Vem kan man lita på?

Om man skulle ta och skriva om något politiskt kanske? Så här i valtider?! Man kan ju bli lite trött på alla skriverier, allt pajkastande och så men då och då glimrar det till och intresselampan tänds lite extra.
Som det här med ordföranden i styrelsen i vårt landsting tillika Socialdemokraternas gruppledare t ex. Som dribblat med skattepengar. Så klart, höll jag på att säga. Han har låtit tala om sig då och då genom åren.
Nämnda karl råkade jag på i skolsammanhang för sisådär 10-11 år sedan. Han var då kommunalråd eller nåt och skickades ut för att försvara de ytterst drastiska resursneddragningarna som kommunen skulle genomföra. Han gjorde det inte så bra kan jag säga utan lyckades reta upp en hel skolmatsal med föräldrar så till den milda grad och se, det dröjde inte länge förrän han hade andra uppdrag.
För några år sedan, när jag jobbade inom Landstinget och det var neddragningar igen in absurdum, hade han avancerat till landstingsråd och inhandlade mitt i krisen en kristallkrona och nya möbler till sitt tjänsterum. Very nödvändigt och totalt sinnesförvirrat kan ju en vanlig människa tycka. Men det fanns alltid ursäkter och undanflykter.
"Det var inte jag, det var han" och så pekades åt annat håll.
Sen har det liksom trillat på. Konferenser hit, spritnotor dit, fakturor som attesteras fast "oj, inte visste jag....." och så vidare.
Tills bubblan sprack härförleden. Man hade liksom fixat till lite hög lön. Åt sig själv. Mycket vill ha mer eller nåt.
Lokalblaskan har grävt fram det ena efter det andra och i lördags kunde vi läsa hans förklaring och det summerade han så här:

"”Jag har aldrig medvetet farit med osanning. Däremot har jag fått klart för mig att mina minnesbilder visat sig vara felaktiga.”

Se där ja! Det uttalande kommer att bli ett citat för den här familjen båda av ungdomarna och de vuxna, det känner jag på mig. Man vill ju helt enkelt skydda sig själv. Ibland. Väl?
Nu har han avgått på egen begäran. Så någon j-a självinsikt fick karln till slut men inte förrän näsan stod långt in i hörnet.
Han är inte ensam. Inte på långa vägar. Likväl blir jag förbannad när jag läser om det.
Så varför uppröras inför detta? Det händer ju jämt?
Fast man måste ju bry sig. Det måste man. Man behöver bry sig om det som händer alldeles bredvid. Och jag röstar för att vi ska ha folkvalda människor som inte roffar åt sig mer än vad som är rätt och rimligt. Eller går det inte att låta bli? Måste man bli fartblind och ego när man kommer upp sig i politiken?
Säger som Sverker på Plus sa när det begav sig:
"Ska det vara på det här viset"?

Värt att fira!

Så haver vi varit på bröllop, Älsklingen, Lilla Syster och jag. Och visst orkade Älsklingen dansa vals! Hur många gånger som helst! Att fötterna känns som julgransfötter idag, det är smällar man får ta. Kul var det! Kusinen fick sin vackra brud och inte ett öga var torrt! Jag älskar bröllop!

Den vackra bruden!


Darling och jag svängde våra lurviga. Mycket och länge!

Sista fredagen i augusti

Jojo. Man vaknar och har meddelande på Facebook från Största Systern där borta i LA att allt är toppen. Solnedgångskådande från takterassen vid stranden pågår och att hon bara ääääääääälskar LA. (Los Angeles). Sen blippar det i telefonen där Älsklingen meddelar att han fortfarande känner sig dålig. Eeeehhh? Efter två penicillintabletter? SÅ fort går det faktiskt inte......
Store Bror, på väg till Ystad för att spela handboll, smsar och berättar att de fått byta buss. Den första blev träffad av ett husvagnsdäck och kunde inte köra vidare. Man tackar någon högre makt för att ingen blev skadad, mer än bussen.
Lilla Syster bränner sig på pastakastrullen 08.47 och är otröstlig en stund. Mamman tar över och fixar matsäcken klar. Stora Syster vaknar med bil i blick så övningskörning står på schemat. Halv tolv är alla där de förmodas vara just den här fredagen och jag sätter mig på en parkbänk och pustar ut. Fredag, det är fredag! Den sista i augusti. Det är kallt och det känns lite höstigt, törs man hoppas på lite sol i morgon?

