Brastart

Fina Den Hemska Tvillingen gör min måndag! Sant! Precis när jag sitter här i soffan, muttrar och tjurar för att jag inte orkar något alls idag, energin är slut, jag har ont och påminner om Häxan Surtant, läser jag Tvillingens kommentar och ser att hon skickat en sån här till mig:

A men så blir jag glad i hela hjärtat för hennes motivering:

"......och till Cina för att hon målar de finaste tavlor man kan tänka sig och för att jag är så grymt avundsjuk på hennes målartalanger. Å som jag önskar att jag kunde måla så där tjusigt!"

Tackar så mycket! Och ja! Det är klart det värmer! Tack Fina "Hemska Tvilling"!

Klurar lite grann och bestämmer sen att skicka den vidare till Spader Madame för att hon bjuder på sin livsresa med glimten i ögat, med allvar i botten och kärleken som motor. När jag läser hennes blogg händer det att jag skrattar så jag trillar omkull, gråter och känner hur ont det gör och tja, livet självt liksom.
Den andra awarden skickar jag till Prins Bus och Lilla O, en mamma som skriver så ärligt och fint om att vara just mamma och ha barn i bokstavslandet. Nu är det ett tag sedan hon bloggade men hennes arbete med sonen och familjen är inte mindre för det. För att hon delar med sig och för att hon ska orka ännu mer!

Nu. Soffhäng igen. På betydligt bättre humör! Tack!

Lille Katt

Fredag. Kylan har släppt sig grepp, är det "mildchocken" som kommit? Hoppas det!
I morse klockan 05.03 lekte katten "kattegömma" och det var då inte det minsta roligt. Hon jamar och skriker när hon vill ut i arla stund. Nu har hon börjat gömma sig när man kommer upp och det är lagom kul klockan så dags. "Kattskrälle" heter hon idag. Nu minsann, är hon inne i go-värmen igen och SOVER sött. Pah!
Själv struntar jag i henne, ska ta tåget till Älsklingen och umgås med goda vänner i kväll. Bra avslutning på veckan. Håll tummarna att SJ gör sitt idag och att jag kommer fram i tid!
Trevlig helg!

Filbyte

Idag är sista dagen i Blomsteraffären. Dags att säga "hejdå" till praliner, goda ostar och härliga blommor. Om jag kommer att sakna det? Yes. Very much.
Nu ska jag ju inte flytta till månen eller Mars så visst kommer jag att hälsa på. Shoppa lite. Fortsätta njuta av Amedeichokladen, lakrits/citronpralinerna och en mugg varm Venchichoklad då och då. Men det blir inte detsamma. Inte alls.
Jag är glad att jag fick chansen att vara här, få bli starkare och modigare i en härlig miljö. När man varit sjukskriven länge som jag har varit är det svårt att hålla modet uppe ibland, att våga tro på att det en gång ska bli bra. Tack fina Anna för timmarna hos dig!
Så,
jag styr alltså kosan mot datavärlden igen. Tillbaka till kontoret. Arbetskamraterna. Fikastunderna. Just ja, arbetsuppgifterna. Har fått frågan vad jag tycker egentligen. Jag tycker det känns bra. Jag är ledsen för att det tog så lång tid att komma på vad det är för "fel" på mig, att det är svårt att diagnostisera Kroniskt Trötthetssyndrom. Och så klart är jag ledsen ibland för att jag har just det. Att tanken på att aldrig bli frisk gnager hål i huvudet på mig vissa stunder. Å andra sidan har jag ingen dödlig åkomma. Jag är "bara" begränsad och måste lära mig det. Livet går vidare.
Stegen tillbaka till arbetslivet kommer att gå i snigelfart. Med en bra läkare (äntligen),  en bra handläggare på försäkringskassan (äntligen), förstående chefer och informerade arbetskamrater vågar jag tro att det ska gå vägen. Jobba och måla. Låter väl som en bra kombination? Det satsar jag på!

"For my kids!"

Varmt och skönt

Stockholmsresan gick ju finemang! Av storstans samtliga HM-butiker tror jag att vi bommade 2???!!!! Nåväl. Nöjd och glad Lilla Syster har vilat ut idag. Om JAG shoppade? Ja men visst. Två påsar figurmakaroner från Hötorgshallen, räknas det?????
I övrigt har vi äntligen, äntligen fått värme i radhuset och det är lite skönt att kunna sitta still och blogga utan torgvantar. Det behövdes bara en Älskling som höjde rösten till bostadsrättsstyrelsen. För en mamma som höjt rösten till leda, det har ingen lyssnat på. Vad jag tror att det beror på??? Just nu är det inte skrivbart........

