Hemmafix och mammaövning

Det står rumsbyte och renovering på schemat. Kollar igen. Japps. Rumsbyte och renovering. Hoppla hej vad det inte rycker i fixa-måla-dona-möblaom-nerven. Lite ovanligt för att vara mig kan jag säga. Jag brukar nämligen kasta mig hejdlöst ut i diverse göra-om-projekt. Om jag sen slutför dem är en annan femma, nä, jag står för idéerna och jag behöver en "doer" vid min sida.....
"Hallå Älsklingen..... jag börjar här nu..... nä, HÄR börjar jag nu......också"
Just det här projektet har jag ändå sett fram emot för Store Brors skull men det är något som tar emot......... idag visste jag vad det var!
Det är ju Stora Systers rum som ska göras om. Ska ju liksom flytta ut henne och göra om hela klabbet.
"Men hon har ju redan flyttat"?! minner sig säkert en och annan.
"Hon är ju på andra sidan jorden, typ"!
Kan väl hända.
Vinkelivinket, "hejdå-vi-ses-om-jättelänge" gick jättebra.
Skype, sms och mail funkar finfint.
Men att packa ihop hennes saker? Få användning för alla kartonger hon tagit hem? Ta ner fotografier, bilder och annat? Packa ner kläder.
DET var det ingen som sa något om.......
Där tog det emot lite kan jag säga.
Nu ska jag ju inte packa ihop det och kasta det på tippen direkt. Näe. Hennes och Store Brors saker ska egentligen bara byta plats. EGENTLIGEN. Hem kommer hon ju. Sen.
Men ändå!
Jag behöver då sannerligen öva mig på att ha stora flytta-hemifrån-barn..........

När jag skulle plocka ned den här raringen tog det tvärstopp i renoveringsnerven.
Nu har Stora Syster inte använt den på 20 år men den brukar hänga där. Avnavling pågår...........

En överklagan och en bit citronmarängpaj senare...........

Det Försäkringskassan beslutar är inte hugget i sten. Man kan alltid överklaga. Det har jag gjort nu och avvaktar med spänning kan jag säga, reaktioner på det. Min alldeles egna Haverikommission är med på mitt spår och det känns lite skönt.
För att fira att jag tog mig mod att stå upp för min egen sak gick jag på kondis och åt en bit av världens godaste citronmarängpaj. Som sällskap hade jag Bästa Resursläraren. Vi har funnit varandra även utanför skolans värld och timmarna bara flög iväg. 4 timmar försvann i ett nafs, det hanns då med både påtår, tretår och nä..... sen orkade vi inte mer.
När vi satt där i solen och hade så trevligt tänkte jag på BALANS. Att man verkligen behöver balans i tillvaron. Det här jobbiga med FK kändes inte alls lika jobbigt längre när jag satt på fiket med henne. Trevliga stunder ger ju kraft och energi för att klara av allt det andra.
Idag ska jag ha en trevlig stund med Lilla Syster på stan. En webb-kamera ska inhandlas så Stora Syster verkligen ser sin familj när vi skypar. Inte kan man sig nöja endast genom att höra våra ljuva stämmor!
Trevlig helg!

Definitivt något annat!

Tralala...... humdihum....... *visslarlite*............tralala, lala...... jobba sig lite .......trivs himla bra ....... tralala...... börjar se ljust ut på måbrafronten............. humdidum nanana...... ni na...... allt löser sig .... ny läkare ............tralala ......ingen anledning till oro .......... bra doktor .....ni nana ........ lång rehabiliter....men ..... tral ...la ... va?...... "#¤%&/...... skraaaaaaaaaaap...... bongk ....va tus........??? ...??? .......
Ny försäkringskassehandläggare. Pang. Krasch. Kaboom.
Så där ja! Nån på försäkringskassan är jävligt nöjd idag, har samlat lite pluspoäng inför höstkickoffen kan jag tänka! Bra statistik. Kanske blir omnämnd rentav, till desserten?
Synd bara att JAG kom i vägen! Jag AVSKYR stelbenta byråkrater.
Min gamla handläggare, KOM TILLBAKA! Den nya har sabbat vår/min plan!
Är det inte typiskt? PRECIS när jag tror att hösten ska glida fram lite geschwindt med tanke på allt positivt på skolfronten kommer ett anfall från ett annat håll.
Nu ska det slåss, stångas och harvas med FK igen. Det var lugnt för länge va? Ett år sen sist FK var ute och seglade i det blå. Men jag kommer igen. Tilltufsad, men bruten? Aldrig i livet. Upp till kamp! Nån måtta får det banne mig vara!

