En blogg. En dagbok? Vad ska jag skriva om? Jag skriver ju i en "riktig" dagbok nästan varje kväll. Det är en läxa jag har. Läxa som jag fått av min teraput. Jag ska skriva lite om dagen, vad jag gjort och vad jag känt, vad som varit bra och mindre bra. Jag har hållt på länge och kan inte säga säkert att det hjälper men jag kan i alla fall bläddra tillbaka och minnas vad jag gjort. Det har blivit några sidor då jag började skriva i september 2006. Det var då jag klev in en depression. Och det skulle jag ju kunna skriva om här. Vägen tillbaka. Eller vägen ur. Eller vägen upp ur mörkret. Det kanske också skulle kunna hjälpa mig.
Idag är jag en i statistiken. En i statistiken över långtidssjukskrivna. En i statistiken som inte har någon fast pysk-läkare utan som bollas runt bland hyrdoktorer och tvingas rabbla min historia för främmande människor gång på gång. Jag är en i statistiken som Försäkringskassan slagit klorna i och ska ha tillbaka till arbetet. Helst nu. Helst igår. Jag är också en av alla dessa människor som äter piller. Lycko-piller. Någon lycka innehåller de dock inte, det kan jag lova, om man nu inte blir lycklig av att gå upp i vikt, svettas floder på nätterna, bli yr i huvudet, torr i munnen, bli sexuellt ganska ointresserad och en hel del annat smått o gått. Jag är också en av de lyckligt lottade som har en underbar kurator, som nu konstaterar att vi inte kommer längre utan att annan psykiatrisk terapi behövs, och då hamnar man på en väntelista tills någon psykolog får en lucka. Själv fick man inte anmäla sig till denna väntelista utan det fick kuratorn göra. Jag är också lyckligt lottad för jag har en underbar sjukgymnast som under året hjälpt mig att acceptera mig själv, ett arbete som aldrig kommer att bli färdigt men jag har i alla fall börjat. Basal Kroppskännedom heter det magiska ordet. Om det skulle jag kunna skriva!? För det är spännande.
Ja, jag tror att jag ska skriva om det här. Om jag törs. Jag tordes ju skriva det här.
