Mitt i en dröm

När jag var yngre drömde jag om ett eget Bed & Breakfast. Jag hade även planer på att köra taxi, vara Au Pair i något främmande land, bli kock och varför inte servera på Wallmans?
Men? Jag HAR ju ett eget Bed & Breakfast, fem bäddar i lilla radhuset och frukost står minsann på bordet varje dag.... Taxi? Tja, jag kör barnen hit och dit. Lilla Bilen går varm vissa dagar. Men Au Pair? Host, host, harkel. Fyra barn har jag fostrat och drömmen om att bli kock uppfyller jag varje middag. Och SOM jag lagar mat. Det var ju möjligtvis det här med Wallmans. Å andra sidan händer det att jag sjunger en truddelutt när jag vispar runt bland kastruller och pannor och jag KAN ta ett och annat salsa-steg när andan faller på.
Nej, men, alltså. Jag är ganska nöjd. Om än lite trött då och då. Därför ska jag på SPA nästa helg fick jag reda på idag. Gissa om jag längtar!

Skratta är skönt!

I fredags träffade jag en gammal kompis. Vi fikade och hade en jättemysig stund. Vi är båda mammor till barn med Aspbergers Syndrom och det är skönt att träffa någon som är i samma situation. Vi har även humor gemensamt och vi sa efter en stund, att det är väl bra att ingen annan hör oss som vi går på om våra ungar och skrattar så vi nästan svimmar. Såklart skrattar vi inte åt våra barn. Vi är inte galna på det viset. Men för oss är skrattet en säkerhetsventil, ett sätt att få pysa lite av den frustration, hjälplöshet och maktlöshet som vi båda känner då och då. Jadå. Det händer att vi gråter tillsammans också.
Vi har båda bestämt oss för att fokusera på styrkorna våra barn har. Vad de faktiskt kan och klarar av. Vilket är ganska mycket. Med rätt hjälp och stöd så kan de mer ändå. Precis som för vilka barn som helst.
Så därför skrattar vi vidare och dricker så mycket kaffe vi orkar. För vi ska orka mycket. Så är det bara!

Stoppa tjuven, del II

Jag tänker svära i det här inlägget. Bara så att ni vet!
Häromdagen dagen utsattes Store Bror för ett rånförsök vid busshållsplatsen av två jämnåriga killar. De tyckte att Store Bror skulle ge dem hans "stålar". Det tyckte inte Store Bror så klart och killarna frågade då om de skulle spöa honom och drog i hans ryggsäck ganska hårt.
"Varför ska ni slå mig"? undrade Store Bror och killarna avvek turligt nog från platsen.
"Blev du rädd" frågade mamman, d v s jag, med bultande hjärta när jag fick höra vad som hänt.
"Nej, det var ju vuxna på hållplatsen" tyckte han och uttryckte sin aningslösa tillit till vuxenvärlden.
"Låt det aldrig hända igen" bad jag tyst och håller tummarna för det.
Store Bror har fortsatt åka buss efter detta och visar inga tecken på att han tycker det var obehagligt. Förmodligen har han "glömt" det. Det har inte jag.
Idag kom han hem och var ledsen. Hans nya luv-tröja hade blivit stulen i matsalen. På stadens sjukhus där hans klass äter lunch. Förbannat!
Häromdagen, när jag cyklade till stan, upptäckte jag att någon har snott mitt cykellyse. Blev jag arg? Delvis. Mest tacksam för att de inte snott hela cykeln.
Vidare har jag upptäckt att någon har stulit vår trädgårdsbelysning, ända framme vid altanen har de varit och ryckt upp lamporna. Ja, ja. Det var solcellslampor av inte dyraste sorten men det spelar ju ingen roll. Det var ju våra lampor. Och det är våran tomt.
I somras försvann vår stege som stod på altanen. Länge trodde jag att grannen lånat den men när jag skulle hämta tillbaka den stod han som ett frågetecken. Utan stege.
Så den här eftermiddagen har jag ägnat mig åt vodoo. Riktat åt vem vet jag inte riktigt. Men jag hoppas att "våra" tjyvar fastnar med magskinnet i luvtröjans dragkedja, att mitt cykellyse ramlar in i hjulet på tjuvens cykel så att han ramlar hårt och ordentligt, att stegtjuven ramlar ned och bryter armen, att lamptjuven kör lampfoten rakt genom foten och att de som hotade Store Bror får sig en riktig läxa, typ svininfluensa. Jag blir förbannad och till alla banditer har jag lust att skrika: "GE FAN"!

