Hejdå 2019

Årets sista dag. Summa summarum. Även detta år omtumlande, höga berg och djupa dalar. När blir det lugnt? Blir det lugnt? Vad är lugn?

Januari: Migränanfallen fortsätter i oförminskad styrka. Största Systern blir klar med sin examen till restauranglärare och vi hippar och hurrar för henne. Hjärtat och jag går på revy, på konsert och tar med Lilla N på julgransplundring. Sonen ska börja jobba men dippar tillfälligt. Med stödåtgärder kommer han igång så småningom.

Jag går en projektledarnas genom jobbet. Med övernattning. Oroar nästan ihjäl mig innan men jag fixar det. Jag är in i döden trött. 

Februari: Jobbar, simmar. Går på husvisning. Skrotar Cina-bilen, har fyra migränanfall inom loppet en vecka, ringer desperat till läkare och får äntligen förebyggande medicin mot min migrän , betablockerare. Börjar i KBT-terapi.

Sonen spårar ur. Alkohol. Har självmedicinerat utöver den vanliga medicindosen och det blir inte så bra. Milt uttryckt. Han flyttar tillfälligt hem till radhuset, börjar behandling och går med i AA. Jag avslutar projektledarutbildningen och är in i döden trött. Sonen fyller 23, vi firar i radhuset. Hjärtat och jag bokar hus i Kroatien till sommaren och konstaterar att vi får åka bil för att Hjärtats höft krånglar. 

Mars:  Jobbar men börjar trivas allt sämre. Fortsätter ned terapi och sjukgymnastik. Simmar och barnvaktar Lilla N. Sonen flyttar hem till sig och sambon igen. Känner mig ledsen, nere och trött. Ovanligt? Not.

April: Hittar ett hus, ett litet rosa hus på Hemnet. Åker tåg till Köpenhamn och firar påsk med Hjärtat. Lovely! 

Går en kurs till med jobbet: ”Praktiskt ledarskap”. Målar trappan i radhuset. Migrän och kolsyrearmar. Går på husvisning när vi kommer hem från Köpenhamn och gillar det vi ser. Vi firar Största Systerns 32-årsdag. Sonen börjar jobba igen och kämpar på. Nykter. 

Maj: Vi budar på huset, vilken pärs, och det blir vårt. Vi har ett hus. Vi ska bli sambo. Tokrenoverar radhuset och lägger ut det till försäljning. No mercy. Nya tider och jag har migrän. Börjar rensa och packa. 

Juni: Radhuset säljs, kontrakt skrivs. Hjärtat säljer sitt hus lite senare. Jag stylar det inför visningen samtidigt som jag jobbar som en dåre inför semestern. Vi firar midsommar hemma hos Hjärtat. Planer har fått ändras. I stället för fyra veckors bil-semester hittar jag två flygbiljetter  som  passar i tid när andra huskontraktet skrivits. Vi drar. Landar i Split, hämtar hyrbil och tar oss till Brac och Bol. 

Min migrän börjar sakta avta, halverar antalet anfall på fyra veckor. Skönt men ovant. Går liksom och väntar ....

Juli: Vi har det lugnt och skönt i Bol. Jag glömde dock att boka returbiljett så när vi ska hem finns det inga biljetter på en vecka. Högsäsong på en ö. Vad tänkte jag med??? Hittar plats på en fraktfärja till Makarska och vi kör som tokar till färjeläget. Vi hinner med 0 marginal och på andra sidan får vi en makalös tur genom hela Makarska rivieran. Avslutar semestern med ett par dagar i Ogruk Gornji utanför Trogir. Ett favoritställe. Hemma igen firar vi Lilla Ns 4-årsdag. Moster är på besök från USA, jag packar, rensar, kastar och tömmer radhuset. Åker 1000 vändor till soptippen och återvinning. Hjärtats höft krånglar allt mer.

29 juli, två dagar innan vi tar över det lilla rosa huset, ringer säljarna och berättar att det uppdagats en vattenläcka i köket. Omfattning okänd men det är blött. Väldigt blött. Jag blir jätteledsen. 

Augusti: 1 augusti får vi nycklarna till huset. Köket är besiktigat och det har beslutats att väggar och golv ska rivas. Det var en större skada än befarat. 3 augusti går flyttlasset, den logistiken går inte att rubba på. Flyttkillarna får ställa 15 kökskartonger i annat rum .... Hjärtat och jag gör så gott vi kan, håller humöret uppe. Möblerna till övervåningen får vi ta genom sovrumsfönstret p g a för trång trappa. Vi har inget vatten i köket, diskar och tar vatten i badrummet. När köket rivs helt kokar vi mat på platta i ute rummet och mikrar. Äter ute. Hjärtat kan knappt gå p g a höften. Så fint att vi köpte ett projekt då, med sovrum på ovanvåning och smal, brant trappa upp. Obs. Ironi.

I det nu tomma radhuset blir det läckage i köksförrådet, en ventil till någon varmvattenmojäng ger upp. Jag flippar nästa ur men det går ju att åtgärda.

Min mamma blir plötsligt väldigt sjuk, värk och helt kraftlös. På två veckor är hon nästan helt sängliggande från att ha varit en ovanligt pigg 76-åring. Åker ut och in på akuten, ordineras Alvedon. Min migrän hålls i schack. Medicinen hjälper.

Vi har tre hus. 

September: Jag lämnar över radhuset till nya ägarna. Köket i rosa huset är rivet ner till grunden. Torkfläkt går dygnet runt. Kartonger överallt. Vi är mest i vårt fina uterum. Hjärtat sjukskrivs och tar sig inte längre någonstans. Mamma blir sämre och jag är rädd han hon inte ska klara detta. Fortfarande ingen diagnos. Jag är in i döden trött och orolig. 

Vi har bara två hus igen.  

