Underbar helg!

Nu är det färdigt, nu är det klart!
Stora Syster har ropat
"så jävla underbart"!
Andra tider stundar nu,
som matlåda och tidspass klockan sju.
Björkris och ballonger vi nu tagit ned,
undrar bara varför altansoffan är sned?
Allt gick som en dans,
studentskan först
sen släkten som en svans.
Att se dottern på studentflak,
mössan på svaj och ryggen rak
gjorde att mamman fällde en tår,
alltmedan de unga sjöng om "framtid" och "vår".
47 studenter dansade sen på mammans golv,
ja, det var innan klockan slog tolv!
Sedan drog de vidare på andra äventyr,
"vi ska dansa tills morgonen gryr"!
Ja, det var en helg att minnas,
djupt i mitt hjärta kommer att finnas
bilder av helgen som gått,
tänk så fina minnen Stora Syster fått!

Stora Syster (med medgivande)! Stolt mamma är jag!

Dan före

Idag är det dagen före studentdagen. Lite sista momangenpyssel och sånt. Lite hjärtklappning. Lite regn. Eller. Mycket regn. Vafalls?! Nu!? Jag tycker det där lågtrycket ska skynda sig lite på och blåsa över fort. Jättefort. Det blir allt gummistövlar och regnrock på champagnefrukosten i morgon. Ja, jag ska ju inte ha någon då, jag får väl sitta i bilen med termos och tidning och vänta på den unga damen som sen ska hem, för att sen ska till skolan, för att sen .........
Vet inte vem som är mest nervös här, mamman eller studentskan. Ändå har vi tränat en gång ju, på Största Systern, och det gick hur bra som helst.
Vi hörs en annan dag! Hej!

Skavsår

Det är något som skaver. Den där stenen i skon är tillbaka. Nu är det visserligen tid för sandaler så det borde ju hjälpa att vifta på foten och stenen ramlar ur. Men det vill sig inte riktigt.
Det är förväntansstress, press, krav och minimalt med ork som talar. Och det skaver. Mitt i blomstertiden.
På annat håll är det tårtkalas idag. I himlen. Jag är med i tanken och minsann om jag ändå inte anar kaffekoppsskrammel, jordgubbsdoft och pappas knasiga skratt.
Fy fan vad det skaver ibland!

Hembakat!

Det är studentvecka. Alltså en busy vecka. Nu ska själva mottagningen inte vara här utan alldeles hos hennes pappa, men eftersom flickebarnet bor här mestadels, så är det här det förbereds. Därför har jag i köket i skrivandets stund lakan, flaggor, sprayfärg, spritpennor, ballonger och serpentiner som ska räcka till studentflaket på 6, 5 m som anländer fredag kväll 18.07. Kan meddela att det kommer att räcka till alla flak i stan. Ungefär. Men, det är bra att vara förberedd. Något barnen inte har fått från mig. Jag är mer "oj, blev det så. Redan"? Å andra sidan har jag klarat mig ganska bra i 47, 5 år så någon ordning är det allt. Ändå.
Utom alldeles nyss.
Till nämnda mottagning skall det bakas bl a bullar. Kanelbullar. Kavla, kavla, smöra, smöra, kanela, kanela och så sockerisock. Rulla ihop, skära, pensla och skjuts in i ugnen. Ljuvliga doft!
Lite duktig kände jag mig allt. Ända tills jag läste på sockerpåsen. Syltsocker med pektin?! Men va 1000.an?! Så himla praktiskt. OM man gör sylt. Om det passar till 93 bullar förtäljer inte bruksanvisningen. Kanske en fråga för 118 100? Själv ringer jag bagarn nu. En riktig!

