Baka baka liten ..... bulle!

"Jamen det är ju jättekul att laga mat" tänker jag och svänger ihop köttfärsås för enmiljonfyrahundratredje gången.
"Jag har minsann närt en kock vid mitt bröst så takterna går igen" fortsätter jag för att hålla humöret uppe,
"och Store Bror har nu pryat som kock så en dag så......",
".... kanske middagen är serverad när jag kommer hem".
Matbestyr står mig ibland upp i halsen. Så är det bara. Mycket mat lagas i radhuset. Många bullar ska bakas framöver också. Store Brors lag med föräldrar står som värdar för en handbollscup i stan och det är klart man ställer upp. Men eftersom nu mamman ska på kalas just den helgen och äntligen har lärt sig att en aktivitet i taget minsann räcker och därför inte kan vara på plats fysiskt just den där helgen, ska det alltså bakas bullar istället. En sisådär 300 st var budet igår kväll. 300 bullar kräver sin kvinna och jag har kallat på hjälp. Ja, min mamma alltså! En kvinna som vet att trilla bullar! Goda är de också!
Egentligen tycker jag att det är roligt att laga mat men ni vet vad jag menar. Fantasin tryter, det ska lagas och diskas och....
Så när blivande svärmor ringer och frågar om Älsklingen och jag har något emot att bli bjudna på lite påskmat i helgen därute på ön svarar jag ju blixtsnabbt:
"NÄE. Det har vi ABSOLUT ingenting emot"!
För den godaste maten är den jag inte lagat själv. Och så gillar jag ju att pysslas om!

Påskpussel

Det närmar sig påsk. Över mamman ligger ett svart täcke igen och dämpar omvärlden, inte omsluten helt, inte alls som förra gången, mer som ett skydd nu tror jag.
Ett skydd för att den här hårddisken som kan kallas "jag" är full. Det finns inte plats för mer helt enkelt och det visar sig med en enorm trötthet. Tänk att man kan bli så trött att man inte ens orkar vara trött?! Fixa håret ter sig som sagt lite knepigt, långt till huvudet med trötta armar är det så jag har bokat tid hos frisör. Ny frisyr och lite ny färg kanske gör susen?
Förresten kryssade jag "NEJ" på lappen från Lilla Systers klass. Skönt faktiskt!
Likväl smider vi planer för påsken.
"Kaaaaaaan vi inte åka ut till ön" frågar jag.
"Ja, det vore kanske skönt" svarar älsklingen, tar ny luft och säger:
"eller så blir vi kvar i stan, kanske hinner eller orkar vi rensa förrådet"?
Förrådsrensning går fetbort i rödaste rappet.
14.15 på fredag går Waxholmsbåten. Lilla huset på ön väntar!

Kryssbesvär

Blir lite misstänksam när jag läser ett brev från Lilla Systers klass. Det börjar nämligen med:
"Hej alla underbara föräldrar där hemma"!
Det behövs inte mer så sätts min radar igång, den där som talar om att nu är det grejor på gång. Som kommer att kosta, både pengar och tid. Såklart. Uppmaning att ställa upp så att barnen kommer iväg på skolresa innan de slutar sexan, längst ned finns två kryssrutor för intresses:
"JA" eller "NEJ".
Kan säga att i radhuset råder just nu lite kinkigt läge över vilken ruta som ska kryssas. Med tanke på blivande student, övningskörning, inskolningar på annan skola, skolval, mammans rehab, älsklingens bortajobbande i veckorna, alla avslutningar och turneringar som drar igång vilken dag som helst, och att det naturligtvis fortfarande ska lagas mat, tvättas och fixas som vanligt, finns det väääääldigt lite utrymme för engagemang.
Men det är klart det rycker i "borde-ställa-upp"-armen men det finns ju gränser. Man kan inte hinna med allt. Det har jag ju just konstaterat, nöjd över att julbelysningen är nere inne påsk. Man märker att våren är i antågande. Om man säger så.
Och jag har inte kryssat. Än.