Shoes for walking

Att röra på sig är bra. Därom råder ingen tvekan. Sen, att det inte alltid är så lätt att verkligen göra det, det är en annan femma.
Jag har väl tjatat hål i huvudet på er med att tala om att jag promenerar på morgnarna. Men jag säger det igen. För då kommer jag nog igång. Igen. Inte så att jag helt struntat i det. Inte så. Men det har inte förekommit lika frekvent på sista tiden. Å ena sidan var det en helt annan känsla att promenera där på ön i somras, å andra sidan har jag kommit igång med Afron och yogan och NPF-utredningen kräver sin kvinna. Nu börjar det här inlägget likna en undanflykt från "gåandet" och det är det verkligen inte. Jag är på G. Igen!

Ett presentkort förärades från Älskade Sambon på födelsedagen och i veckan har jag således provat ut nya "gå-skor". Vilket var ett litet äventyr i sig. Borta är tiden då man susade in i sportaffären och susade ut med "det-där-märket"-skorna och så var det bra med det. Pyttsan! Att köpa skor är att som att tränga in i Vetenskapens värld. Rätt så komplicerat.
"Vad har du för behov" frågade Ung manlig expedit vid skohyllan.
"Att jag kan gå med dom" svarade jag lydigt och tänkte BARA på skor apropå hans fråga.
Att vilja gå i skorna var inte tillräcklig information. Nej, här krävdes redogörelse för mycket.
Till exempel typ av hålfot. Ska man veta det, i rödaste rappet?
Vidare om jag är tung, och då undrade jag stilla om den unge manlige expediten var blind men han bara fortsatte att fråga om vilken typ av underlag det gällde , om jag går på asfalt men får för mig att gå i skogen? Eller grusväg? Eller rentav bara gå i skogen? Sånt behöver man veta i förväg. Jag förstod ju att det här är allvarliga saker, det är minsann inte bara att ränna iväg hur som helst. För då är det inte säkert att skorna fungerar optimalt. Och det vill jag ju.
Han frågade 100 frågor och jag svarade. Och provade skor. För hårda. För lösa. För små. För stora. För fula.
"Spelar utseendet någon roll eller är bekvämligheten viktigast" frågade expediten. Den manlige.
Har ni hört??
Klart det spelar roll! Vi pratar om skor!!! Skor ska vara snygga. Oavsett. Det är nästan mindre viktigt att de är sköna.
Hans uttalande skvallrade om att i den här affären finns det fula skor. Nänä. Bort med dem!
Till slut hittade jag en sko som var både snygg och skön. Och bra för hålfoten. Som passar på asfalt men även en runda i skogen. Som KAN fungera som löpsko OM jag skulle få för mig att börja jogga.
"Kommer aldrig, never ever att hända" svarade jag men jag var reda såld på skorna. De fick följa med mig.
När vi kom hem frågade Älskade Sambon om vi skulle ta en tur så att jag fick prova skorna.
Men jag orkade inte. Att prova walking-skor var lika jobbigt som att gå i dom!

Svart är också en färg!

