5 månader och två veckor. Så lång tid har det tagit för Store Bror att komma igen efter att ha blivit kvaddad i ett skolsystem som sägs vara till för alla. Inträdet i gymnasiet blev med andra ord inte alls vad varken Store Bror eller jag trodde.
Kommentarer som "vi glömmer bort hans funktionshinder för det syns inte på honom" och "vi tror inte att han behöver anpassning utan om han bara fokuserar och skärper sig på lektionerna så går det nog bra" försöker vi glömma att vi någonsin hört, men visst tusan sitter det en tagg i hjärtat. Med andra ord: En skola som inte tror på en diagnos, som inte förstår att de inte förstår vad det handlar om. Det blev inte så bra. Ungen gick hem och vägrade gå tillbaka.
Så vad gör man då? När en unge livsstrejkar, blir utbränd, känner sig totalt misslyckad och tappat förtroendet för vuxenvärlden???? Som såg sin kockdröm som ouppnåelig helt plötsligt? Som efter mycket kämpande i grundskolan stöter på okunskap och ointresse i sin "frivilliga" skolform och inte orkar mer?
Man jobbar på i det tysta. Försöker skapa rutin, ordning och reda i det lilla för att sakta, O.E.R.H.Ö.R.T sakta, försöka introducera delar av omvärlden igen. Talar om att man inte dör om man inte går i skolan, man är inte dum i huvudet om man inte klarar av det, att man måste få rätt förutsättningar för ATT klara det, annars körs man i diket.
Man låter ungen spela handboll. Hur mycket som helst. Eftersom han är väldigt bra på det är det en bra medicin. Man lider med ungen när skadorna hopar sig men tråcklar in honom på akuten, ortopeden, i röntgenapparater, på vårdcentraler, sjukgymnaster, naprapater och säkert något mer som jag förträngt.
Man sliter sitt hår när ingen ser, tjuter när ingen ser för att det är så svårt, läskigt, jobbigt och stundtals övermäktigt. Alltihop.
Man läser högt ur bra böcker om att övervinna hinder, sätta mål, se glädje i tillvaron för en till synes ointresserad ung man men man läser bara på. Låtsas som man läser för sig själv. Högt. I vardagsrummet, köket, hallen....utanför stängd badrumsdörr....
Man serverar mat, mellis, fika, mer mat, drar upp persienner när det morgnas, släcker lampor när det är kväll, ja ibland med huvudströmbrytaren...... inför datortider och blir galen när de inte hålls, gömmer datorn, tar fram den och försöker igen. Man fajtas. Helt enkelt. För livet.
Man är enligt tonåringen en "pain in the ass" men det låtsas man inte om utan man kör på med det man tror på:
Det ska gå. Strejken ska brytas. Livet ska återerövras det måste bara få ta sin tid. Tid att läka ihop.
Igår. 5 månader och två veckor senare har han med stolta steg och högburet huvud, varit på sin första praktikdag på en lunchrestaurang. Det har bretts smörgåsar, hackats gurka och burits brickor. Rörts i grytor och kastruller och den unge mannen var väldigt stolt vid hemgång. Ett steg i rätt riktning, mot självförtroende, att känna sig nöjd och behövd, ett steg mot att våga tro på framtiden igen.
(Sen. Att inte skolan gör hoppsasteg eller gratulerar till framstegen och gör allt i sin makt för att ordna allt pappersarbete med praktikplatsen i ett nafs, är väl bara det som var att vänta. Vi låter inte det slå ned oss utan glädjs i detta nu och tar ett steg i taget).
Att ungar kvaddas i skolan är inte helt ovanligt. Tyvärr. Antalet som blir "hemmasittare" är stort. Men de märks inte, gör inget väsen av sig och familjerna är inte de som efter år av kämpandet orkar stå på barrikaderna och ropa. Man fajtar på i det tysta. Men jag är övertygad om att det finns en plats för alla. Man måste våga tro på det!
Med detta i påskägget firar vi påsk nu, fyra lediga dagar. Sovmorgnar, lugn och ro. Man har längtat!