Blixtar och dunder

Att vi skulle släcka lamporna igår en timme, under Earth Hour, tyckte inte vi var så konstigt, det gick an för en god sak. Sen om det verkligen hjälper är en helt annan femma. Lilla Syster var lampgeneral och i god tid var stearinljusen tända och lördagsgodis framplockat. Hon höll koll på grannarna också och visste minsann vilka som släckt eller inte. Mitt i timmen fick hon ett mess från en kompis som undrade vad hon gjorde. Lilla Syster förklarade och skrev "vi myser, det är ju Earth Hour".
Det dröjde en stund och så fick hon tillbaka:
"Earth hour"?
"Är det en restaurang"?
Lilla Syster förklarade igen och som vuxen är det roligt att höra hur ungar tänker och resonerar om saker och ting, hur de faktiskt tar till sig information och förmedlar den vidare.
De två tjejerna trasslade in sig i en diskussion om miljöhot och klimatförändringar och rätt som det var hade det gått en timme. Så Earth hour fyllde ett syfte i alla fall, två 12-åringar diskuterade klimat och miljö en hel timme en lördagskväll i mars. Avslutningen på kvällen blev sedan ett skådespel då ett åskoväder drog förbi. Tror inte jag varit med om det förut, åska, blixt och dunder i mars. Men det bådade om tid som stundar: Sommartid! Lovely!

Gömt i snö.....

Man kan inte hinna allt. Så är det bara. Att julbelysningen och dekorationerna plockades ned först förra helgen berodde dessutom på att hela klabbet varit fastfruset i evigheters evigheter ju. Jag lovar, det var nästan så att jag såg att verandastolparna drog en lättnadens suck av att bli av med pyntet. Om sen syrenbusken blir glad av att vilken dag som helst befrias från de blekta påskfjädrarna som sitter kvar sedan förra påsken, ja, det återstår att se. Fjädrarna har inte varit synliga på mycket länge, först döljdes de av blommor och blad och sen av snö. Men, det som göms i snö, kommer onekligen fram i tö!

Väldigt mycket snö.

Man skulle kunna tro att något blivit översnöat?

Jaha. Se där. Det var visst grillen.
Någon plockade inte in den i höstas.

Efter lite regn har vi nu både grill och cykel. Fantastiskt!

Våffeldag

Fick en intressant fråga vid frukostbordet i morse. Jag var så trött så jag vet inte vilket av barnen som frågade men långt inne i "varför-får-jag-inte-sova-lite-till-dimman" hörde jag:
"Blir det våfflor idag"???
Jag antar att frågan var ställd till mig. Jag förväntas sitta inne med svaret men jag önskar att jag bollat tillbaka frågan:
"Ja, bliiiiiir det våfflor idag"????
Såklart blir det våfflor idag, precis som det var semlor när det var dags för semlor, julskinka på julafton, kanelbulle 4 oktober och så vidare. 14 februari, Alla hjärtans dag satte jag visst stopp. Efter att i alla, alla år, jättemånga, köpt roliga strumpor till familjen och slagit in i hjärtapaket gjorde jag inte det i år. Vad jag vet var det ingen som klagade, å andra sidan är det nu lite tomt i MIN strumplåda så jag vann väl inget på det, egentligen.
Frågan återstår,
blir det våfflor idag?

Alla dessa val

Det stundar skolval i kommunen. Elever och föräldrar ska tillsammans läsa broschyr och bestämma sig för i vilken skola barnet i fråga ska tillbringa nästkommande tre åren. Jahapp.
"Gillar barnet att rida, åka konståkning, spela fotboll, handboll, spela musik, spela teater, rita, simma, är intresset datorer, teknik, djur och natur, matte, kost och hälsa, miljöinriktning, friluftsliv, språk eller ......"
Pust! Vi snackar grundskola. INTE gymnasieval.
Fly oss en skola där ungarna håller sams, de vuxna trivs att jobba, bra lokaler med frisk luft och där det finns klara mål och planer för undervisningen. Varva det med gympa, lite skoj och bus och kreativa idéer och sen en god, näringsriktig lunch på det! Vi nappar direkt! Inte krångligare än så. Väl?