Mamma Censur

Som sagt. Att vara förälder är att befinna sig i livets roller coaster. Ibland vågar man livet, ibland bidar man sin tid i bakgrunden och ser de små liven utvecklas framför ögonen på en. Fort går det. Jag blir påmind om det när gårdens småttingar leker här ute, nyss tyckte jag att det var mina som for i gungorna, sandlådan m m. Men som de tonåringar de är plus en to bee, är det ju nu andra sysselsättningar som upptar deras tid.
Som att gå på bio t ex. Det är trevligt. En och annan biocheck har de förärats vid jul eller födelsedagar, så just biobesök känns de rätt självförsörjande på. Men mamman har trots allt synpunkter på vad de tittar på för film. Ja, inte Största och Stora Systern då, inträdd myndighetsålder medför ju vissa fördelar trots allt, men de två yngsta. Igår var en sådan dag när "mamma censur" slog till spakarna och inte släppte iväg Lilla Syster med kompisar för att se "Sex in the City 2". Vild diskussion här hemma kan man lugnt säga men jag var stenhård. Ingen film för en 12 och ett halvt åring. Absolutely not. Möjligtvis hemma i soffan, när den kommer på dvd. Möjligtvis. Kanske.
"Men den är barntillåten ju"!
"Snäääääääääääääälllllllla mamma"????
Att jag tänker att hon hinner, hon kommer hinna med allt "det där", se vilka filmer hon vill, frossa i kläder och mode, fnissa åt sex, att allt barntillåtet faktiskt ändå inte passar alla barn, det hjälpte ju inte. I hennes ögon var jag den mest mossiga mamma man kan tänka sig. Men jag fick ändå en godnattkram. Och en försäkran om att dagen blivit bra ändå. Ganska bra i alla fall. "Ganska bra" är ibland gott nog när man har med blivande tonåringar att göra, det är då ett som är säkert!

Kärlek är

Om man som Älsklingen och jag lever den mesta tiden ifrån varandra, får man ta varje tillfälle i akt att umgås och träffas. "Ta vara på tiden" som det så vackert heter. Om man dessutom har huset fullt med tonåringar så, tja, ni vet ju. Eller kan ana. Egen vuxentid känns ibland lika sällsynt som en noshörning i trädgården, d v s det händer aldrig. Men det gör det ju! Om man passar på!
Som när Stora Syster ringer från stan halv ett på natten och vill att någon möter henne på busshållplatsen. Älsklingen klär på sig och följer med och så sitter vi tillsammans en stund i ett sommarnattsljus innan bussen kommer. Nära, han håller om mig, nattluften känns kylig men jag blir varm. Blir varm av känslan att bara vara vi två en stund, att han följer med mig mitt i natten och när bussen kommer och Stora Syster kliver av välbehållen, vandrar vi hem i natten igen. Jag vågar tro att det är kärlek här!

Tankar från ett växthus

Min arbetsträning arrangeras av ett projekt som kommunen, F-kassan, AF och Landstinget står för. Och så företagen i stan förstås. De som ställer upp och tar emot människor som behöver slussas tillbaka i verkligheten lugnt och stilla, utan krav. Det finns inga måsten om att träningen skall leda till fast arbete, utan man har ett år på sig att rehabiliteras ute på olika arbetsplatser, sedan tar andra åtgärder vid.
Jag är väldigt glad för min plats i Växthuset och känner att det är ett bra ställe att vara på för mig. Jag kommer till insikt om många saker när jag är där, att plantera till exempel, har gett mig lite insikt om mig själv. Att en liten stickling som verkar så yttepytte minsann tar fart och växer när ny jord och kruka presenteras. Att en hängig växt blir glad och fin när rötterna ansas, och får ny jord förstås. Sedan ut i stora växthuset med de andra och få sol och vatten. Nästa dag är den fin igen! Fantastiskt! Jag tänker att det är så det är. Jag har ju varit deppig, hängig och trött länge nu. Lite vilsen och "fast i en liten kruka", lite trångt om rötterna faktiskt. Snudd på syrebrist. Och så kommer det nytt. Tiden går och minsann om jag inte står i lite ny jord nu? Lite näring på det i form av mer tid, förståelse, familj och vänner och det vete sjutton om jag ändå inte ror det här projektet i hamn. Projektet "få mig själv på fötter igen"!
Trevlig helg önskar jag!

