Bara gör’t

Den här veckan har jag stålsatt mig. Jag ska inte tänka så mycket, inte hitta på ursäkter för att inte göra saker, inte skjuta upp saker (en av mina bästa grenar faktiskt), inte fastna i orostankar, ta hand om mig och …. Bara gör’t!

Så. 

Ett enhetsmöte igår gick bra. Jobbade en stund efteråt och så började tankarna: ”ska jag gå på vattengympan, vore det inte skönt att ….”.

Stopp! Sa jag till mig själv. ”Jag tänker inte lyssna på det örat. Bara gör’t”. Så det gjorde jag. 

Om jag mådde bra efteråt. Yes box. Det gjorde jag.

Sen, att jag har tusenmiljoners tankar i huvudet mest hela tiden och att mota dem kräver sin kvinna, jag blir trött. Må så vara. Jag har inte lyssnat så mycket, eller tillåtit mig att fastna i den där oron för det ena eller andra. Lätt att säga. Hur sabla svårt som helst. Min ”verktygslåda” som jag fått genom KBTn liksom låser sig av sig själv rätt som det är och nyckeln försvinner så jag kommer inte åt dem.

Där kan man stå, hur terapiad som helst. Utan verktygen är jag som ett skepp utan ankare.

Sen slog det mig vad jag fladdrar runt för. Delvis. Det är snart ett år sedan mamma dog. Så här dags förra året, egentligen hela våren, turades syrran och jag om att sköta om henne. Någon av oss var där jämt. I mina tankar går jag igenom händelser, samtal, små stunder, allt. Jag genomlever det en gång till och sakta men säkert dras jag mot ögonblicket då vi pratade med varandra för sista gången. Jag vet när det var och det har slagit mig mer än en gång att hon visste att det var så. Jag undrade då över blicken hon gav mig och hur hon höll mina händer när jag skulle gå men idag vet jag. Hon anade. Tre dagar senare var hon borta. 

Det där när det gått ett år och en cirkel sluts på något sätt. Ett år utan mamma. Ett helt varv men egentligen har ingenting förändrats. Symbolisk tanke.