Man skulle ju kunna tro....

..... att jag städade bort mig själv i lördags eller packade ner mig i en kartong i söndags och blev undanstoppad tillsammans med vinterkläderna till nästa säsong. Men nej. Av garderobstömningen blev intet eftersom Största Systern fyllde år och innan firandet skulle Stora Syster skjutsas till jobbet = övningsköra, vinterdäcken av, frukosten bort och paketen slås in.
"Du överplanerar" säger Älsklingen och menar att vinterkläderna kan hänga en vecka till utan att vi går under. Så sant!
Överplanering är annars mitt bästa ämne! Men jag övar på att bli en bättre "lagomplanerare". Det går så där, stundtals.
Något jag däremot har övat mig längre på, är att vara mamma. I söndags 23 år! Hurra för Största Systern. Och mamman.
För 23 år sedan hade jag ett litet yttepytteknyte i min famn och visste inte riktigt hur jag skulle hålla, vad jag skulle göra och varför skrek hon så? Och ska hon sova så här mycket? Vad ska hon ha på sig? Har hon ätit tillräckligt? Hon har prickar. Ska bebisar ha det? Är det farligt? Vad kan det vara?!
My god! Idag skrattar vi åt det, Största Systern och jag, hur jag var den ängsligaste mamman i världen och höll på att tjata hål i huvudet både på pappan och släkten. Men jag visste verkligen inte, fick något slags glapp i ledningarna och kunde inte tänka själv. Då trädde resolut BVC-sköterskan in och skakade om mig ordentligt, hon tog sig helt enkelt tid att träffa mig över en kopp kaffe på neutralt ställe och vi pratade väldigt länge om bebisen, ditten och datten. Hon fick mig att känna att jag dög. Att jag faktiskt var Största Systerns bästa mamma och att det var bra det jag gjorde. Och det blev ju bra. Bästa Största Systern så klart! Makalöst vad tiden går!
Vid varje födelsedag (nästan) brukar vi ta oss tid att titta i fotoalbum och riktigt frossa i den där småbarnstiden. Hur det var, vad tänkte vi på, vad ville vi, hur blev det? Hur SKA det bli? Mycket skratt och en hel del tårar blir det. Precis som livet är. Jag älskar födelsedagar!

Lördag blir lärdag

Lördagar är ju normalt trevliga dagar. Man kan se fram emot ledigt, kanske fint väder och annat skojsigt. Nån sån lördag är det inte idag. Det är städlördag, eller snarare saneringslördag. Den här mamman mäktar inte med städning och sånt all alone, och ingen hjälp har varit tillgänglig på flera veckor. Det sätter spår. Store Bror höll på att få dåndimpen när han "tvingades" skura toaletterna och ropade ideligen på mig för att påtala hur smutsigt han tyckte att det var. Som om jag inte visste det???? Som om jag inte tänkt länge att någon i hushållet kanske skulle reagera? Pah! Tonårsögon ser då rakt inte samma sak som mammaögon! Tonårsögon är mer åt dimsynhållet!
Men efter ett litet utbrott, som enligt Lilla Syster var MYCKET större än det där på Island, blev det fart på de små liven. Som grädde på moset kommenterade grannarna att barnen var så duktiga att hjälpa till, när de såg dem springa till soprummet, förrådet och garaget, kånkandes på saker och ting. Pah! Igen!
Städa är trist men ack så nödvändigt ibland. Ju.
I morgon står hallgarderoben på programmet och Älskade Sambon har redan nu påtalat en strategi om hur den ska tömmas på 114 vinterjackor, 211 skor, hockeyhjälmar, cykelhjälmar, flipflop, flytvästar, gummistövlar, väskor, braatthagrejor och diverse krokiga paraplyer. Kartonger står på lut i hallen. Minsann menar han allvar? Kanske avslutas söndagsmiddagen med en rundtur i ett nystädat radhus tillika en inbjudande hallgarderob? Det vore i så fall trevligt. Nu ska jag själv damma av mig efter saneringen med ett välbehövligt bad. Vi ses!

Makalösa maskiner

Ny mobil. Ny dator. Jamen det är ju himla trevligt. Tills man ska koppla ihop dem och få dem att samspela, skicka bilder mellan varandra och den däringa braiga låten, visst kan jag få den från mobilen till datorn? Väl? Och bilderna på blomgrupperna jag påtade ihop idag på Växthuset, visst kan jag få över dem från mobilen till bildmappen på datorn och lägga upp några här på bloggen? Så att de ingår i mitt fredagsinlägg?
Jo, för tusan. Koppla ihop A med B och tryck HÄR och HÄR och vänta en stund.
Det funkar inte alltid som man tänkt och eftersom jag bestämt känner att om jag fortsätter att försöka kommer håret innan middagen skifta i grått. Jag ger mig. Inte upp. Skulle aldrig falla mig in. Men jag ger mig tillfälligt efter två timmars fipplande. Motvilligt.