Oktober: Hjärtat blir av med sitt gamla hus. Allt går på tomgång, torkfläkten surrar, det blir översvämning i källaren, en takplåt på skorstenen på uthuset kommer ur läge och det börjar regna in på loftet. I slutet av månaden är alla kvarvarande väggar i köket torra och återuppbyggnaden av köket kan börja. 

En vän till mig får jobb som kyrkoherde i Stallarholmens församling, jag och Kyrktanterna är med på installationen. Högtidligt och pampigt. 

Syrran och jag går bananas med mammas vårdcentralen och akuten och plötsligt tas det på allvar när hon får bäras in och hon inte kan prata p g a trötthet och orkeslöshet. Det ställs en diagnos: muskelreumatism och hon får höga doser kortison. På tre! dagar börjar hon likna sig själv igen. Lilla mamma. Nio veckors helvete för henne är över.

Hjärtat kommer till slut till en sjukgymnast som lyssnar och tar hans onda höft på allvar. Men han kan gå max 30 meter. Jag får tillbaka migränen, inte i samma omfattning som tidigare och inte lika våldsamt men ont gör det. Bekymmersamt är ordet.

Vi har nu bara ett hus! Hurra!

November: Köket blir klart och superfint. Huset är vårt på riktigt. Det är känslan när hantverkarna lämnar oss. Jag och Bästa väninnan går och ser Mia Skäringer på Globen. ”No morse fucks to give”. Spenderar sen några sköna dagar hos Stora Systern. Sonen mår dåligt och blir inlagd. Jag brakar rätt ned i en depression, blir sjukskriven och vill bara sova. Hjärtat får kortisonspruta i höften, ny medicin och en vecka senare kan vi gå vår första promenad på fem månader, 500 meter. Det finns hopp igen. 

December: Jag jobbar halvtid. Det går sådär. Tar ut semester och komptid och är långledig över jul- och nyårshelgerna. Stora och Lilla Systern firar sina födelsedagar hos oss i rosa huset första advent. Det kommer snö, så fint, vi dricker glögg i ute-rummet med alla gäster. Tänder ljus och jag är lite happy. Det rosa huset julpyntas och jag börjar äta antidepressiv medicin för att få depp-tåget att vända. 

Vi firar jul hos oss med alla våra kids närvarande någon stund under dagen. Det blir en fin och skön jul. Hjärtats höft är något bättre och vi kan gå kortare promenader och han kan sova. 

Sonen jobbar igen och har varit nykter sedan i februari. AA är grejen för honom. Jag är väldigt tacksam för det. 

Så har ett år gått. Skratt, gråt, hopp och förtvivlan. Solen har lyst, det har snöat, regnat och blåst. Nya vägar trampas, något har lämnats, något nytt har kommit. Jag har simmat och gått till min sjukgymnast. När jag skriver detta så känner jag hur ledsen jag varit samtidigt som jag varit glad över så mycket. Ledsen när kidsen mår dåligt, att det är så tjorvigt på jobbet och jag inte ser något alternativ, trött på att vara så trött och ha så ont i huvudet. Och så glad och stolt över kidsen, Lilla N, vårt fina hus, att vara sambo och tusen andra saker. Livet liksom. Med det säger jag hejdå till 2019.

Mamma (precis innan hon blev sjuk), moster och jag.

Flaggan i topp på min födelsedag.

Innergården. Med damm.

Mitt dreamteam!


Ännu fler!

30. Mitt allra första blogginlägg

Mitt första blogginlägg skrev jag i oktober 2007. Jag var hemma och sjukskriven sedan september 2006 för trötthetssyndrom, utmattning och depression. En utmanande kombo av diagnoser. Så här långt hade jag läst andra bloggar men aldrig kommenterat eller skrivit något själv.

Hade heller ingen tanke bakom bloggen, jag bara skrev det som föll mig in. Så småningom handlade det mer och mer om kampen för Store Bror och hans ganska knaggliga skolgång och allt som hör till barn med neuropsykiatriska diagnoser och psykisk ohälsa i allmänhet eftersom jag själv är mitt i det. 

Jag hade lätt för att skriva tyckte jag själv fram till 2011-2012 när tillvaron vändes upp och ner p g a separation. Sen har det känts trögare att få fatt i orden, jag har dem i huvudet men de kommer inte lika lätt.

2007. Det är en hel massa dagar sedan dess. Jag har fått många blogg-vänner och några har jag träffat IRL vilket är väldigt roligt. Skrivandet har stundtals hållit mig uppe i en ganska kaotisk tillvaro och jag kommer skriva så länge jag orkar. 

Här är mitt första blogg-inlägg:

Som i en film

Dag 30 i 

Den där om Jenny, decemberkalender

29. Nyårslöftena jag absolut ska hålla 2020

Dag 29 i Den där om Jenny, decemberkalender

Jag lovar och svär ......

1. Jag kommer fortsätta att simma
2. Jobbet. Jag ska göra något åt min jobbsituation
3. Jag ska vara snäll mot mig själv

Det räcker så tänker jag. Resten kommer av sig självt. Om jag nu känner för att sluta äta skumbananer kommer jag att göra det. Jag älskar skumbananer. Skumbananer och bubbel. Gärna tillsammans.

Ordningen. Nu blev det 1, 2, 3. Listan kan läsas från vilket håll som helst. Alla goda ting är tre och lika viktiga.

Simmar lugnt!

28. Det här var 2018

Ett år i krampliknande tillstånd efter 2017. Vi började året i Göteborg, jag sov mest men några promenader och restaurangbesök hanns med. Sonen var sjukskriven och starkt medicinerad. Vid några tillfällen under året flyttade han hem ett tag, låg på soffan, badade, vi pratade. Vi pratade om de svarta tankar och känslor han hade inom sig och det var jobbigt att möta det. Jobbigt men livsviktigt. Efter sådana samtal gick jag ofta ut och grät. Mitt hjärta gick sönder en smula för att han mådde så dåligt. 