Känner mig som en elak människa. På TV sitter en kändis och gör avbön från det dåliga livet med festande och alkohol. Men något provocerar mig. Det är något i tonen. Att nu ska livet gå ut på att få andra att inse att det är det lilla i livet man ska glädjas åt, inte fester, partyn, glitter och glamour. Eeeeh? Glitter och glamour? Not in my world. Få förunnat. De flesta harvar redan runt i falukorvsträsket, föräldrarmöten, tvätten, disken, byta däck på bilen, trasiga glödlampor, en kopp kaffe på stående fot, ...... LIVET har liksom pågått hela tiden både med ljuspunkter och ett jäkla slit för att få det att gå ihop men för en nynykter människa är det en överraskning och lite provocerande. De har ju stått utanför och tror att det är nyuppfunnet. Jag vet det.
Man borde väl glädjas? Hylla och hålla tummarna? Ge en okänd människa en chans? Ge en människa lite credit för insikt att the bottom is nådd och det finns bara en väg: Uppåt. Nykter.
Jo. Det borde man väl. Det gör jag nog också. Någonstans långt inne i mig. Men jag har banne mig blivit bitter. Bränd som satan. Jobbigt att inse.
De hyllas. De som står kvar, som orkar vara kvar.
Vi andra. Vi som inte orkade med lögner, besvikelser, att bli sårade, bedragna och se den vi älskar förvandlas till någon annan inför våra ögon. Nä. Inte hyllas vi direkt. Vi orkade ju inte. Då är man dålig.
Vi är många som kört oss själva i botten i blind kärlek i kamp mot en övermäktig älskarinna: Beroende.
Vi får skylla oss själva. Vi är många. Jävligt många. Det är sår, ärr, virrvarr, förtvivlan, osäkerhet och en lång väg för att lära sig leva ett liv i tillit och trygghet igen.
Så tänker jag när jag hör en kändis på TV. Och inser att JAG har en resa framför mig, att inte vara bitter utan försonas med mig själv och det som varit. Det var ju också en insikt en solig söndag i mars. My god. Lång väg att gå.
Jag tar första steget direkt: Förlåt Per Holknekt att jag inte kan glädjas åt din avbön så här direkt, jag har lite egna sår att jobba med men TACK för att du fick mig att inse att något står i vägen för att kunna glädjas med dig. Jag kommer igen precis som jag hoppas att du faktiskt gör det! Var så säker!
Over and out!
Migränlördag. Hej säng, hej migränmedicin. Hejdå förväntade roligheter framåt kvällen. Det här med att koppla av.......... för en migränmänniska fullkomligt livsfarligt, då slår den till. Får helt enkelt nöja med mig att lyssna på P1. Nä. Det är inte jag som har radion på, min granne, tant M, 94 hör "lite" illa så det är uppskruvad volym och hon har sitt sovrum vägg i vägg med mitt. Så här dags eftermiddagsekot. Man blir i alla fall uppdaterad. Alltid något.
Har lärt mig att glädjas åt det lilla i tillvaron. Det känns i alla fall så när jag tvättat klart och konstaterar att jag får ihop strumporna i jämna par och blir glad över det. På riktigt.
VAB och behandlingsdag. Snöstorm och isvindar. Kom hem tidigare än planerat från sjukhuset och tänker lägga mig på sängen och vila ihop med Lilla Syster. Mitt på blanka dagen. Rent tekniskt skulle jag hunnit tillbaka till jobbet oförhappandes och jobbat ett par timmar, men jag ids inte. Lyssnar på kroppen och knoppen och tar det lilla lugna resten av dagen. Man ska orka hela vägen!
När man för en gångs skull får sova ut, vaknade jag så klart himla tidigt. 0700. En lördag. Tycker jag är tidigt som varit en sjusovare sen start för sisådär 50 år sedan. Verkar vara slut på det nu. Någon andades igår om att det kanske berodde på åldern, tidigt uppvaknande? Vad vet jag? Har inte varit så här "gammal" förut. Rimmar dessutom ganska illa med att jag fortfarande är en kvällsmänniska så sovtiden krymper. Inte bra.
Å andra sidan har jag redan bäddat, plockat ur diskmaskinen, ätit frukost, förberett lunch och dammsugit........... På eftermiddagen ska jag träffa mina stora tjejer, lyxlördag!
Idag säger jag en helt annan sak: Skam den som ger sig.
Praktikplats inom räckhåll för en yngling och ett bra besked från sjukhuset rörande Lilla Syster. Det är ju finfina nyheter till ungdomarna och mig. Beacause we are så jäkla worth it!