Jag kan ju i alla fall berätta att rosa ranunkel ihop med murgröna blir väldigt fint tillsammans i en vit träkruka så får ni fantisera lite om hur vackert det blev! Lite ska man ju lämna åt fantasin.

Plantera mera!

Efter första dagen i växthuset vet jag att Rocket är en tidig sättpotatis, att lobelior mår bra av att brutalklippas innan de sätts i stor kruka och att det faktiskt finns en jordpåfyllningsmaskin där man stoppar in tomma krukbrickor och vips, simsalabim kommer de ut fyllda med jord. Lite fluffigt och alldeles lagom. Fantastiskt!
Jag vet också att det gör jävligt ont att använda en vass sekatör, närmade mig en sådan lite för hastigt med min egen slöa sekatörserfarenhet men denna, en proffsig variant var minsann slipad och avvägd för absoluta snitt. Nu lyckades jag allra sista momangen dra åt mig fingrarna och med ett "tjopp" klipptes endast tjocka grenen bort från anvisat träd. Mitt pekfinger drog en lättnadens suck och jag har lovat mig själv att vara mer uppmärksam på vad jag faktiskt gör. Vilket för mig skulle vara en helt ny erfarenhet men ack, nödvändig!
Sen kändes det allt lite "viktigt" att få stå där vid planteringsbordet och hiva sticklingar från liten kruka till stor kruka som om jag aldrig gjort annat när kunderna går förbi och tittar in.
"Hej" säger de flesta och jag ler så glatt tillbaka och svarar såklart. Alla jag träffat idag har varit glada, trevliga och vänliga. Man kanske inte handlar blommor, jord och trädgårdspryttlar om man är en sur jäkel? Dylika sysslor kanske bara utförs av trevliga människor? Eller är det så att man helt enkelt blir på bra humör av att komma in i ett växthus, se, känna och dofta? Det tror jag!

Urladdning

Stora Syster övningskör. Det går bra. Det kommer att gå bra. Varje övningstillfälle är bäst att ta tillvara på så när jag hämtar henne efter träningarna får hon köra hem. Så blir de där otaliga hämtningarna till nytta ändå.....
Igår var en sån övningskörningskväll. Hon kom ut från träningen och satte sig i bilen. Och så började vi att prata. Det rörde inte körningen direkt utan vi diskuterade ditten och datten. Länge. Så länge så att de andra syskonen började ringa och undra var vi var. De var ju hungriga ju och maten var klar och....
"Bäst vi åker" sa jag och Stora Syster gjorde sig beredd.
Då startade inte bilen.
Men så smart av mig. I 20 minuter hade vi suttit i bilen och pratat med tändningen på och ja, halvljuset...... Himla ynkligt batteri i den där bilen tycker jag.
Stora Syster blev nu lite spak och jag tänkte "vemkanjagbeomhjälpsomintekommerskrattaihjälsig" och ringde Älsklingen. Som befann sig 15 mil bort. Vad skulle han kunna göra? Egentligen?
Jag såg fyra grabbar som åkte trickcykel på parkeringen och undrade om de kunde hjälpa oss att putta på bilen och se om jag kunde få igång den.
Sagt och gjort. Som de puttade och sprang. Och så klart gick lilla bilen igång. På tvåan, darling! Sen tog vi en lång runda runt stan och ut på motorvägen för att batteriet skulle få lite laddning. Att hämta Stora Syster tar normalt ca 20 minuter. I går 1 timme och tio minuter. Det var inte bara bilens batteri som behövde laddas sen.
Idag har hon tagit bussen och jag, jag tänker cykla!

Före jobbet

När jag skulle till Stockholm i fredags och delta i Bästa Vännens After Work, påpekade ett av mina barn att
"Vaddå After Work. Du har ju inget jobb ju"???
Det har jag visst. Jag börjar på onsdag. Så man kan ju säga att jag var på Before Work. Och det var väldigt trevligt!
I övrigt är det måndag, Älsklingen har rensat tomten från de rått-lik katten släpat hem och som jag helt enkelt bara ställt stora upponedvända krukor över. Det ihop med ungarnas tallriksexperiment har ju gjort att trädgården mer sett ut som en installation... Men nu så! Fint och prydligt igen. Och över alltihop skiner solen! Det är fjärde måndagen i rad som solen skiner och ett knep att få en på bra humör när veckan börjar. Snöhögarna är nu pyttesmå och snart, snart är de borta helt. Härligt!

Jag drar!

