Ljuset. Jag såg ljuset!

”En vacker dag kanske jag blir glad och rolig igen”. Så tänker jag ofta. Och så tänker på en dikt som handlar om pojkar som stelnar till män och att jag också har stelnat. Egentligen vet jag inte varför, eller ens hur, men ibland känns det som jag klivit ur mig själv. Som att jag tittar på, på avstånd.

Ibland tänker jag att jag kanske håller på att bli tokig på riktigt, vad nu det är. Som att det ligger en filt mellan mig och allt annat. Det är en märklig känsla och jag är ofta ledsen över den.

Idag var jag på kontoret på förmiddagen. Vi firade en kollega som fyller 60 precis före jul och det var trevligt att se dem som var där.

På eftermiddagen blev det hemmajobb igen.

Men mitt på dagen sådär runt lunch bröt plötsligt solen igenom och jag hörde flera som ropade ”Kolla”! En efterlängtad sol. Det varade bara en kort stund men ack så ljuvligt. Tror tant hann tina upp lite.