Jag var också sjukskriven av och till under året. Min migrän var överjävligt med anfall som bara löste av varandra.

Lilla Systern klarade sitt gesällprov och var färdig frisör. Då hade hon kämpat på sen studenten 2016. Hon fick även jobb så småningom i stan så hon slapp pendla.

Jag träffade Lilla N så mycket jag orkade.  Det är alltid mysigt att vara med honom, det är verkligen här och nu som gäller. Vi bodde på gårdarna bredvid varandra och ofta när jag kom hem från jobbet, gick jag svängen in till dem.

I juni fyllde Hjärtat 60. Vi åkte på tour med hojen genom Europa, målet var Kroatien. På vägen stannade vi i Österrike, nära Hallstatt, Obertraun. Vi bodde vid strandkanten av Hallstatter see mellan höga alper. Det var mäktigt. Jag badade i sjön, låg där och flöt, en skön känsla. Vi stannade i tre dagar, tog linbanan upp i bergen, vandrade och besökte Five fingers, ett utsiktställe. Det är precis som det låter, fem avsatser ut över dalen. Vidunderlig utsikt, pirr i magen. Där uppe kunde jag andas ut, det var tyst, en känsla av att vara mitt i något mycket större och ja, jag grät en skvätt.

Midsommar firade vi i Opatija, Kroatien. Hjärtat fick en släng av kristallsjuka, jag trodde han fick stroke. Hemskt. Vi fick hjälp och han fick övningar att göra, kasta sig åt olika håll i sängen och vrida på huvudet. Jag flippade nästan ut, det var helt surrealistiskt. Skulle vi kunna fortsätta resan? Hur skulle vi göra med motorcykeln? Jag kan ju inte ens rubba den .... som genom ett mirakel blev han snabbt bättre och vi kunde ge oss av igen, mot Okrug Gornji, som var resans mål.

Under hela resan fick jag rapporter hemifrån, sonen jobbade halvtid, det funkade. F d sambon låg på sjukhus så hans äldsta dotter hörde av sig. Det var allvarligt, oviss utgång. Semester med två spår i hjärtat.

Vår resa var fantastisk. Vi såg så mycket fint, hade bokat en lägenhet som visade sig vara de luxe, ALLT fanns. Mysig värdinna och 50 meter från klippor vid havet.

På hemvägen åkte vi över Wien och jag besked att f d sambon gått bort. Jag satt i en fin park med Hjärtats armar omkring mig och fulgrät. Märkligt. Kontaktade kidsen och de tog hand om varandra. Han hade varit som en pappa-figur för dem så det var en sorglig, jobbig tid. Hans och min relation slutade i kaos p g a uppdagat missbruk och beroende men bakom allt fanns ju en människa. En fin människa som gjorde tokiga val. 

Jag, Stora och Lilla Systern var på hans begravning i augusti. Det väckte uppståndelse bland de mina och jag fick försvara mig. Så j-a dumt. Vem kan döma? Vem bestämmer vad man kan och ska? Jag fick höra att ”det inte passade sig” och jag tänkte att det enda som inte passar sig är att vara inskränkt och tro att man själv sitter på den enda sanningen och att alla ska finna sig i det. Hans barn och föräldrar önskade ha oss med. Vi fick ett avslut och jag kunde gå vidare med ro.

1september var vi på bröllop. Min systerdotter gifte sig utomhus på landet, solen sken och det var verkligen kärlek i luften. Vi dansade, skrattade och för en stund kändes livet lätt. Alla mina kids var med. Mamma! Syster yster! Min underbara svåger och alla andra. Ett fantastiskt lant-bröllop. 

2018 var också året då jag brakade rätt in i klimakteriet med dunder och brak. Ett helvete bröt ut i kroppen och jag mådde ännu sämre. Svettningar, 0 sömn, humörsvängningar och jag blev  argsint. Kunde gå från 0-120 i arghet på en millisekund. Jag blev ganska överraskad av detta och tog till allt jag kunde komma på. Ännu mer hälsosam mat, tränade, simmade, promenerade, mediterade och fick hormonhjälp.

Jobbmässigt svajade det också. Omorganisationer, omgörningar och annat gjorde att jag trivdes sämre och sämre. Jag började se mig om efter annat men kom mig inte för. Allt annat tog energi.

Jag gick med i syjuntan, började brodera och var med i kören. I december flyttade Lilla Systern hemifrån och kvar i radhuset blev jag och katten. En märklig känsla och en ny tid. Jag svajade igen. Vem blev jag nu? Utan kids hemma? Hur gör man? Visst. Skönt. Också. Men ovant. Att kunna sätta sig själv i främsta rummet, hur då??? 

Julen firade vi hos Största Systern. Hade förmånen att ha alla kidsen där med respektive och minns att jag gick hem varm i hjärtat. 

Resåret 2019. Vi var i Göteborg två gånger, åkte 625 mil genom Europa ner till Kroatien på hoj. På hösten åkte vi charter tillbaka till Kroatien, Podgora vid Makarska rivieran. Jag älskar verkligen Kroatien, det har allt och jag känner mig hemma där. I november åkte vi på julmarknad i Wien. Även detta årets andra besök. Jag fattar att jag är lyckligt lottad som kan resa så mycket och nej, jag hade inte börjat tänka riktigt på klimatpåverkan resmässigt. Jag var helt egoistiskt inställd: resa så mycket jag orkade. Samla kraft och energi. Orka. 

Jag tog mig igenom 2018. Svajigt stundtals men framåt. Mitt dreamteam och jag.

Året! 

Dag 28 i 

Den där om Jenny, decemberkalender

27. Bokåret 2019

Dag 27 i Den där om Jenny, decemberkalender

Min boklista 2019 är en väldigt kort lista. Så här i backspegeln kan jag se att det är ett tecken på att jag inte mått så bra länge.  Jag kan inte fokusera, koncentrera mig på handling utan bokstäverna flyter ihop och jag får läsa om. 