Ungarna har läst i tidningen att om man ställer ut en ljus tallrik kan man få den grå/svart/askprickig p g a det stora vulkanutbrottsmolnet som svävar i skyn. Om nu någon skulle undra varför radhusets trädgård är dekorerad med vita tallrikar?
Om någon av grannarna kommer att höja på ögonbrynen åt DET lilla experimentet vet jag inte och jag kommer i så fall inte att behöva se det.
Jag drar till storstan och går på AfterWork minsann med Bästa Väninnan. Är det fredag så är det!

Sol ute, sol inne

Sol ute... sol inne..... tamdidam didam... trallelitrall.... *visslar lite* ..... sol i sinne....! Nä. Det går inte. Jag är skitförbannad. Japps. Så är det!
Tror ni inte att den där lille korkade arbetsförmedlarhandläggaren satte en käpp i hjulet ändå? Så att jag minsann for omkull i början av nerförsbacken efter att preciiiiiiiiiis pustat ut efter den långa uppförsbacken som Introduktionsprogrammet kändes som?
Jamen som en "säkerhetsåtgärd" har HAN anmält mig till fortsatt, håll i er nu:
"Fördjupad kartläggning- och vägledning"! På Arbetsförmedlingen.
Men va f*n!? Jag HAR ju ett anställning! En plan! En rehabplats!
Om han inte släpper sitt grepp om mig snart på riktigt, behöver jag en ny, större brevlåda, för det var värst vad papper och information Arbetsförmedlingen släpper ifrån sig. Det har säkert blivit ett helt nytt kalhygge p g a mig. Men gräla inte på mig om det! Klimatsmart är inte ett uttryck som ingick i regeringens lilla utförsäkringsplan, för övrigt inget smart överhuvudtaget, men det är en annan story.
Den enda kartläggning jag behöver är en karta utan AF och den enda vägledning jag behöver är vägen bort från denna handläggare. Envis karl det där!
Det är jag också!
Förresten skiter jag i honom. Idag ska jag åka och plantera, vattna och trivas i växthuset. Så får det bli!
*Andas ut*

Lite sol i mitt hus!

Shit happens!

Man kan prata "skoskav". Att få parkeringsböter är skavigt och inte kul. Inte kul alls. Ja, jag pratar av egen (dyrköpt) erfarenhet. Men att få hela bilen bortforslad, det är väl snäppet värre????
Jag kan se scenariot framför mig, familj kommer till fastlandet efter några härliga dagar på skärgårdsstället. Man, fru, barn, husdjur, packning. MYCKET packning. Och så är bilen borta. Eller man kommer från stan med fru, barn, husdjur och MYCKET packning och ska ta båten till bästa ön i hela världen. Men var är båten?????
Vad skönt att detta inte hände mig! (kan man ju få tycka).

Att parkera precis bakom förbjudet-att-parkera-skylten och ta
Waxholmaren rakt ut i arkipelagen verkar ju lite chansartat.
Eller desperat.
På skylten som inte syns i bild står det i klarspråk att
felparkerad bil kommer att forslas bort.
Men det väcker onekligen lite uppmärksamhet
och alla är glada att det inte var de som......

Så Bosse Bogserbil flyttar helt enkelt på ekipaget.

Och så var det det här med att åka båt..... Eller inte.

Grus i dojan

Asch, lite grus i maskineriet bara. Eller, en hel vecka har det känts som jag haft en sten i skon, ni vet en sån där liten som slinker in i dojan och verkligen skaver. Skillnaden mot en sten i dojan och skav i verkliga verkligheten är ju att den ena går att vända upp och ner, skaka om och sen är det tomt och man börjar om från början.
Jag HAR skakat om mig själv men det hjälper inte särskilt. Ändå har det betats av en hel del "måsten" i veckan, t ex
är Introduktionsprogrammet på Arbetsförmedlingen nu avslutat. Jag säger "hejdå" till den mest korkade handläggare jag träffat i hela mitt liv och hoppas att jag aldrig, nevverevver, behöver ha något med honom att göra.
Vidare är arbetsplatsträning på "G"! I ett växthus! Nu har jag ju läst om naturens helande kraft på människor och att få förmånen att prata med blommor och blad ett par månader känns som en befrielse. Jag tror att det kommer att bli jättebra!
Och ja, sen har ju den stora handbollscupen gått av stapeln. Den där jag och mamma bakade 1000 bullar till. Typ.
Hela söndagen tillbringades i sporthall säljandes fika till hugade spekulanter. Riktigt kul ju! Store Brors lag tog sig ända till final och en hedervärd andraplats, hela syskonskaran med mormor i spetsen hejade för allt vad de orkade. Och mamman står bakom fikadisken och gråter. Vad tusan, är det åldern som gör att man blir så blödig och gråter för allt och allting?
Idag konstaterar jag att det är måndag, solen skiner och man borde vara glad. Det är ju vår ju! Cyklarna ska ut! Och jag har en sten i skon................ snart dags för sandaler. Då jäklar!