Shoppaloss

Sportlov i Tuna. Ungarna har fått önska sig varsin dag. Store Bror vill spela handboll, handboll, handboll och dator. Fixar det själv. Lilla Syster vill shoppa. Så, en dag med tonårsdotter i Stockholm låter finfint. Nu hoppas jag bara att tåget går som det ska, att vi hittar mobilfri plats, att allt går som det är tänkt helt enkelt.
Sen,
att det snöar igen och jag är så infernaliskt trött på vintern och kyla går ju liksom inte att göra något åt. Det KAN ju bara inte vara långt borta nu, vårsol. takdropp och kaffe på altanen. Längtansvärk!

Mobilfri zon önskas

I Övernattningslyan i Bromma råder radioskugga. Det är stört omöjligt att ansluta till internet och att använda mobilen. Man kan tro att det är lite uträknat för en fyrabarnsmorsa och en trebarnspappa på vift. "Vara ifred" får en mening när man inte kan nås. Lite ovant men nyttigt. Rent av skönt.
Därför blir det så tydligt sen, på tåget hem, hur det rings, internettas, pratas och hojtas helt öppet. Så mycket information man får som man inte behöver.
Att Bettan är sur på Katta som har strulat med Jocke och då blev Hampe förbannad och då ba.....
Att affärsmannen bredvid mig har trasslat till det för sig på jobbet och pratar himla högt om det i mobilen i 35 minuter....
Att Vänliga Sara säkerligen har en trulig tonårsunge i luren och försöker få hjälp med att förbereda maten eftersom tåget är försenat....... att ungen slänger på luren hela tiden och hon bara fortsätter ringa upp och låter så övertrevlig hela tiden (ungjävel, ska du ha något att äta så skalar du potatisen mamma ber dig om har jag lust att hojta i bakgrunden men det gör jag ju naturligtvis inte....)
Att killen bakom spelar musik så det ekar. Jo, han har hörlurar men de räcker liksom inte till. Musiken läcker ut.
Där rök den timman. Att få sitta i lugn och ro, sippandes på knallhett Pressbyråkaffe och läsa en bok. Forget it! Man åker kana rakt in i folks liv och jag vill inte. Vill inte höra, vill inte veta.
Undrar om man kan boka mobilfri kupé?! För det skulle då sannerligen behövas.
Så,
nu har tant gnällt färdigt!
Måndag. Undrar vad det blir till middag?

Tvätteri, tvättera!

Hej Tvättis, nya fina tvättmaskinen! Så himla härligt att ha dig här! Hur har jag stått ut med att släpa tvättkorgar á la gigantus tvärs över gården till tvättstugan? Bokat tider som någon annan tagit. Tjatat på ungarna att hjälpa till? Bett grannen om hjälp att få in tvättkorgarna när armarna sviker och jag inte orkat att bära tillbaka allt och ungarna är väck? Jagat Älsklingen med tvättider på helgerna. Nä. Jag stod inte ut.
Nu står den här. Vill man ha rena kläder använder man den. Vill man ha torra kläder hänger man förslagsvis upp dem. På nya torkställningen. Vill man ha en glad mamma viker man ihop både sin egen tvätt och torkställning efter sig. (Jag är optimist, jag är optimist, jag är opti.....) Och ja. De små liven kommer märka att strumpkorvar inte torkar lika fort som utslätade strumpor, att T-shirts torkar snyggt om man hänger dem snyggt, att galgar fyller en viss funktion och så vidare.
Om de tvättar?!
Yes, they do.
De var lika trötta som jag på att bära, kånka, hänga och vika i tvättstugan för det blev ju ett sånt GIGANTISKT tvättberg. Eller är det nyhetens behag? Ånä! Jag kommer jaga på dem och "ATT TVÄTTA" är härmed inskrivet i veckoschemat för varje unge.
Om man sen bara kommer ihåg att hänga avloppsslangen lite snyggt över tvättstället så vattnet rinner ut DÄR DET SKA så blir det här finemang!
Trevlig fredag!

Ännu en darling!

Tekniknöjd

Comhem har sina tvillingar, Tele2 sin Frank, Boxer sin Robert. Och jag, jag har KENT!
Som en räddare i "nöden" klev han in i radhuset, fixade, trixade, trollade och kopplade med routern, skrivaren, bärbara datorer, stationära datorer and the phone. Sen. TADA! Fungerar det som det ska!
Men va!? Är alldeles förvånad och inte det minsta frustrerad, arg eller sur på en endaste teknisk liten pryl. Just idag alltså. Är emellertid säker på att när nya LAN-uttaget ska kopplas in vilket år som helst nästa vecka, långa kabeln (Maj, det blev CAT5, en grå!), ska borras igenom förrådsväggen, vidare upp genom trappan till sambandscentralen och telefonen ska få en ny dosa, då, KANSKE en och annan frustrationsmyra kommer krypa genom kroppen. Möjligtvis. MEN, tar naturligtvis inte ut något sådant i förskott utan njuter av att höra ljudet av en skrivare som skriver ut foton jag scannat in. Lite tekniknöjd faktiskt. Ovan känsla! Skönt! Hej Kent! Välkommen åter!