Att bry sig

När Största Systern var tonåring, en vilsen fjortistjej och stundtals en pain in the ass, framförallt för sig själv, höll hon på att hamna i dåligt sällskap. Hon gled lyckligtvis undan det där dåliga sällskapet men kompisen ramlade dit. Det var äldre killar, droger, partyn och det hände att polisen var inblandad. Ibland var kompisen försvunnen. Det var en jobbig tid. Största Systern hade förlorat en vän och var orolig och ledsen så klart.
En dag kom Största Systern hem och var förtvivlad. Nu visste hon precis var kompisen var, vad hon höll på med och med vilka hon var. Hon kände sig som en skvallerbytta men berättade allt för mig. Jag ringde upp mamman för att berätta vad jag visste och tänkte att så skulle jag vilja att någon gjorde för mig.
Det där är nu sju, åtta år sedan och jag har inte pratat eller sett henne sedan dess. Förrän idag. Jag skulle betala i luckan på en mottagning och plötsligt sträcker sig kvinnan mot mig och säger:
"Tack för att du ringde den där gången"!
Då kände jag igen henne. Det var ju kompisens mamma.
"Åh" svarade jag.
"Det var var väl så lite...."
"Verkligen inte! Du räddade oss båda två"!
Och så fick jag höra att samtalet från mig gjorde att hon orkade ta tag i situationen och de fick hjälp. Nu går det bra för tjejen igen, jobbar utomlands minsann. Drogerna och det dåliga sällskapet är borta ur hennes liv. En riktig solskenshistoria även om det naturligtvis har varit jobbigt för dem under tiden. Idag är jag väldigt glad över att jag vågade lägga mig i! Och glad över att vi möttes igen, kompisens mamma och jag.

Ditten och Datten

Det har träffats en ny doktor. Igen. Helt plötsligt står de som spön i backen, hummar och tänker med pannan i djupa veck. Konfererar med sig själva medan jag sitter på hård besöksstol och bara vill att de ska komma på vad som fattas mig och att det inte ska vara farligt. Så klart.
Den senaste i raden, en utomordentligt trevlig engelsman, som skulle lämna en "second opinion" tyckte någonting om den här förbenade tröttheten. Och förkylningssymtomen som varat i snart tre år. Och de tunga armarna. Och så värken. Han hade en fundering på de korta hälsenorna också, alltså de där som krymper när jag sover.
Jag förstod inte allt, det gjorde jag inte. Men det har med "batteriet" att göra. Jag gick hem med en ny lapp i pannan:
"Utredning pågår"!
För övrigt går introduktionsprogrammet in i sista svängen och jag hoppas Reinfeldt & Co sen är nöjda så att jag kan återgå i rehabilitering i lugn och ro. Då har de fått sina tre månader till statistiken och de kan väl nöja sig med det va?!
Annars är det måndag IGEN, och solen skiner för att man inte ska märka att det är just måndag eller att det snöade som tusan här igår. Men det var ju faktiskt vårdagjämning i lördags, det går åt rätt håll. Thank God!

När det händer

Ibland bara händer det! Det är faktiskt sant! Och det utan att miljonerna rullar in fast det känns som jag ändå vunnit högsta vinsten.
Igår var det en jobbig dag. Ja, sådana där dagar man har då och då. Inget gick min väg så att säga. Jag var ledsen och snörvlig, trögast och tröttast i hela världen. Älsklingen var för stressad och kunde inte komma ner från Stora Staden som planerat. Barnen var hos sin pappa och huset var för stort, för tyst och för trist. Inte ens tanken på målarkursen kunde liva upp mig.
"Jag tänker inte gå på någon målarkurs" snörvlade jag till Väninnan i luren.
"Tänker du visst" sa Väninnan och körde sen fram bilen framför radhuset. Bara att kliva i liksom. Och eftersom altandörren på baksidan inte går att öppna för att all snö som fortfarande ligger där och trycker, så kunde jag inte smita ut den vägen. Bara att gilla läget alltså. Målarkurs skulle det bli!
Det är klart att det var roligt att måla. Nu kanske det inte gick precis min väg med motivet och så, men jag var i alla fall där.
När jag kom hem igen, såg jag att det lyste i fönstret och gissa vem som stod innanför dörren? Jo. Överraskningsälsklingen. Så en sketen, jobbig onsdag vändes till högstavinstenonsdag. I morgon är det dessutom fredag! Då kommer han igen! Ibland bara händer det!