Minns inte vad jag läst och då tappar jag det.

På semestern i Kroatien lyckades jag ändå läsa ut två böcker av Brenda Novak. Men titlarna??? Minns inte.

För två veckor sedan tog jag mig till biblioteket för första gången på fem år. Jag lånade ”Svinhugg” av Marianne Cedervall och ska försöka läsa den serien. 

Jag har alltid läst mycket. När jag blev sjuk, 2006 i utmattningsdepression, tog det fem år innan jag ens öppnade en bok igen. Jag tappade koncentration, fokus och ork att hålla en handling. Det blev en kamp och första lästa boken efter det var en seger.

Ett mål 2020 är att läsa fler böcker än 2019. En väg tillbaka.

26. Vännerna

Dag 26 i Den där om Jenny, decemberkalender

Vänner. Ett svårt kapitel. Jag har inte så många vänner. Har varit med i olika vän-konstellationer men jag halkar liksom ur gemenskapen efter ett tag. Självklart har jag tagit på mig skulden och tänkt att det beror på mig. Att jag är för tråkig, för mesig, att jag inte bidrar med nåt, att det inte ens märks om jag är där eller inte.

Jag tror själv att jag släpar runt på en massa känslor kring det här sen jag var barn. Min familj hade inget umgänge alls med andra förutom släkten på sommaren eller till jul. Någon enstaka gång kom moster på besök med kusinerna och mammas syjunte-tanter kom två ggr om året. 

När grannarna hade fest satt mamma i mörkt rum med fönstret öppet för att höra festligheterna. De var nog inbjudna till en början, alla var ju nyinflyttade i området men  min pappa var inte den mest sociala pärlan i vårt halsband så det var ett konsekvent ”nej” och till slut tröttnade de väl på att fråga. Att mamma skulle gått själv var inte att tänka på, det hade haft ett högt pris för husfriden. 

Där och då föddes en känsla av utanförskap och det har hållit 

i sig genom åren. Jag har sporadisk kontakt med en klasskompis, vi var som ler- och långhalm under högstadietiden och så Bästa Väninnan, som jag träffade 1986 i Stockholm. Hon är min närmaste, den som vet det mesta. 

Under kidsens idrottskarriären umgicks vi så klart med andra föräldrar under cuper och matcher men inte utanför. 

Jag har min simkompis, min sy-junta och kören. Mina  Kyrktanter. 

Hjärtat och jag har inga gemensamma vänner att bjuda eller bli inbjudna till. Jag kan vara ledsen över det ibland men tycker också att det är rätt skönt. Många vill planera så lång tid i förväg och det tycker jag är svårt. 

För några år sedan var jag ganska ledsen över att vänskap inte höll i sig över tid. Nu tänker jag mer att man träffar dem man behöver när man behöver. Att man går tillsammans ett slag och att det är bra den tid man får. Föräldrargruppen t ex, den gemenskapen behövde jag då och vi hade trevligt. 

Mina depressioner gör det inte lättare att ha vänner. Ibland orkar jag inte höra av mig, blir ganska inåtvänd och en del har droppat av då. Sen, de som betyder något, finns där likväl. De vet att jag dippar ibland.

Bloggen betyder också mycket. Genom den har jag fått vänner och vi har också träffats. Inte ofta men likväl.

25. Det här var 2017

Dag 26 i 

Den där om Jenny, decemberkalender

2017. Himmel och helvete. Året inleddes med en Gran Canaria-resa. Stora Systern, svärsonen, Lilla N, Stora Systern och jag. Med på resan var även svärsonens föräldrar och syskon. Sol och bad, all inclusive, en skön resa.

I mars slogs tillvaron sönder. Store Bror gjorde ett suicidförsök och jag hittade honom hemma i badrummet mitt i natten. Jag hade somnat men vaknade av en konstig känsla i kroppen. Det var förfärligt. Ambulans, trauma-rum, ovisshet, ensam utanför rummet där personal jobbade med sonen. Ett biljett rakt ner i helvetet. 

Till slut fick jag komma in. Krama om en varm, levande son.  Jag kan inte beskriva med ord den känslan. Det hände något med oss alla efter detta. För mig tog orden slut, för att klara av min rädsla stängde jag av och gav all min kraft till syskonen, stöttade, tröstade. Det är inte så lätt, avstängd men jag gjorde mitt bästa. 

Sakta tog vi oss tillbaka, i början ganska ensamma utan hjälp och psykvården kändes obefintlig. Ett års väntetid på psykolog, avbokade läkarbesök p g a personalbrist m m. Till slut åkte jag till vår psykiatriska mottagning och vägrade gå därifrån om han inte fick träffa någon. Det blev Unga Vuxna, en sektion inom psykiatrin som i detta läge räddade både honom och mig. 

Jag var sjukskriven av och till.

På sommaren var läget någorlunda stabilt och jag och Hjärtat åkte motorcykel genom Europa ner till Kroatien. Tre veckor på resande fot och jag brottades med dåligt samvete. Dels för att jag åkte iväg, dels för att jag kände att jag inte räckte till för mina flickor. Jag kände mig fortfarande avstängd.

Jag träffade Lilla N så mycket jag kunde, sjöng i kören, tränade styrketräning och simning. Varje morgon bestämde jag mig för att klara just den dagen och sakta, sakta kunde jag släppa garden och vågade lita på Store Bror igen, att inget skulle hända och jag kunde ta in världen igen. Vara närvarande.

Till september. Sonen blir inlagd i uselt skick. Övervakning. Suicid. En tillvaro i kramp i flera veckor. Jag blir halvtids sjukskriven. 

Jag läser tillbaka i min blogg och jag ser ju att vi har någon slags vardag mitt i detta. Men jag minns det inte. Eller knappt. 