Projektens tid är här. Vardagsrummet skall fixas till. Nya möbler är beställda. I olika svarta nyanser. Mattan, som vi redan har, är svart. Tv-bänken, som vi redan har, är svart. Igår inhämtades från en tapetaffär, olika tapetprover. De jag fastnade för var ljusgrå med en tja, svart fondvägg.
"Är det en fas"? undrar Älskade Sambon.
"Har du blivit hårdrockare, mamma"? undrar Store Bror.
"Är det inte lite depressivt"? undrar min terapeut.
"Det finns väl andra färger"! tycker Lilla Syster.
Klart det gör. Jag bara är i en svart period. Utan att vara mer depressiv än vanligt. (Deppig ÄR annars ett vanligt tillstånd för mig. Än så länge. Fast jag har humor. Fast det är ett annat inlägg....).
Men jag tänker mig grått och svart för att kunna ha starka färger på allt annat. För jag gillar verkligen färger. Faktiskt. Och svart är ju en färg!
Jag tänker mig också att vår fina smidesvägglampa "Eva och Adam" verkligen SKULLE vara snygg mot en svart fondvägg. Komma mer till sin rätt. Jag vill också ha lugn i vår röra av gult, svart, teracotta, grått, blått, rött, sebrarandigt..... Därur föddes "projekt Vardagsrum".
Hårda förhandlingar pågår. Jag har gått med på att byta ut mattan. Mot en ljusgrå. Stora Syster tar sig för pannan.
Jag påpekar det igen. Svart ÄR en färg! Men, jag känner min familj. Sista ordet är verkligen inte sagt!

Bakgrundsfärgen till den här lampan diskuteras livligt.
Svart eller ljusgrå. Mamman är obeveklig. Eller inte....

TACK!

Mitt allra varmaste tack till alla er som hälsat och grattat mig här på bloggen! Det har gjort mig jätteglad och varm i hjärtat! Så uppvaktad, både här och IRL! Kommer bli mitt bästa år!
Veckan har startat med diverse aktiviteter, möten och en alldeles ledig Älskad Sambo. I två dagar har vi fått rå om varandra mitt i veckan! Vardagslyx som heter duga! I morgon bär det av till Stora Staden för jobb igen för hans räkning men gissa om vi njutit de här dagarna.
Vad vi gjort?
Jo, vi har haft tvättstugan, storhandlat, kört skräp till soptippen, bestämt tapeter till vardagsrummet och fixat lite här hemma. Fikat på stan, ätit lunch och bara varit. Vardagsliv, som vi längtar efter! DET har vi provat på.

Det är ingen vanlig dag.....

.... det är min födelsedag!
En härlig dag har det varit idag! Mamman fyller år och har blivit firad med blommor och blader, presenter och sång. Frukost på sängen, de fyra barnen har varit hemma samtidigt och från Stora Staden kom Bästa Vännen, i smyg! Gissa om jag blev förvånad då hon plötsligt klev in genom dörren, eskorterad av Älskade Sambon som hållit masken och gjorde sig ett ärende ....soptippen tror jag han sa.... men det var hämtning av Bästa Vännen som kom med tåget som stod på agendan just då.
Lyckligt trött landar jag nu i soffan, äldre än igår och förhoppningsvis lite klokare. Så småningom. Mamma gav mig en kram när hon gick och önskade mig "Gott nytt år"!
Definitivt närmare 50 än 40 och nöjd med min dag. Min egen dag.

Helg i sikte!

Den här veckan har gått som tåget. Ett X-2000. Fort. Stundtals har det känts som om jag inte hänger med riktigt men jag HAR platsbiljett. Jag lovar och svär!
Mina utredningar har dragit igång. Jag blir verkligen iakttagen, bedömd och "förhörd". Om och om igen. Tänker att det är tur jag talar sanning för som jag blir utfrågad och intervjuad skulle jag inte kunna hålla isär någonting. Jag skulle vara en usel spion. Bland annat.
Värst är Försäkringskassan. Vem kunde tro det? De GER sig liksom inte. Frågar samma sak femtielva gånger fast det är olika personer varje gång. Många verkar de vara där på "kassan". Och jag svarar samma sak. Femtielva gånger.
Väl hemma har jag frågeformulär att fylla i. En sisådär 1000 påståenden att ta ställning till.

