För visst ska ungen få spela fotboll. *förbannarmigsjälvförattjagärsådåligpåattsäganejfrånbörjan*.

Lugn och fin

Nu är arbetsträningen i växhuset inte bara en dans bland rosor, klematis och lobelia. Nej, här bärs även sniglar, sköldpaddor och jättestora krukor, kartonger viks ihop och bärs till återvinningen, det ska se snyggt och prydligt ut i butiken så sopkvasten är inom räckhåll för det mesta. Som jag gillar det! Omväxling är grejen för mig som har noll uthållighet. Den kan man träna upp har jag hört. Och muskler kan man träna upp. Har jag också hört. Efter att idag ha "förlöst" 25 blå trädgårdsniglar, modell skitstora, ur trånga kartonger så har jag en hint om muskler i vila. Som väckts. På oväntade ställen.
Nu är ju grejen med arbetsträningen att jag ska ta det lugnt, preciiiiiiiiiiiis det som jag har så svårt för när jag mår bra. Men det ger ju ändå hopp, den här spirande viljan, att det ändå SKA gå att få fart på den här tanten. Inte expressfart. Ånejdå, det går inte. Men styrfart!? Det är en trevlig fart, man har koll på läget, hinner se, uppleva och styra undan när det går åt pipsvängen igen. Lite åt övningskörningshållet skulle man kunna säga. Utan skylt. Jag behöver ingen. När kunderna i växthuset frågar om "snowflakes" och "njurvindor" och jag tror att de pratar väder eller sjukdomar, ja, då lyser det "övningskörning" i pannan ändå. Det bjuder jag på. Jag har styrfart!

Kärlek är!

Det här med kärlekar som fixar cyklar är ett hett kärlekstips. Spader Madame har upplevt det och jag i söndags då Älsklingen med stor frenesi gav sig sjutton på att fixa Store Brors cykel. Skruva, skruva, mecka, mecka och olja lite här och där. Sen, att oljeflaskan löpte amok och lämnade en stor, svart pöl vid brevlådan ser jag bara som ett tecken. Ett kärlekstecken. Ta mig tusan, det är vår va????

Sköna Maj 2010

Jaha. Knappt hinner "packa-så-många-matsäckar-man-kan-hinna-med-månaden" börja förrän jag brister i planeringen. Hade visst glömt skriva in en liten handbollsavslutning. Kära nån! Vilken tur att ungen kom ihåg det själv då och nöjer sig med att gå med kompisarna och inte gråter krokodiltårar för att mamman bokat sig på annat ställe med annat barn. Himla tur!
Sköna maj är här och jag lovar, det är rally! Aktivitetsrally! Jag undrar vad man vinner, för visst är det en tävling? Att skylla på att mamman är trött håller inte. I maj är man inte trött. I juni däremot, stupar man med näsan i avslutningstårtan men det är ju en bit kvar dit. Tackolov!

Verkliga spår

Den här veckan har jag varit upptagen av verkliga verkligheten. Den gör sig ju påmind ibland. Den där vardagen som ska rulla på rutinrälsen. Helst. Ibland behöver man ju växla spår så det går mjukt och lätt i övergångarna men då och då tittar visst den där växelskötaren åt ett annat håll och hela klabbet spårar ur. Ack ja! Bara att backa, plocka ihop det som ramlade ur, packa om och putta på spåret igen, hytta lite med näven åt växelskötaren, d v s mig själv och börja om. Plättlätt!? Inte särskilt. Men omväxlande.
Arbetsträningen går bra. I veckan kom jag på mig med att prata med de små liven, ja, blommorna alltså. En hortensia hade vält omkull och jag konstaterade ljudligt:
"Men lilla vän, här har du ramlat" och så ställde jag ju upp den fint och snyggt igen.
"Så där ja! Stå nu här ordentligt och var fin och härlig".
Om jag inte visste bättre skulle jag bli lite nervös över mig själv. Men jag tror ju nu på det här med växters helande kraft och minsann, lite piggare känner jag mig allt. Så där pass piggare att jag orkar ta itu med den nya vetskapen att jag lider av något som kallas kroniskt trötthetssyndrom. Jaha.
Att jag var trött det visste jag ju redan. No doubt about it!
Att det sedan fanns ett namn för just det, det visste jag inte. Batteriet är helt enkelt slut och laddningstiden vääääääääääldigt lång. Om det ens går att ladda om. Det vet man inte än.
Jag är ändå en optimist och vill ju tro att jag tillhör de där 5 % som faktiskt blir friska. Ett vanligt symtom är depression, just för att man inte orkar med tillvaron. Allt stör liksom. Så, när jag dragit den där bubblan över mig, har ju det varit en ren överlevnadsinstinkt.
Verkliga verkligheten har alltså verkligen visat sig och jag vet nu vad jag har med att göra. Det är ju ett gott tecken trots allt! Även små steg blir ju en stig!