Att se sitt barn må så dåligt, att se rakt ner i en helvetesavgrund önskar jag ingen. För varje människa som mår så dåligt drabbas även alla runt omkring, föräldrar, syskon och hjälpen är i stort sett obefintlig. Man får reda sig själv, leta hjälp, böna, be och inte ge sig. Kämpa för sina andra barn, en tillvaro, räcka till. 

Sonen fick hjälp. Vi firade jul hos Största Systern och jag kunde krama om alla mina fyra barn. Årets julklapp!

24. Den där om fler barn

Dag 24 i Den där om Jenny, decemberkalender

Inga fler kids i radhuset. Har fallit för åldersstrecket för länge sedan och fler barn får vara barnbarn. Ett hittills, Lilla N. The love of my life.

Mitt liv är berikat med fyra underbara numera vuxna kids. Att vi skulle ha fyra barn var inget vi direkt bestämde från början. Bara fler än ett. Om det gick. Och det gjorde det om än med lite besvär. Ett barn 1987,  två missfall, ett barn till 1991, två missfall och så kom Store Bror och Lilla Systern åren efter varandra, -96 och -97. Då jag klar med bebiseriet. 35 år fyllda och tio år mellan äldsta och yngsta. 

Fem år senare skilde vi oss och varannan vecka-livet tog vid. Det var inget jag räknat med så klart men det var bara att vänja sig. Nu hade vi förmånen att bo i samma område så ungarna kunde lätt träffa oss när de ville.

Ny man, särbon, med egna barn. Tre varav två som han träffade varannan helg och på loven. Sex ungar som skulle jämkas ihop då och då. Jag tog aldrig på mig rollen som styvmamma, de hade redan en mamma, utan var mera som en extra vuxen i deras liv. 

2012 separerade vi men jag håller kontakt med hans äldsta dotter som numer har eget barn. 

Hjärtat. Hjärtat har tre nu vuxna barn och jag med mina fyra.  Vi väntade med att flytta ihop tills Lilla Systern flyttat hemifrån. Vi tror att det var smart att vänta. Och så ses vi alla i rosa huset, ett hus som alla gillar. Kidsen känner sig hemma här, det är viktigt för mig. Och Hjärtat.

23. Nyårslöftena

Jag har ett ständigt nyårslöfte: att vara snällare mot mig själv. Nu påminner jag mig om det även andra tider på året men just vid nyår, när jag skriver årssammanfattning här på bloggen så tänker jag till. Var jag snällare mot mig själv? Inte varje dag. Men snällare, ja. Mer tolerant, ja. Mindre självkritisk, mnja. Kan jag bli ännu snällare mot mig själv? Yes. Det är mitt löfte även detta år, in i 2020.

En jul fimpade jag, mitt på självaste julafton, det var 2008. Då lovade jag mig själv att inte röka mer och det har jag hållit. Inte ett bloss sen dess.

22. Det här var 2016

2016 var ett relativt lugnt år. Store Bror fick jobb som allt-i-allo på ett bygge, flyttade ihop med en tjej och allt var ganska lugnt. I alla fall med våra mått mätt.

Lilla Systern fortsatte utredas för höftvärken men man kom inte fram till något. Hon tog studenten och fick lärlingsplats i Västerås. Utan körkort och fungerande kollektivtrafik. Jag agerade Wilma-express, skjutsade, hämtade och vi letade pendlarkompisar. Hon övningskörde och tog körkort direkt hon fyllde i december. Vi köpte en bil och hon pendlade. I ur och skur. 

Jag började jobba heltid igen. Var ute och reste en del, hade förmånen att åka till Gran Canaria med Största Systern med familj. Så klart med Lilla N också. Hjärtat och jag var i Wien, åkte hoj till Kroatien och gjorde utflykter även här hemmavid.

Radhuset. Mitt fina radhus. Jag tapetserade och donade. Möblerade om.

Det var också året då migränen var rätt skaplig, jag kunde ta upp träningen igen, sjöng i kör och seglade för första gången i mitt liv. Jag var med Lilla N så mycket jag kunde. Hämtade och lämnade på dagis, han sov över och vi hittade på bus.

21. Min klimatpåverkan

Ett dåligt samvete. Jag tänker på vad jag kan göra och naturligtvis kan jag göra mer för klimatet. Jag handlar färre och färre nya saker, begagnat och loppisfynd tilltalar mig mer. Kläder. Blandat nytt och begagnat. Åker bil till jobbet och det känns jättedåligt. Nu bor vi 50 meter från en busshållsplats och till våren vill jag cykla. Där kan jag absolut bli bättre. Jag kastar sällan mat, äter mycket vegetariskt och sopsorterar. Plockar skräp när jag är ute och går. Ja. Vi åker motorcykel och flyger utomlands. Men. Vi har detta år gjort färre resor, en flygresa i stället för som tidigare 3-5 ggr/år. Vi åkte tåg till Köpenhamn och det fungerade finfint. Det kändes bra också.

Jag har ingen klimatångest. En del tycker att man ska ha det men jag har inte det. Jag gör bättre och bättre tycker jag själv. Läser på och testar nya sätt. Mitt mål 2020 är ändå att åka mycket mindre bil. Åka buss eller cykla mer. Bra för både mig och miljön.

20. Det här var 2015

2015 var året då sonen hoppade av gymnasiet. Han började om två gånger men det gick inte att få till någon vettig anpassning och till slut fick det vara nog. 6 februari skrev han in sig på arbetsförmedlingen och i maj hade han praktikplats på kyrkogården. Den platsen fixade vi själva. Jag mailade kyrkan och undrade om det fanns någon möjlighet att ta emot en skolmanglad kille och en arbetsledare, Kent, nappade. Sonen fick arbete på kyrkogården, heltid fram till oktober och ersättningen var 6325kr/månaden. 

2015 var också året då jag var sjukskriven i perioder p g a depression och trötthetssyndrom. Min migrän var överjävligt hela året och ibland tappade jag sugen helt. Jag och Hjärtat åkte till Italien på motorcykel och jag grät mig igenom halva Europa. Jag var så trött. Men jag ville ju leva, inte bara finnas till, så jag gjorde saker som jag visste att jag normalt skulle tycka om.