Man är väl inte sämre än att man hänger sig kvar i verkligheten efter att ha tvångsmatat katten med maskmedicin, ringt ytterligare en del skolsamtal, skjutsat Lilla Syster dit där hon ska vara för den här dagen, vält sängen väckt Store Bror och ringt ett helt annat samtal apropå vanmakten. Alltihop före klockan åtta. Tycker jag är bra jobbat av en morgontrött människa.
Nu ska jag bara sätta på mig facet, gäller att välja rätt........ man vill ju inte komma till jobbet som Cruella del Vil till exempel och så jobba lite grand.
Jojo. En del av ronderna i våra matcher går helt ok. För att inte säga fantastiskt bra. En del ronder går mindre bra och kommer kanske bidra till att jag sliter ut mina tänder i idoga försök att bita ihop och få till en dräglig tillvaro för Store Bror´n till hösten. Det är tänkt att han ska börja om i gymnasiet och behöver som sagt anpassning. Till det har de lite svårt att stava på den skola han är inskriven på så andra alternativ måste hittas, undersökas och utforskas. Den lotten har fallit på hans mamma. Ingår i mamma-kontraktet. Nu ska jag inte skriva om något annat kontrakt jag tycker borde finnas, då blir det en helt annan blogg och så gör inte jag. Men jag kan säga att det gör jävligt jätteont i en tå just nu för att jag sparkat hårt i en dörr av .......... vanmakt. Banne mig. Trögt, trögt och jättetrögt är vad det är emellanåt.
Lite livat kanske. Också. Two teens och en för tillfället väldigt trött och spänd mamma.
Mitt i alltihop kräks katten en stor maskhög på hallgolvet. Spännande liv.
I dag går vi in på vecka 4 av annat vetande, behandlingar och neddragning av tempo i radhuset. Med nya skor. Yta vs allvar. Borde bli balans på det. Och över alltihop skiner solen. En måndag. Pluspoäng från början. Kanske lite minus för kylan. Å andra sidan jobbar den återuppväckta undercentralen i radhuset för högtryck så kylan hamnar på plus, åtminstone inomhus.
Jaha. 10.20 en söndag framför Nyhetsmorgon. Har redan haft ett psykbryt á la gigantus och det är inte att rekommendera före klockan 10 en söndagsmorgon. Psykbryt är ju inte att rekommendera överhuvudtaget men ibland är de svåra att undvika. Den här gången var kidsen helt oskyldiga, en vuxen med huvudet under armen orsakade skalvet. Inte helt oväntat i och för sig, men, ja, trist. I vanlig ordning. Brukar inte hetsa upp mig utan bara konstatera att "jaha, igen" men den senaste tidens press och ovisshet har fått mig lite ur balans. Till slut blir man jag ju förbannad.
Nu gäller det att balansera tillbaka mig, till lugn och harmoni. (jaja, hoppet är det sista som överger människan...). Solen skiner, gårdagskvällen som spenderades med två väninnor framför melodifestivalen sitter som bomull kring hjärtat och söndagen är lång. Att Tommy och Co inte vann är ju inte någon skräll, för mig räckte det att höra Tompas ljuva stämma. Blir glad av det!
Idag ska jag vara lite Mulle Meck, Gubben Petson och Byggare Bob i en och samma person. Tro mig, jag har letat efter kvinnliga fixare i barnlitteratur, någon som fixar och trixar som ovanstående men inte hittat några.
Lite fix och pyssel i radhuset väntar, ett lås i en altandörr ska bytas ut så att dörren överhuvudtaget går att öppna. Vilket jag kommer tycka är trevligt eftersom själva altanen är utanför och alldeles strax snöfri. Kombinationslåset jag köpte visade sig vara helt värdelöst och fungerar inte alls trots batteribyte. 1375 kronor ska kräfvas tillbaka av ett byggvaruhus. Wish me luck! Kvittot vet jag ju precis var jag har....... not.
En skåpdörr i köket har pensionerat sig i veckan och med nya gångjärn blir den väl som ny????
Ja. Lite sånt där som inte hunnits med på ett tag ska tas tag i. Kanske åker julkransen till grovsoporna? Över alltihop skiner solen, till kvällen kommer två väninnor på middag och så ska det hejas på Tommy Körberg och Co. En lördag i mars.
Äntligen fredag kväll. En lång behandlingsdag är över, ett storhandlingsmission på ICA Maxi likaså. Huvudvärken from hell lurar bakom pannbenet, taccorullar ska lagas till kvällen.
När jag kom hem hade Store Bror gjort fredagsfint, dammsugit och plockat undan. Kört diskmaskinen. Man blir ju glad! De nyinköpta tulpanerna blir pricken över i.