Arbetsterapeuten, hon med "gruppen som inte fanns", (aktivitetsgruppen), hon gav mig sån energi. Jag blev riktigt taggad av henne så av bara farten har jag

• anlitat en jurist för att få hjälp med senaste energitjyven
• anmält mig till fortsättningskurs i yoga
• varit på ett möte med Autismföreningen och fått en bra kontakt där för Store Bror
• legat en dag med migrän (just för att jag anlitade en jurist, spänning som släppte)
• anmält Lilla Syster till ny danskurs
• rensat ur min klädkammare för att slippa se de där "haha-du-kan-inte-ha-oss-för-att-du-gått-upp-i-vikt-kläderna". Ut åkte de!
• sett ut vilken bokhylla vi ska ha eftersom ny soffa är beställd
• lagat näringsriktig mat till hungriga barn (nästan) varje kväll

Så nu lutar jag mig tillbaka i soffan, den gamla, inväntar Älskade Sambon som jobbat i Stora Staden ända sedan i söndags och tänker att "den här veckan, den gjorde jag bra"!
Thank God it´s friday!

Morgonrepris

Skolan har varit igång i två veckor. Höstlunken börjar infinna sig, aktiviteterna har rullat igång och vardagen har knackat på. Jag bjuder på en repris idag, återvinning är ju så populärt och även om vi ännu inte börjat åka skridskor eller använda vantar så beskriver den här texten (från februari) våra morgnar rätt så väl. Inte alla. Gubevars! Men en och annan!

""I arla morgonstund

"Mamma, har du sett mina skridskor"?
Nope.

"Mamma, har du köpt annan frukt"?
Titta i kylskåpet.

"Mamma, mina badbyxor är för små och jag som ska till badhuset IDAG"!
De var ju inte för små förra veckan???

"Morsan, det finns ingen tandkräm"!
Synd. Skriv upp det på en lapp.
"NU? Ska JAG skriva handlingslapp NU"!
"Varför inte"?
"Ah. Eh. Åh. Nä"!
Det går att borsta med salt.

"Men Åh, nu missar jag bussen. Mamma, kan du skjutsa mig"?
Jag åker halv nio. Då kan du åka med.
"Men ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHH! Då kommer JAG förseeeeeeeeeeeeeeeeent"!
Men jag är inte klar och jag börjar nio och har planerat efter det.

"Mamma, Store Bror byter TV-kanal fast jag vill se"..............
Men ni är väl på väg till skolan?

"Vart är MINA vantar"?
Där du hängde upp dem dyngsura igår kväll.......

"Det där är MIN väska...... Hit med den......."!
"Men du sa att jag fick lån.............a den. Aj"!
Klipp väskan mitt itu och ta varsin del.

"Mamma, har du sett mitt busskort"?
Not. Jag betalar med egna pengar när jag åker buss, tjyvåker sällan på ditt busskort.

"Mamma, har du skrivit på den där lappen"? "Som jag la...... men jag LA den ju hääääääärrrrrrr. ÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHHHHHHH. Någon har tagit den"!
Alltid denna någon.
"Jag la den här"!
Men där ligger den inte!
"Vad gör jag nu dåååååååååååååå"?!
Be om en ny i skolan idag.
"KAN jag väl inte, den ska ju vara inlämnad idag".
Men, var det så bråttom?
"Men åååååååh, jag har ju typ haft den i fickan sen i måndags men glömt bort det"!
Ja, JAG har i alla fall inte sett den.

"Åh Store Bror. Varför gick du in med skor, nu är mina strumpor blöta. Ååååååååååhhhhhhhh. Idiot"!
Suck.

"Kan du flytta dig. Jag måste ha min jacka fattar du väl"?
Eller ta andra jackan som du når.
"Mamma, han flyttar sig inte"
Trist.