Sen. 15 juli blev jag mormor till Lilla N! The love of my life! Första gången jag höll honom svämmade hjärtat över, mormor. Det var stort! På hösten/vinter hoppade Största Systern in på sitt jobb som kock då och då och jag vaktade det lilla livet. Guldstund!

Lilla Systern kämpade på med skolan och tävlade i frisör-SM. På sommarlovet städade hon på Parken Zoo och klev upp fem på morgnarna. 

Vi firade Hjärtats dotter som tog studenten, jag fixade i radhuset och livet snurrade på. 

19. Dumpa din kille

Jag kom av mig i bloggeriet och kalendern. Stretade fram mot fredagen och klarade det, nu är jag sjukskriven/ledig till 7/1. Väldigt skönt. Tar igen kalendern, börjar med dag 19.

Nej. Jag ska inte dumpa min kille, nyblivna sambos som vi är. Sen, att det inte är en dans på rosor eller ens enkelt att två ganska olika personer i medelåldern ska hitta sitt tillsammans, är en annan sak. Vi ville det. Och vi ville bo i det lilla rosa huset för det passar oss perfekt. 

Jag blir galen ibland, det blir jag när jag känner mig som projektledare men det löser sig. Nästa år har vi varit tillsammans i sju år. Är det då KRISEN ska komma??? 

18. Måndagen som gick

Dag 18 i Den där om Jenny decemberkalender

Måndagar kan vara rätt ok tycker jag fast den här hösten har de sugit. Som de flesta dagarna. Alltså, jag har bra dagar, jag har det bra men jag mår inget vidare.Det är som två spår i själen. Det ena, trötta spåret, är ju just trött JÄMT. Det andra, är där jag övervinner tröttheten och gör det jag förväntas göra. När det går. Den här hösten har tåget gått på spår ett för det mesta.

Även i måndags.

Segade mig upp, satt i julstjärnans sken och drack kaffe alldeles för mig själv. Katten låg i soffan och plirade yrvaket på mig. Jag tror att även hon har ett trötthetssyndrom, eller så är hon ”bara” gammal. 

Jobbade mina fyra timmar. Åt lunch ur medhavd låda och åkte till badhuset. Simmade mina 1200 meter bland en miljard skolungdomar som hade sitt årliga julbad. Jo, jag frågade vad så många gjorde där ....

På eftermiddagen åkte Hjärtat och jag för att storhandla inför julen. Ett äventyr i sig. Jag skriver lista och följer den slaviskt i affären. Han frilansar bland allt han ser och kommer på ”bra att ha hemma” och ”vad gott”-saker redan i de första hyllorna. Jag VET att folk gör så. Men för en annan, Moi, är det att göra något man inte bestämt i förväg och så blir det skav i hjärnan. Jag säger dock inget. Vi handlar inte tillsammans så ofta heller just för detta. Men till jul ska alla kids komma hem, inalles sju med respektive och då är det ju trevligt att ha något att bjuda på. Jag kämpade på i affären. Väl hemma stuvades det in i skrymslen och vrår, kylskåpet gick att stänga och Hjärtat åkte till sin pingisträning. Han kan inte spela själv men hjälper till två kvällar i veckan. 

Då infann sig måndagsfriden. Han för ju inte så mycket väsen av sig i o f sig men jag gillar att vara själv ibland. Drack te, tittade på sista avsnittet av ”Vår tid är nu” och låg i soffan med katten på magen. Så var den dagen över.

Morgonvyn. 

17. Efter studenten

Dag 17 i 

Den där om Jenny, decemberkalender

När jag gick ut gymnasiet 1980 var det bara de teoretiska linjerna som ”tog studenten”. D v s hade vit mössa, avhämtning vid skolan, baluns och fest. Nybakade undersköterskor, med ett och annat undantag, möttes inte av någon jublande människomassa på skolgården utan vi sa tack och hej och åkte hem som vanligt. Naturligtvis firade några hemmavid men inte jag. Det var som vilken skoldag som helst. Jag visade väl undersköterskebroschen för dem där hemma men annars inget. Vi var ju ingen firarfamilj direkt, pappa var anti mot det mesta, avskydde kalas om man inte räknar med hans egna små kalas, svag som han var för spriten emellanåt. Har väl funderat på det där ibland, jag hade ju gjort som de ville, fixat mig en yrkesutbildning så lite hade vi kunnat fira att jag var klar. Jag gick till min bästa kompis istället som tagit studenten från ekonomiprogrammet. Sen dravlade vi berusade runt på stan lite grand i vansinnigt höga sandaler, jag vrickade foten så klart och fick ta bussen hem. Det var det firandet.

På måndagen efter började jag jobba inom långvården som det hette då och så var jag i yrkeslivet på riktigt. Jag hade inte fyllt 18 än men närapå. Jobb fanns det inom vården att välja i princip var man ville. 

Min moster bodde i Brasilien så jag drömde om att åka dit och vara barnflicka åt dem. Det stöp dock på att jag inte hade pengar nog till en flygbiljett och återigen satte sig mina föräldrar på tvären. Här skulle inte åkas någonstans.

(Om det kan man ju tycka vad som helst men det har fört med sig att jag själv peppat mina egna kids att resa, utforska och upptäcka världen utan att lägga mina egna rädslor i vägen för dem. Alla har rest, en har pluggat och jobbat utomlands. Och pluggar och jobbar man utomlands kommer mamman för att hälsa på. Det är family rules). 

Dag 17 i 

Den där om Jenny decemberkalender

16. Helgen som gick

Det har varit en lugn och skön helg, som jag behöver så väl. 