April, april......

Då hemfärden från Lilla huset på ön igår stundtals kändes som en klättring i Högsta Bergen i Världen, är det inte utan att det känns lite skönt att ha fast radhus under fötterna idag. Här skiner dessutom solen och nästan inte en enda snögnutta kvar. Fast nu ljuger jag ju! Snöhögarna står som spön i backen, täckta av äckligt svart grus och lär väl ligga kvar till midsommar. Fast jag tittar åt ett annat håll, åt det snöfria hållet. Det finns ju fläckar här och där............

Men titta så fint! Våren står som spö i backen
och vi njuter så av påskdagens härliga väder!

Annandag påsk, åka-hem-till-stan-dagen vaknar vi till "Hej, mitt vinterland".........

.... så vi svävar hemåt i trevligt aprilväder...........

Skitstora bilen och skitlilla spaden. Men vad gör bilen i diket????

Nu ska man, jag, inte klaga. Inte alls. Men ibland känns det som varken vädergudar eller några andra gudar heller är med en. Eller nåt. För när vi svävat där på isen och vattnet i 20 minuter och når fastlandet, upptäcker svärfar att han glömt bilnycklarna kvar i Stora Huset på ön.
"Shit happens" hade tonåringarna sagt och blivit jättearga och jättefrusna i tygskor, skinnjackor, chinos och ingen mössa alls.
Nu var det ju inga "teens" med, tackolov, utan fem vuxna ordentligt påpälsade med devisen "man vet aldrig vad som kan hända på vägen" inbankade i skallen.
Nä. Man vet ju inte det.
Så, vi parkerar Mormor, 90 år, i väntsalen på busshållsplatsen, pulsar fram till bilarna, vi har ju två så glömd nyckel är inget problem.
Ända tills den enda fungerande bilen hamnar i diket för att det är så ebarmligt svårt att se vart vägen tar vägen.
Sen vidtar aktivitet "gräva-fram-skitstor-bil-med-skitliten-spade" ett antal minutrar tills herrarna i sällskapet inser det omöjliga i just det och ringer bärgningsbilen. Som visar sig vara en bekant. Som tycker att det är lite putslustigt att det är just vi som ringer. Ingen av oss kan se det lustiga i det, efter ett par timmar i skitväder fryser man trots långkalsonger. Så är det bara.
Nåväl, bilen kommer ur diket och vi äntligen iväg. Närmsta bensinmack fick ett angeläget besök, toalån och "så-varmt-det-bara-går-kaffeinköp".
"Välkomna hem" ropar Lilla Syster när vi äntligen, äntligen når radhuset.
"Var det en mysig resa"?
I alla fall händelserik!

Snö, sill och sol

Inte sitter jag och gråter över trasiga kylskåpet, trasiga tv-antennen och skitkalla golvet i Lilla huset på ön. Nehejdå.

Här gås promenader där snöskor hade passat mycket bättre än stövlar, dricks kaffe i strålande solsken på bryggan, äts Svärmors goda inlagda sill och skottas snö. Ja, inte jag då´rå, då armarna fortfarande hänger som blytyngder utefter kroppen men jag kan ju heja på Älsklingen och Svärfar. Att skotta snö var visst lite nödvändigt då Lilla Husets altan började anta en oroväckande vinkel under den snömängd som fortfarande låg kvar men är fixat nu.
Tre dagar går fort och i morgon är det dags att sväva hemåt igen! Men fortfarande är det Lilla Huset på ön som gäller.

Lilla Huset på Ön där snön fortfarande ligger djup.

Altanen innan snöskottningen.

En helt ok sysselsättning vilken dag som helst,
att ligga på bryggan i vårsolen och bara njuta!

Startproblem

Efter att ha åkt bil, druckit kaffe hos Bästa väninnnan, åkt båt och svävare landar vi i Lilla Huset på ön. Som vanligt ropar jag
"Hej huset" när jag öppnar dörren och fortsätter prata högt när jag går runt i alla rum och liksom känner in den nya säsongen.
Älsklingen har vant sig och höjer inte ens på ögonbrynen längre.
Det är skönt att vara framme. Det är skönt att solen skiner och det är skönt att ha tid, flera dagar med varandra.
Som vanligt hittar huset på hyss. Det är som det blir lite tjurigt och trögstartat efter att ha stått tomt hela vintern. Den här gången brann kylskåpet upp med ett "poff" och en rökpelare vällde fram bakom skåpet.
Ajdå!
Repris från förra påsken då propparna gick som smör i solsken innan vi hittade problemet. Året innan det sprang ett rör läck.
Men,
vi är vid gott mod. Det är världsliga ting och tänker inte tjura tillbaka. Nejdå. Vi pratar så snällt med huset, fixar och trixar till. Det blir nog en bra påsk det här också!