Himmelsblått hav av lobelia blir jag lugn av.

Ompysslade tagetes står givakt.

För närvarande har jag bästa jobbet. Ever!
Jag får pyssla om bl a de här små raringarna!

Juni

Juni är en speciell månad. Så vacker, så frodigt grönskande och väntansfylld. Hur ska sommaren bli? Vad ska vi göra? När ska vi hit? När ska vi dit? Med barn och utan barn? Mitt i all grönska och blomning går jag med sorg i hjärtat, längtan och saknad efter band som brustit med vetskap om att det är precis så livet är. Man möter och man mister. Man går vidare. Bara. Ett steg i taget. Och minns.

Försommarfix

Hittade ett presentkort till som låg och drällde i en låda. Den här gången på ansiktsbehandling. Inklusive ögonbrynsplockning. Men det är väl ett himla påfund? Att plocka ögonbrynen? Det gör ju jätteont, killas och känns som hela ansiktet ska ryckas bort. Antingen har jag ovanligt starka ögonbrynsrötter eller så är jag väldigt rädd om dem och så NYSER jag ideligen. Jag har min nysnerv rakt i brynen liksom. Jag förvarnade hudterapeuten om det och efteråt gick jag därifrån med tårarna rinnande, röd näsa och snorig. Som man blir när man nyst 1054 gånger på 10 minuter. Då mötte jag en bekant.
"Herregud" frågade hon,
"vad har hänt"?
"Jag har varit på ansiktsbehandling bara, jätteskönt"!
Hon såg tvivlande på mig och jag var säkert inte sådär jättebra reklam för salongen precis då. Men nu! Ett dygn senare, vad snygg jag blev! Eller, jag ser väl egentligen ingen skillnad. Jo, ja det ska vara ögonbrynen då som är prydliga och väldigt ryckta. Men len och rosig om kinderna, det är jag allt och skönt var det innan "plockningen". Nu är jag mest orolig för att det är slut på de där presentkorten som legat i lådan. Men, det kanske kommer nya vad det lider?!

Mammor har alltid rätt

Med viss säkerhet törs jag påstå att det är lättare att handla kläder med killar än med tjejer. När jag äntligen får in Store Bror i en affär och säger "välj vad du vill ha" går han systematiskt till väga. Så här års är det t-shirt, shorts och en luvtröja. Klappat och klart på en kvart.
Att ta med tjejerna in i en klädaffär och säga "välj vad ni vill ha" skulle aldrig falla mig in.
Vid ett dylikt uttalande från mamman skulle stora "velstunden" träda in, de skulle ha ytterst svårt att välja och vakterna skulle få leda ut oss vid stängningsdags.
"Den här? Eller den här? Nämen, kolla in den här?! Ska jag prova? Vad tror du, passar jag i den här. Finns det kanske bättre/snyggare/skönare/billigare/tuffare i nästa affär"?
Därför finns det fler strategier vid klädhandling i den här familjen. Största Systern har skött sig själv i flera år, Stora Syster likaså och håller Gina Tricot på fötter, Lilla Syster får fundera ut innan vi åker vad hon vill ha och behöver för stunden och som sagt, Store Bror nöjer sig med en affär. Om han nu alls går med på att handla.
Det hände sig att jag sa häromkvällen att jag skulle köpa nya skor till honom och han svarade att han inte alls behövde några fler. Ni kan ju tänka er tre brudar som hör att någon inte BEHÖVER FLER skor? Jojo. Så var debatten igång den kvällen. Också.
Ur genusperspektiv kanske jag just med klädinköpen inte lyckats så bra, där är vi nog allihop som de flesta, tjejerna handlar och handlar igen, lite hål i garderoben känns det som, medan killarna är mer precisa på vad de behöver. Lite mer praktiska. Jag kan ha fel. Men det tror jag inte! Har mammor fel? Någonsin?