I fredags simmade jag som vanligt, på frukosten serverades det både lussebullar och pepparkakor. Fiket vi går till var fredag har fått nya ägare och har piffat till stället. Jobbade mina fyra timmar och åkte hem. Städade. Det är fortfarande roligt att städa i huset. Fram mot kvällningen blev jag svårt sugen på att se ett luciatåg - sagt och sett. Baxade in Hjärtat i bilen och åkte till en kyrka ute på landet där det bjöds på både luciatåg och körsång. Vackert och stämningsfullt. 

Somnade sen i soffan runt halv tio, lätt hänt när det var uppstigning 05.20.

Hjärtat tillbringade lördagen i Västerås, på pingistävling. Nu är jag inte omåttligt förtjust i pingis så han fick åka själv. Jag hasade runt själv hemma i huset, kollade på nyhetsmorgon, pratade länge med mamma innan jag begav mig till Sporthallen. Det vankades handbollsmatch. Hejade som bara den men det hjälpte inte, de förlorade. En mycket låg Store Bror spred sedan lite orosvågor men jag försöker tänka logiskt och vara rationell. Men det är banne mig inte helt enkelt.

Väl hemma igen städade jag övervåningen. Någon kanske har listat ut att jag städar mycket när jag är orolig, har ångest eller bara funderar mycket över saker och ting. Antagligen för att även städa inombords. Få saker och ting på rätta ställen, rensa och bli av med. Sen låg jag i soffan och läste. Länge. Känner av min antidepp-medicin, det känns konstigt i ansiktet och jag blir torr i munnen. Känner igen det sedan tidigare gånger. Har inte blivit gladare, känner inte att jag orkar mer men det är bara att se tiden an. Har i o f s orkat simma tre gånger förra veckan så vem vet?

Tredje advent firade vi ned Bästa väninnan med särbo. Vi satt i vårt nya kök, drack kaffe och åt saffransgifflar med vit chockad. Vansinnigt gott. Största Systern behövde barnvakt en stund så jag hämtade Lilla N. Vi gjorde skattjakt med adventspresenter, det gillade vi båda två. Lilla Ns favorit är Hjärtat. Mormor ligger i lä men det gör inget. Jag blir glad när jag ser de där två, de har sitt speciella band. När Lilla N åkt hem hittade vi hans favoritdocka, Olle, i soffan. I samma ögonblick ringde Största Systern om samma sak och jag hörde det lilla livet gråta i bakgrunden. Det var bara att kasta sig i bilen och leverera Olle, när jag kom fram hade Lilla N somnat i soffan men blev glad över sin docka när han vaknade i morse.

Så gick en helg. En bra helg. Alltför fort känns det som, som de flesta helger. 

Dag 16 i 

Den där om Jenny decemberkalender 

Måndag

Dagens första kopp kaffe. I stjärnans sken. Gillar att sitta här på morgonen. Har lite svårt för morgnar, det blir inte bättre med åren, men här blir det lite lättare.

Vi kör måndag idag. Haft en skön helg med handboll, egentid, träff med Bästa Väninnan m särbo. Hade den äran att ha Lilla N ett par timmar igår eftermiddag. Guldstund!

14. Det här var 2014

2014 fortsatte kampen för Store Brors skolgång. Det gick åt pipsvängen och en praktikplats skulle vaskas fram. Inom restaurang eftersom det var det gymnasieprogrammet han tillhörde. Skolan lyckades dock inte få fram någon plats utan det fick vi ordna själva genom kontakter. För att det överhuvudtaget skulle gå i lås behövde ungen skjuts dit och hem. Den lotten föll på mamman, Moi, så tre dagar i veckan skjutsade jag dit honom till klockan sju och hem klockan 13.00. Min lunchrast tillbringade jag alltså i bilen. Nej. Det gick inga bussar dit. Två dagar i veckan var han ”hemmasittare”.  Tack och lov hade han sin handboll och för det mesta funkade det bra. Laget gick upp i allsvenskan och det var en dröm som gick i uppfyllelse för dem.

Det var också året då Lilla Systern drogs med en envis och jobbig värk i sina höfter och ingen av alla utredningar vi var på kunde utröna vad det var. Sviter av ätstörningen? Psorias? Kan sätta sig i leder. (Det är fortfarande inte klarlagt vad och värken består mer eller mindre). Hon gick frisörlinjen och tävlade i frisör-SM.

Stora Systern fick ett andrahandskontrakt på en lägenhet i Högdalen och slapp bo i en ombyggd cykelkällare.  

Jag började ny tjänst på jobbet, började sjunga i kör, hade 2-10 migränanfall i månaden, höll på att gå upp i atomer p g a det. Många korta sjukdagar blev det. Glömde en bäddmadrass, 1,40 bred i kassan på Ikea, jobbade i samfällighetens styrelse och träffade min bror för första gången på fem år. 

Hjärtat och jag åkte till Wien direkt efter nyår, sen till Hamburg och firade påsk. Då hade vi Lilla Systern med kompis med oss, de skulle hälsa på en f d skolkamrat som nu bodde här. Vi hyrde sommarhus i Danmark, firade midsommar där och i augusti for vi till Menorca. Oktoberlovet tillbringade vi i Lubeck och Hamburg, Lilla Systern med kompis var med även denna gång. 

Jag åkte mellan radhuset och Hjärtats hus och kände mig superegoistisk, slets nästan itu av de jobbiga känslorna. Jag var ständigt trött. 

På hösten, framåt jul, havererade praktikplatsen helt och sonen blev allt mer deprimerad och hemma. När jullovet började, lättade det dock något. Då var det ju ok att vara hemma. Julen var mysig och lugn, firades med mamma och kidsen. 