Så ringer Bästa Väninnan och vi pratar ett slag. Blir ännu gladare. Store Bror undrar vem jag pratar med, han är nämligen hungrig, får veta det och hojtar:
"Hon stör mitt hembiträde"..........
Se där ja! Någon får straffkommendering alldeles om en strax....... hembiträde. .... hmprhf. Unge!
Nyss hemkommen från Habiliteringen pustar jag ut med en kopp kaffe. Ett möte. Ett bra möte. Bådar gott. Själva huvudpersonen var dock inte med, han strejkar för tillfället och stor kille stoppar man inte i handväskan och tar med. Oh no. Så man åker själv. Grinar på vägen, fel musik i cd-spelaren. Big mistake. Gladmusik, för böveln, jag måste ju ladda med gladmusik. Eller vattenfast mascara. Kanske både och vid närmare eftertanke.
Skulle fylla i lite uppgifter där på Hab.
"Vi har visst lagt bort blanketten och uppgifterna är inte införda i journalen".
Va? Borttappade uppgifter? Nu har ju hela ungen varit borttappad sedan Neuropsykiatriskt Centrum slogs ihop med Hab för ett par år sedan så det fattar ju vem som helst att även kryss på blanketter kan ramla bort i flytten.......
Men ok. Fylla i blanketter är jag bra på. För det mesta. Om jag får dem lagda under näsan och slipper hålla reda på dem.
Så ska jag kryssa i rutan för civilstånd: "ensamstående". Japps. Första gången sen separationen.
Mitt huvud sätter igång...... "ensam"...... nej, inte ensam, absolut inte, själv då? Näe, inte själv heller egentligen..... om man tänker på alla som..... klart det inte finns en ruta för "singel", det här är ju ingen kontaktannons...... -"stående". Knappt. Känns som jag är knappt stående just nu.... vill ju egentligen bara lägga mig ...... men det går ju inte...... Ok. Kryss i rutan "ensamstående". Check".
Jag tittade upp och sekreteraren såg på mig:
"Är det något du undrar över"????
Nej. Absolutely not. Mina virriga tankar behåller jag för mig själv. Bäst så.
För övrigt skiner solen och det tycker jag är skönt!
Jobbar tillfälligtvis igen. Två timmar om dagen måndag till torsdag. Skulle man ju kunna stå ut med jämt. Om bara orsaken var en annan.
Vet inte om jag är så mycket till hjälp heller där på arbetet. Inte klokt vad mycket man glömmer fort, "ringrostig" är mitt middle name och på två timmar....... jorrå. Man hinner röra till det på så kort tid också. Glömma koden till datorn och så....
Före och efter jobbet umgås jag och Lilla Syster. Eller ja. Hon går ofta tre meter före, sitter på annan plats en bit bort och morrar ibland lite så där tills.......
........ det är dags för ny provtagning och "nålvagnen" kommer fram.
Då kommer mamman till nåders igen. Och finns så klart helt nära, helt bredvid, torkar tårar, tramsar och flamsar för att avleda och så är det klart och ungen tonåringen går tre meter före därifrån.....
"Det finns INGEN som är så pinsam som du"!
Nä. Min sköna höna. Jag vet. Pinsammast i hela världen. Kan stå ut med det. Bara du mår bra igen. Fort!
Tror det kallas trötthet ..... ringer Lilla Systers lärare och presenterar mig som:
"Hej, det här är Lilla Syster, mamma till ..... " (tystnad, för jag har tillfälligt glömt vem jag är och vad ungen heter, har ju redan sagt det..och ..eller ....va???....)
Det blev ändå ett bra samtal. Till slut. När vi rett ut vem som ringt vem och varför....
Sakta, sakta erövrar vi vardagen igen. Rutiner börjar sätta sig, rädslan börjar släppa sitt tag och det känns som jag är med och styr igen. Det är en otäck känsla när det känns som om man befinner sig på öppet hav i en yttepyttebåt och man har tappat årorna, bara virvlar runt, runt och inte vet hur man ska ta sig ur stormen.
Men vi är på väg, kidsen och jag med nya åror och det är "bara" att ro. Mot hamn.
Det sägs att första året efter en separation är ett sorgeår. Att andra året går åt för att hitta sig själv igen. OK. 1 mars gick jag in på år två. Jag vet i alla fall hur jag inte vill vara eller ha det. Det är ju en bra-start inför hittamigsjälvåret då.