Tjo, tjim och lite annat

Det där partyt med mina ungdomskompisar var väldigt lyckat!
Vädrets makter gjorde sitt bästa för att sätta oss på prov, hällregn, stormbyar och grågrå himmel men: Gummistövelgenerationen ger inte upp så lätt. Fram emot tidiga kvällen fick vi så vår belöning, en stund med sol och värme. Nu fattades det inte värme på något sätt eftersom det var ett tappert gäng som när det begav sig höll ihop i vått och torrt. Takterna sitter i kan jag säga!
Det var länge sedan jag skrattade som jag gjorde i lördags kväll och minnesbankarna jobbade för högtryck. Vi hade fotoalbum med oss och ja, så tjusiga vi var! Och vilka hyss vi gjort! Några av oss sov över och det var lite kollo-känsla över det hela. Vansinnigt roligt!
Igår gjorde så vardagen entré på riktigt! Skolan startade och insikten om att "bara" ha två hemmavarande barn blev tydlig när det av bara farten dukades till Stora Syster också. Tallriken fick vara kvar under middagen och så var hon med oss ändå!

"Så ska en slipsten dras"!

Jag gillar glada överraskningar. De andra överraskningarna, de där som man får hjärtknip, ont i magen och oro av, kan dra dit pepparn växer. Dem gillar jag inte! Har haft lite mycket av dem det här året, det så kallade "räkmackeåret" att det räcker och blir över.
Så. När jag häromdagen fick ett mail från Store Brors skola med uppmaning att komma till skolan idag, 19/8, istället för som planerat nästa vecka, anade jag ugglor i mossen och målade allt i svart. Hade ju hört och läst om ännu mer neddragningar, besparingar.............. Jag tog till och med ledigt från jobbet för att jag visste jag skulle bli ledsen och nere.........
"Det kommer bara att bli skit och pannkaka av alltihop",
"Nu börjar det om igen, jag orkar inte bråka och slåss längre"..........
Tji fick jag när detta presenterades för mig:

• De aviserade neddragningarna av resurstimmar hade någon rådig lärare satt P för. Med bestämdhet.
• Schemat var satt med hänsyn till de speciella behov som föreligger.
• Mentortid var schemalagd varje vecka.
• Anpassad studiegång var förberedd och diskuterad med berörda lärare så att förslag fanns att ta ställning till.
• Samarbete och handledning med resursskolan inlett.
• Nygammal rektor. En som jag vet jobbar med varje unges bästa framför ögonen och inte tycker att något är omöjligt utan möjligt och som inte backar och håller klaffen inför besparingar och neddragningar. Har varit på annat ställe ett tag men någon har kommit på att dylika rektorer behövs så: Very welcome back!
• Ny SO-lärare! Också en "gammal" som får komma tillbaka. Som sänd från himlen!
• Bästaste specialpedagogen har fått fast tjänst på heltid och fått tilldelade timmar för Store Bror!

Alltså ni anar inte! Det kan bli hur bra som helst!

Jaha? Undrar kanske ni nu. Skulle det där vara något konstigt? Skolan är ju till för alla och varje barn har ju rätt til..............och enligt skolla........ Eeeeeeeeehh. Ja. Med insikt om hur inihelsikes svårt det kan vara, och har varit, att få till en vettig skolgång för ett barn med särskilda behov så, ja. Det kändes konstigt. Fast skönt. Skönt därför att det är så vansinnigt jobbigt att alltid behövt strida, jobba och kämpa, påminna om rätten till hjälp och stundtals inte bli tagen på allvar. Bli "skakadpåhuvudet" åt när man brister och bara skriker eller gråter i skolan för att ungen mår dåligt och man inte tycker att någon gör något. Eller får frustrationsprickar över hela kroppen när någon okunnig i skolan som efter all information borde varit kunnig ändå säger att:
"Jo men alltså, jag tror att om han bara skärper sig och fokuserar så.........." bara för att man har en osynlig funktionsnedsättning.
Jomenvisst! Säg det till en som sitter i rullstol och inte kommer uppför trappan.......... Säg det!