De här raringarna har härmed hittat varandra och innehaverskan.d v s moi, behöver inte skrika åt dem ett endaste dugg. Nu ska de bara placeras på lämpligt ställe, gömmas sladdar och tja. Gömmas kabelrulle. Japps. Det står en Gul Änka i bokhyllan. Att knäckas vid lämpligt tillfälle!?

Här är min hörna där jag oftast sitter och bloggar. Nu sitter jag här och skriver ut allt vad jag orkar!

Liten blir stor och sen ännu större!

För femton år sedan låg jag på BB med en alldeles ny, rosig, gosig bebispojke på magen. Den vackraste prins som världen skådat. Såklart! Han fick det finaste pojknamn jag vet: Carl Jonathan.
Att sen mammahormonerna gjorde min hjärna mosig och jag kallade honom Ludvig, Filip eller Teo hela BB-tiden gjorde ju inte honom något. Det var mest personalen som blev lite förvirrade.
Vid förlossningen fick pappan fick ta emot sin pojke nästan all alone och hojtade i panik bad om hjälp. Personalen var väldigt upptagna med att fixa den sugklocka som läkaren bedömde behövdes för att dra ut bebisen. Ingen (utom pappan) lyssnade på mamman som vrålade sa att bebisen tänkte komma av sig själv när jag flyttat lite på gumpen och ungen väl kom i bättre läge. Nä.
"Lugna sig nu så är VI strax klara här ska du se" sa en plastinklädd läkare med gigantiskt munskydd.
Alltså. "LUGNA SIG NU" och "VÄNTA" i dylik situation är lika svårt som det låter. Som en liten säl kom bebisen med faslig fart och förvåning och bestörtning rådde ett slag där i rummet. Allt redde dock ut sig till det bästa och när pappan kvicknat till klippt navelsträngen, fina undersköterskan Greta klätt på den lille, lagt honom hos mig och det obligatoriska kaffet och mackorna kom, ja, då var allt jox glömt. Det gick ju bra.
Visst tänkte jag på allt detta i morse när vi sjöng för "lilla pojken" och det ligger en lång, ung man med stora fötter i sängen. Hur fort det går! Vad stora de blir! Så stolt jag är!
Grattis till Store Bror idag!

En liten Store Bror som vi hurrar för idag.

Jobb i sikte!

En dag som denna, Alla hjärtans dag, passar bra för att tänka på att andra tider stundar. Typ jobb-tider! För nu är det officiellt. Den här tanten ska börja jobba igen. På gamla jobbet. På gamla jobbet som är så gammalt att det nu är ett nytt jobb. Hejdå Blomaffären! Hej Datavärlden! Hej alla skor jag behöver damma av eller köpa nya!
2 mars är det magiska datumet. Efter fyra år och fem månaders sjukskrivning och en diagnos senare är det dags att inträda i arbetslivet igen. För man KAN jobba med Kroniskt Trötthetssyndrom, ME/CFS som det yttrar sig för mig, man behöver "bara" anpassning och insikt. Jaja. Det går sådär kan jag säga, vissa dagar. Medan andra dagar går som tåget, himla bra. (DET var ju korkat sagt en vinter som denna när nästan inga tåg gått. Alls).
"Du måste lära dig att känna din begränsning" säger min läkare.
"Darling", tänker jag då, "om du kände mig skulle du veta att begränsning är ett nytt ord för mig och jag behöver öva mig". Och det är ju det jag gör.
Jag övar på att vila en timme eller två varje dag de där dagarna när livet känns great och allt är som vanligt och jag har lust att köra på för fullt.
Jag övar på att vara uppe en timme eller två de dagar när tröttheten golvar, ledvärken slår till och livet INTE känns som vanligt utan mest som en pina.
Jag övar på att tycka att det är ok att inte känna mig utvilad fast jag sovit, att veta att det troligtvis alltid kommer att vara så. Att ständigt känna som jag håller på att bli sjuk i influensa, att ledvärk och huvudvärk är ständiga följeslagare. Att vara ljudkänslig. Stresskänslig.
Ja. Allt det övar jag på. Att vara jag helt enkelt. Och att hålla humöret uppe.
Att sen Haverikommissionen kommer att hålla sin hand över mig ännu ett slag känns ju skönt.
Mest övar jag nu på att vänja mig vid tanken på att komma tillbaka till jobbet. Vara tillbaka. Same, same but different!