Så vet jag att jag absolut vill att kidsen ska må bra igen, att det står överst på önskelistan. Alltid. När de hör av sig om att komma till radhuset lite senare idag än planerat för att allting funkar och de har så roligt, värmer det ett mamma-hjärta. Och jag får lite bonustid och kan träffa mina två kyrktanter för att peppa fjärde kyrktanten som nu praktiserar som präst och alldeles strax är i en kyrka nära mig. Alldeles längst fram brukar vi sitta med handväskorna i knät. Pepp på hög nivå! Först kyrkkaffe. Fattas bara annat!
Idag kommer jag att ha lite egentid. Det betyder att inte en unge kommer vara i sikte och jag kan slöa runt hur jag vill från 16.00 idag till 13.00 i morgon söndag. Hur ska då dessa timmar spenderas?
"Kom på tjejträff med påföljande krogrunda" ekar ett förslag.
"Kan du hjälpa till att koka kaffe vid en flytt"? rungar ett annat förslag.
"Vi kan väl träffas och äta något gott, ta ett glas vin och se vad som händer" är ett tredje förslag.
Jag själv har ett alldeles eget, redan taget förslag:
Vinka hejdåförettlitetslag till kidsen, en långpromenad, byta vindrutetorkare, fylla på spolarvätska och olja i Cina-bilen, en god middag på det. Somna i soffan och missa upplösningen i Andra chansen. All alone.
Kan kanske låta alldeles oglamouröst och urtrist i somliga öron men klingar som ljuv musik i mina. Jag behöver hinna ifatt mig själv efter ett par veckor i helt galet tempo. Landa lite. Plocka lite i radhuset och njuta av tystnad. Men först av allt: Kaffe!
Ha en trevlig, mysig lördag!
Lilla Syster och jag åker i bilen och lyssnar på radio på väg till ett av femtioelva läkarbesök, nu börjar vi får rutin på det här. Tyvärr. Vissa rutiner vill man inte alls ha men så får man dom kastat i ansiktet och man får helt enkelt göra det bästa av det. Göra dem till sina, lite vanliga ändå så där.
På radion går en reklamjingel från Försäkringskassan om "vabruari", månaden då flest VAB-dagar tas ut.
"Mamma, nu är du med i den statistiken"!
Ja. Nu är jag med i den statistiken. VAB med dispens eftersom kidsen fyllt 12. Har dessutom lyckats fylla i lappen rätt och fick inte tillbaka den från F-kassan utan pengarna kom som de skulle. Hurra!
Sen kom det en lapp i lådan att Store Bror har fått tid för en magnetröntgen av sitt knä. Ni vet det där med att knyckla in ungen på obefintliga ortopedtidersom verkligen har blivit min bästa gren och det blir "hurra" även för denna gång. Proceduren har dock krävt lite energi, tårar och svett. Igen. Knät smaschades i golvet 22 januari och ja, det har gått lite tid. Store Bror har inte gått alls.
Habiliteringen har även hört av sig och meddelat att de hört mitt meddelande på telefonsvararen och en tid är reserverad på torsdag klockan 0900.
Jag skulle tycka det var jäkligt konstigt om de sagt något annat, inte om tiden, men om de sagt att de inte hade hört vad jag skrikit sagt på svararen. Man kan tröttna, det kan man, efter att ha sökt kontakt med dem i fyra veckor och bara blir hänvisad och kopplad till personer som är på tjänsteresa, semester eller sammanträde. Jag undrade sen helt jäkla galen lugnt och stilla rakt in i telefonsvararen om det är inskrivet i journalen att jag ska kopplas ut i cyberrymden om jag ringer. Det är det inte har jag nu fått besked om och även en ursäkt är levererad. (inte av mig dock, jag är jäkligt trött på att skyfflas runt i sjukvårdssystem, skolstystem och alla andra system och tänker inte be om ursäkt för att jag tappar tålamodet).
Så man kan säga att dagarna går fort. Det rings, det åks mellan sjukhuset och radhuset, vissa skolbesök, telefonsamtal, mailas, bokar tider för nya behandlingar, nya besök, matlagning m m. Det gäller även att hålla tungan rätt i munnen så jag inte blandar ihop kidsen utan tar med mig rätt unge till rätt ställe. Har gått bra so far. Och på det är det mars också! Hopp om ljusare tider helt enkelt! En dag i taget!