"Mamma, min mobil, den låg här"?
Verkligen? På samma ställe som försvunna lappen? Mystiskt!
"Kul morsan. Kul"!

"Mamma, behöver jag nycklar"?
Kan vara bra om du vill komma in.

"Mamma, hämtar du mig ikväll"?
Visst. 18.45 som vi sa igår.

"Mamma, vad ska vi äta ikväll"?
Potatisgratäng och rostbiff. Du var ju med och bestämde det i går kväll.
"Nä, jag har ångrat mig, kan vi inte äta pizza"?
Nope.

"Kan vi vara några stycken här ikväll och kolla film"?
Du har ju egen dvd så det är ok.
"ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅhhhhh. Ska dom kolla film, det vill jag också"?
Du är i Stockholm och spelar handboll.

"Mamma, jag hittar inget badlakan"?
Det finns säkert papperservetter i badhuset du kan torka dig med.

???????????????????

"Mamma, är du sur"?

Inte alls.

JAG BARA ÖNSKAR ATT MIN MORGON KUNDE STARTAT LITE ANNORLUNDA OCH ATT MIN STRESS-LEVEL INTE REDAN 7.43 SLAGIT ÖVER PÅ RÖTT!

Nej, jag är inte sur!

Vi ses i kväll. Ha en bra dag!""

Spänning i livet

Jaha. September inleddes med det obligatoriska månadssamtalet med Försäkringskassan. Den här gången gick det förvånansvärt bra. Ett tag. Ända tills "de räknade dagarna" kom på tal. Igen. De tar nämligen slut. Jag tillhör den grupp på 50 000 människor som faktiskt blir utförsäkrade vid årsskiftet. Som grupp räknat är det ju en gigantisk grupp. Om man skulle samla alla oss på ett enda ställe vill säga. Så att vi syns. Det vore en sy...... Jamenvisstja. Dagarna. Det var ju dem jag skrev om. Att de tar slut. End of the road.
Men se! Då skramlade det fram ett litet förslag på aktivitet. En grupp för långtidssjukskrivna som väntar på rehabplats och omplacering. Där man får tillfälle att arbetsträna på OLIKA arbeten för att faktiskt komma fram till vad som passar en. Kanske det gamla arbetet hägrar sedan, (inte så troligt men...) eller helt enkelt ett annat. Som fungerar.
"Men det är ju fantastiskt" tänkte jag, som längtat efter något sånt, mittemellan hemma och jobb att börja med liksom, längtansfull efter vanliga dagar. Men näe.
"Något sånt finns inte" har jag fått veta.
Därför blev jag ju lite förvånad när jag frågade hur det kom sig att dylika grupper startas så här i besparingstider och svaret blev:
"Den här gruppen har funnits sedan 2005".
Okej. Jag har helt enkelt frågat fel person tidigare. En person som inte visste. Nu har jag ju inte frågat "killen på macken" om detta utan faktiskt en person som jobbar på mottagningen. Där jag går.
Hur i hela fridens namn är det möjligt? Att inte alla som jobbar inom psykvården, mottagning, vet detta? Eller FK-s handläggare som är stationerad på psykmottagningen?
"Hallå"???
På fyra år har verksamheten inte nämnts? Inte ens en endaste liten konferenstimme har ägnats åt detta? Inte en endaste fikaminut har gruppen kommit på tal? Vill jag vara med i en sån grupp?
Sedan fick jag träffa en arbetsterapeut som startade min funktionsbedömning. Äntligen. Mitt i besöket frågade hon mig:
"Du har inte funderat på att delta i någon aktivitetsgrupp i väntan på rehabplats eller omplacering"?
Då nöp jag mig i armen och tänkte att de driver med mig.
Men det gjorde hon ju inte och nu är jag uppskriven för att delta i "gruppen som inte finns". Mycket spännande saker händer tycker jag.