Med allt detta och lite till i bagaget gick jag alltså till mötet. Sen gick jag hem. Fullständigt förundrad över hur saker och ting kan falla på plats när rätt människor är på rätt plats och vetskap om att det nu finns en möjlighet till fortsatt positiv utveckling och skolgång. Va? Hur glad blir man inte då? Fast sänker garden, det gör jag inte! Här ska kämpas till sista skoldagen! Så är det bara!
Till min hjälp på mötet hade jag världens bästa Resurslärare som stöttat och varit en klippa ända sen vi fick kontakt 2008. Vad vore vi utan henne? Mer manglade tror jag.
Men idag gläds vi åt att skolstarten ser ut att starta med bra förutsättningar. Det är banne mig en himla bra start och borde vara förbehållet varje unge!

Vinkelivink!

Igår kväll var det dags. Dags att vinka "hejdå" till Stora Systern som nu sitter på planet till Los Angeles och studier där. Så där ja! Off they go! En efter en flyger de ur boet. Största Systern var först och nu Stora Syster. Två kvar. Varav den ena kom på att det nu bara är fyra personer att duka middag till så rimligtvis går det lite fortare och kanske märks det på soporna också? Det kanske inte blir lika mycket?! Man ser om sitt hus helt enkelt och sysslorna i huset behöver nu omfördelas. Det har de inte kommit på än. Att det tre gjorde förut nu ska delas på två. För mammans kvot är liksom redan fylld........
Sen ringde Bästa Mamman och hon ser alltid nyktert på saker och ting.
"Klart ungen ska åka". (ja, lilla mamma, det har hon gjort precis..........)
"Det kommer bli det bästa hon har gjort och när ska vi åka och hälsa på henne"?????
Ja. När ska vi åka over there egentligen?
Planer smids.
Ungen har inte landat än. Håhåjaja.
Först ska vardagen träda in. Som att det är sista semesterdagen idag. Som att jobbet börjar i morgon. Som att skolorna drar igång på måndag. Som att skolmötena redan börjar stå som spö i backen. Som att jag behöver en kopp kaffe och lära mig att skypa. Omedelbums.

Du ljuva ungdomstid............

Om en liten vecka kommer jag befinna mig på memory road tillsammans med 25 andra gamlingar ungdomskompisar. Vi har en tradition att träffas vart tionde år. Förra gången var vi runt 40 så då räknar man ju snabbt ut att nu är det ett gäng medelålders som ska träffas. Vi har bildat en grupp på Facebook och det tycker jag är lite bra så man får öva sig på att känna igen varandra. Somliga har inte ändrats en dugg, är bara lite mer vuxna i dragen, en del kände jag först inte igen alls utan det blev lite gissningslek där ett tag. Alla rätt till slut! Fattas bara annat!
Vart hör jag då själv? Tja. Man VILL ju tro att man inte ändrats ett endaste dugg. Fast det har ju blivit mer av mig. Det har det ju. Och allt sitter inte på samma ställe som för 30 år sedan, det gör det ju inte. Bäst att tillägga att jag menar att allt liksom sitter längre ner. Något annat kroppsdelsombyte har jag inte ägnat mig åt. Håret är grått om jag inte färgar det så färgar det gör jag. Då och då och än så länge fast jag är nära att ge upp. Orka liksom. Klackarna på dojjorna är inte lika höga. Kajalen räcker längre än tre dagar. Maja-tvålarna är ett minne blott. Ja. Det är väl det. Inuti känns det precis lika. Jo. Lite klokare då. I alla fall emellanåt. Lite erfaren och luttrad känner jag mig allt och det tycker jag är skönt. Hetsar inte upp mig i onödan. Fast det är inte alldeles sant för jag hetsar då upp mig så till den milda grad på orättvisor, förmynderi, maktmissbruk och lite till och det har jag ju alltid gjort. Inbillar mig att jag ändå är mer nyanserad nu. I alla fall emellanåt.
Så! Nu laddas det ner musik för att tagas med till festen. Status Quo, ELO, Pink Floyd m fl. Bilder har skannats in och ska visas som bildspel. Lite Minnenas Television över det hela. I färg. Om jag ser fram emot det? Yes. I do!

Förkylt

Att bli förkyld är trist. Att bli jätteskitmycketdunderförkyld mitt i sommaren är urtrist. Sista semesterveckan dessutom. Får njuta av bilder av fina platser jag sett. Då blir man lite glad igen!

"Paret". En skulptur av Liss Eriksson som finns på Waldermarsudde.

En "Örtaspiral" från Örtagården i Söderköping

Morgonpromenadvägen invid kanalen i Söderköping.