En egen fäst(ing)man

Jomennuvarejusåatt det inte alls var en spindel som bitit Älsklingen i låret utan just precis det som så många faktiskt trodde: En fästing. En sån där blodsugande äcklig parasit som ingen förstår varför de finns. Blodprover och undersökning visar nu på spridd Borrelia och en ny antibiotikakur á la superdunder i tre veckor står nu på menyn. Så den där spindelteorin spolar vi vilket jag tycker känns lite skönt. Bara tanken på att vi någonstans i närheten har en giftig spindel har stört mig kolossalt. Nu håller vi alla tummar och tår att "medusinen" hjälper och att Älsklingen alldeles om en strax blir rosig om kinderna igen och sitt vanliga jag.
I helgen ska det ju till exempel dansas bröllopsvals och då vore det ju trevligt att göra det med Älsklingen. Som övning. Om, ifall, att, ett annat bröllop kanske äger rum någongång?
Nähädå. Jag insinuerar ingenting. Ingenting alls. Jag bara säger att tanken på dansa vals med Älsklingen på fler bröllop än det på lördag är en trevlig tanke!
Om sen fästingar blir bortsopade från jordens yta gör det inget. Gör de någon nytta? Alls?

Spindelmannen del II

I somras blev ju Älsklingen biten av en spindel och jättejättedålig. Efter en antibiotikakur á la dunder blev han bra igen. Låret gick tillbaka till normal form och färg och vi andades ut. Inte började han spinna nät eller äta flugor heller. Lyckad behandling helt enkelt. Tills igår.
Pang. Så var låret rött och svullet igen. Kliigt. Ont. Huvudvärk och vansinnigt trött. Det har börjat om. Man undrar ju, var det verkligen ett spindelbett? Vilken sort i så fall?
Hoppas vi får svar idag. I detta nu är Spindelmannen på väg till läkare igen. Skulle "bara" ta svängen om Arlanda först. Största Systern med sambo åker till USA idag och behövde skjuts. Denna gång styr de kosan till västkusten, San Fransisco och Los Angeles. Hon har lovat särskilt att krama "gammelmoster" over there från mig och att ha så himla kul. Oj, vad jag blir sugen på att resa någonstans. Men först ska Spindelmannen bli frisk!

Kluring

Ibland får man så svåra frågor. Jag föredrar kanske de där lite enklare som
"Vad blir det för kvällsmat"?
"Kan vi åka och bowla på lördag"?
"Var är mina fotbollsskor"?
"Kan vi åka till landet på lördag"?
En svår fråga jag fick idag var
"Lever du det liv du vill"?
Frågan ställdes av en person som SKA ställa svåra frågor och förväntar sig inget svar direkt men det sätter ju igång tankeverksamheten. Vilket så klart var meningen.
Ja. Gör man det då?
Lever det liv man vill?
Drömmer man om andra saker?
De andra sakerna, är det drömmar eller mål som man behöver uppfylla för att bli "jag"?
Delvis, kan man leva delvis ett liv man vill?
Vad är då andra delen?
Bara måsten och tvång?
Gammal vana och hävd?
Sen fick jag en fråga till av annat slag:
"Vill du arbetsträna i en blomster/ost/chokladbutik"?
Och då var svaret givet:
"JA, DET VILL JAG"!
Men den svåra frågan,
den klurar jag allt vidare på!

Tur och retur

Idag börjar skolorna igen efter världens längsta sommarlov och ordning och reda kan skönjas i radhuset. Eller nåt. Önsketänkande i alla fall.
Lilla Syster började högstadiet på ny skola och jag åkte med henne på bussen i morse för att ..... ja, lite moraliskt stöd, kanske? Som OM en sjundedassare behöver mammastöd? Yes, they do! Så länge ingen av de nya klasskamraterna är i närheten......
Bussarna här i stan är kontantlösa. Det betyder att man köper ett busskort innan, beställer sms-biljett eller betalar med kort. Skolbarn åkte gratis idag. Så jag köpte bussbiljett så käckt via sms på väg TILL skolan. När jag skulle hem tjorvade det ihop sig en anings aning. Batteriet på mobilen tog slut = inte laddat = inte bra planering. Ingen sms-biljett alltså.
"Jag köper biljett med kortet" tänkte jag ända tills jag hivade upp plånboken och upptäckte att kortet låg kvar hemma i kortläsaren. Det var ju något jag betalade igår.......
Så där stod jag! Inte tusan fick jag åka buss hem GRATIS, det fattar ju vem som helst och hur skulle det se ut? Jag försökte förklara för snälla busschaufören men det blev till att gå. Det var väl en himla tur då att jag inte tagit de högklackade...........
Nu sitter jag här ganska nöjd ändå. Promenaden hem tog drygt en timme, solen skiner och Lilla Syster har precis kommit hem. Första skoldagen har gått bra, nya klassen verkar toppen och hon kommer att ha sovmorgnar på måndagar. OCH hon har fått en busskort. Funderar på ett själv faktiskt!