Strandblomster vid Vitemölle, Skåne. Ja. I regn!

Vid Kiviks Hamn. Solen sken.

Livboj. Tylösand.

Biblioteket. Halmstad.

Flygfärdig!

Föränderligt är livet. Jojo. Jag vet.
Just i detta nu packar Stora Syster stora resväskan för färd ut i vida världen. USA är målet och studier står på agendan. I ett år.
"Jamenvanähämenvadkul" tror jag att jag sa när planerna kom på tal.
Kanske tänkte jag "gudihimlenvadlångtbortaochettheltårjagkommerlängtaihjälmig" eller nåt. Men, liten blir stor och flyger från mor................
Avfärden är på tisdag. Vi ska öva oss lite och därför åker hon på festival ett par dagar. Med färdigpackad väska i rummet. Och jag HAR suttit på händerna. INTE lagt mig i hjälpt till utan hon har fixat och donat all by her self.
Nu har jag ju redan övat på det här med kids som flyttar hemifrån så jag VET hur det blir. Vansinnigt tyst, tomt, skönt, konstigt, häftigt, oroligt om vartannat.
Men just nu är det nåt som gnager i mammahjärtat, kanske vissheten om att från och med tisdag blir det inte som det alltid varit. Hon flyger verkligen ur boet och jag har "bara" två tonåringar hemma. Man behöver lite tid att vänja sig helt enkelt.

Home, sweat home..........

En roadtrip med tonåringarna är nu avslutad och alla deltagare är hela och hållna. Nåja. Något tilltufsade kanske men jag SA ALDRIG att en roadtrip är en dans på rosor. Det gjorde jag inte!
Vi har åkt 136,5 mil och korsat landet i den södra delen. På kartan ser det inte långt ut, inte långt ut alls men när man åker för att komma undan REGNET är varje kilometer som en mil. Sen kör man lite fel här och där och så, vips har man helt oplanerat sett delar av Österlen man aldrig besökt.
"Regn"????? vet jag fler som nu undrande frågar sig.
"Vi har inte haft något regn"!
Nä! Ni har väl inte det. Det regnade nämligen BARA i Skåne. Ett gigantiskt lågtryck från Polen valde att parkera sig där. Himla synd att det var just de dagarna vi bestämt att bo i campingstuga på 15 kvm med 50 meter till toa och dusch. No television. No data. No täckning på mobilerna. Se där ja! Som gjort för en liten family med två tonåringar. Eller inte!

Tjoho vad det regnar! Kivik bjöd på hällande regn i dagarna tre............

 Som det regnade! Till och med gummistövlarna gav upp och det var bara badskor som rådde på eländet. När Lilla Syster och jag stod under en markis i Simrishamn, vi skulle ju bara gå på marknaden där, det är ju så roligt..........och det regnade på tvären, längden och markisen läckte som ett såll sa jag till henne att
"Någon gång kommer vi kunna skratta åt det här".
Tja. Någon gång!
Vad gör man då? När man läst böckerna man haft med sig, fikat femtielva gånger på ett dygn, sorterat alla fiskedragen framåt och bakåt, löst korsord, ätit upp alla chips, tittat ut och önskat, bönat och bett att "snälla, sluta regna"!
Man ringer till Tylösand där man vet att det INTE regnar och undrar om det möjligtvis är någon som lämnat återbud till en campingstuga så vi kan komma tidigare än planerat? Please???????????
Japps. Det var det. Så om nu någon säger att de sett en Chrysler i full fart med packning fladdrandes i vinden på väg rakt över Skåne mot Halland, ja, då var det vi!!!!
Där var ju solen! Värmen! Hurra! Goodbye gummistövlar!
Det firade Store Bror med att bli sjuk med halsont och feber. Lite ont i magen hanns också med. Men mamman är nu inte av det pjåkiga slaget och har man åkt till soliga Västkusten så ska man vara på stranden. Basta. Filt, massor av vatten att dricka, isglass, parasoll för skugga och dopp i 22-gradigt vatten är väl som alvedon? Ungefär???? I alla fall fungerade det bra och ungen piggade på sig snabbt. Ja. Sen hölls vi där. Så länge vi kunde sög vi på den karamellen och vi kommer minnas mycket. Det här till exempel:

Snipp, snapp snut så var fikamackan slut...............................

Sol, salt hav och sand. Då blev vi glada igen!

Man kan träna beach-handboll på stranden. Jo men visst.
Det gjorde mamman också, utanför bild...................