Som det känns

Ibland tar livet små skutt och ger mig lyckokänslor. Påminner mig liksom om hur lyckligt lottad jag ändå är, trots sjukskrivningen och den långa, långa krokiga vägen tillbaka. Idag är en sån dag. Morgonvärken gav med sig efter massage och en varm dusch så Älsklingen och jag kunde åka på en utflykt. Två vuxna, en vanlig lördag i sensommaraugusti. Tid att prata, tid att skratta, tid att gå en promenad hand i hand. Tid att stanna och fika, äta goda smörgåsar och prata ännu mer. Ibland behövs det inte så mycket utan livets storhet bara känns. Inuti. Idag är en sån dag!

Fint fönster vid Kanalcaféet, Hjälmare Docka.

Svårsålt

Stora Syster och jag tittade på "Ernst" igår. Han är väl en fröjd att både se och höra på? Tänk va, komma på att välta ett rostigt rör rakt upp och ner och elda i. Imponerande!
Ungarna, vana vid kanske inte en fullt så kreativ mamma, men påhittig ändå, såg lite oroligt på varandra när jag började blicka ut över vår tomt och högt i tankarna inventera mammas tomt, huset-på-ön-tomten och lite andra bekantas tomter.
"Få se nu, de har ju en...... och hon har ju en......."
Fast jag har redan ett projekt jag håller på att sälja in. Ibland går det lite trögt men "trögen trägen vinner". Väl?
Förstukvisten ska målas. JA! Det är alla med på. Att den ska. Inte att MAN SKA måla. Å nej. Det fixar "någon". Så bra så. "Någon" tänker sig därefter att måla golvet till nämnda förstukvist som idag är så där tråkigt brunt inoljat och slitet. Ljusgrått kanske? Och så målar "någon" dit en trasmatta i fina färger.....
"Ingen har så"! Tonåringarnas argument.
Jag visar, skissar, målar upp litet och pratar för min sak. Säger att de kunde vara lite entusiastiska och tycka att det är lite kul att bo i ett hus som har en målad matta framför dörren. Ett av mina mer svårsålda projekt kan jag säga. Men än är inte mattan kastad!

Onsdagar är röda

Det ramlar in brev och lappar från skolor och föreningar. Det är dags att ta fram stora höstalmanackan och pricka in utflykter, studiedagar, lov, cuper, uppvisningar och tja, allt annat som hör hösten till.
Men FÖRST mina vänner! Först ritas en röd ring runt onsdagarna. Mamman ska fortsätta måla, inte tu tal om något annat. Det har satt sig kan man säga, det här med onsdagarna. Äntligen När jag började för ett par år sedan med att planera en egen kväll i veckan var hela familjen i gungning. Tror att till och med katten kände av det. Det var som allt, precis ALLT skulle hända just på onsdagskvällar och då tänkte jag inte vara hemma. Vafalls?
Jojo! Jag har hört små fnysanden och sett snörpta munnar på en och annan klassmamma och föreningsförälder när de fått klart för sig att just DEN HÄR mamman inte tänker ställa upp precis mitt i veckan. Andra dagar går bra. Men passar det inte ska man som mamma förpassas till "de ansvarslösas hörna". Där tänker inte jag sitta!
Jag har också hört i klassmammesammanhang att "ingen hänsyn tas till ensamstående, alla är med på samma villkor"!
Fint! Lyckat! Och sen NÄR fick jag fyra armar, fyra ben och dubbelt med tid bara för att jag är skild??? VA!
Nä. Jag skiter i dom. Jag ritar röda ringar runt onsdagarna, förväntar mig te och skorpor av ungarna när jag kommer hem, urplockad diskmaskin, att de ordnar sina aktiviteter själva den kvällen och alla är glada och nöjda. Det är i alla fall målet!