14. Livets tre sliding doors-ögonblick

1. När jag var 16 år och skulle välja gymnasielinje var jag övertygad om att jag skulle bli konstnär, journalist eller författare. Jag målade, ritade, spelade gitarr, lyssnade på musik, dansade, sjöng och skrev. Jämt. Så att välja estetisk linje var självklart. Tills min pappa förstod vad jag tänkte göra. I hans värld fanns det inte plats för några kulturarbetare eller "tidningsmurvlar". Han uttryckte sig dock med ett annat ordval om jag säger så .... Jag skulle ha ett "riktigt" jobb. Ett yrke. Punkt. Det här var 1978 och jag borde ha gått min egen väg men nu var det inga såna tider i min familj p g a omständigheter. Jag vågade inte gå emot eftersom jag bodde hemma och inte tjänade så mycket egna pengar. Jag sökte istället in på undersköterskelinjen och lugnet spred sig i familjen. Var jag glad? Nöjd? Det har jag förträngt. Jag inrättade mig men det är klart att jag undrat vad som hänt om jag utforskat min kreativa sida så som jag ville själv.

2. Året är 1983. Jag pluggar till fritidsledare på Tollare folkhögskola på Värmdö. På skolan fanns då även en hantverkslinje. Se där! Något estetiskt. Inom räckhåll. Men, men, men. Varför sökte jag inte hantverkslinjen DIREKT?? Jag hade jobbat som fritidsledare ett tag och det var ju bra att ha den utbildningen och år tre kunde jag ju gå hantverkslinjen. Hade ju varit en bra plan om den inte lagts ned lagom till år tre. Så fritidsledare blev jag. Punkt. Det estetiska försvann igen. Funderar jag? Hur det hade kunnat bli?
Så klart. Men jag träffar mina barns far på skolan, jag går på målarkurser, krokikurser, får jobb på reklambyrå och får vara mer kreativ.

3. 2002. Är gift, vi har fyra barn och hus Jag jobbar som undersköterska igen. Nattjobb. Jag har läst in ämnen på KomVux för att söka in på högskolan. Jag vill bli lärare i svenska och historia eller Beteendevetare. Söker och kommer in på beteendevetarlinjen. En skilsmässa är under uppsegling och jag tackar nej till platsen. Ser inte hur jag ska komma att klara det som ensamstående, törs inte. Jag blir kvar inom vården och hamnar så småningom där jag är idag, inom IT och jobbar med informationsfrågor. Hade jag blivit en bra beteendevetare? Kurator?

Ja. Jag mår bättre när jag kan vara kreativ. Måla. Sjunga. Fixa i trädgården. Pyssla hemma. Sy. Älskar att dansa. Skapa. Fota. Tar tillbaka det, steg för steg. Vågar mer.

13. Instagram 2019

Instagram. Mina ”hejdå-månaders” bilder har jag hållit på med ett tag. När jag tittade igenom årets upptäckte jag att jag glömt bort april. Vad hände??? Vi köpte hus. Den 22/4 var vi på visning, budgivningen drog igång och 7/5 blev huset vårt. Jag är nog ganska mycket på Instagram, tycker att det är roligt med bilder och fotar mycket överlag även med ”riktig” kamera. Jag tror heller inte att folks liv är så putsade och fina som visas upp på en del konton men det stör mig inte. Följer bara de konton jag mår bra av. Lär hänga på Insta även 2020 ...

Här kommer några av mina månadsbilder.

 

Dan före Lucia

En synnerligen grå gråväderstorsdag men det snöar åtminstone. Plusgrader så det stannar inte kvar men lite juligt är det allt ändå med flingor som dalar.

Vi hade APT på jobbet, fixade lite rutinsaker och sen var det dags att gå hem. Fyra timmar känns lagom. 

Imorgon är det Lucia och den dagen brukar kännas lite sorglig på något vis. Antagligen för att jag alltid tyckt det varit mysigt med Lucia-morgnar, tända ljus, tomte-gröt och lussebulle till frukost och kidsen i soffan. Det där stressiga innan har jag förträngt, hitta skrynkliga linnen, stickigt glitter och inneskor till samtliga. Vilket för övrigt aldrig någonsin har hamnat på något av kidsens fötter, väl bara hitta en sko av var, omaka både i färg och storlek. Nä. Barfota och strumpläst har fungerat på den här barnaskaran. Vilket för övrigt lever kvar, ett säkert kort på att Stora Systern är in da house är just hopknölade strumpor på hallmattan. 

Men i morgon bitti blir det simhallen, kanske ser jag någon lucia på vägen. Jag tycker det är fint!

12. Julklappar 2019

Den här julen blir den första i det lilla rosa huset och som sambo. Nya traditioner ska skapas. Lite gammalt, lite nytt. Ungefär som inredningen.

Hur vi ska göra med julklappar har vi inte bestämt riktigt. Jag har tänkt ut något till kidsen men det kan jag inte skriva här, då blir det ingen överraskning. Mer och mer går dock klapparna i återbruks tecken och oftast eller alltid, något praktiskt eller något att göra. Vi är inte så mycket för prylar och pinaler bara för att. 

Men att göra fina paket är roligt att ge bort. 

Hjärtat och jag köper inte julklappar åt varandra, både tråkigt och lite skönt. Fast å andra sidan kan ju det nya högtalarsystemet till tvn räknas som gemensam julklapp. Hjärtat är ju en ljudnörd av rang och kanske satte jag kvällsteet nästan i halsen igår när jag såg alla pryttlar som hörde till. Men han bedyrade att det går att göra fint och ”nästan” osynligt .....

 Lilla N får så klart paket. Han gillar att pyssla, rita och bygga med lego. För att inte tala om att lysa med ficklampa, titta i förstoringsglas och leta efter skatter, tacksamma nöjen att fixa presenter till.

Jag är ALLTID ute i sista paketmomangen. Det hör liksom till, men när jag väl sätter fart går det undan. Just i år känns att ”sätta fart” väldigt osannolikt. Det blir jul ändå. 

Dag 12 i 

Den där om Jenny decemberkalender

11. Det här var 2013

Även 2013 var ett turbulent år på olika sätt. Jag och kidsen nu på egen hand i radhuset. Året startade med att fortsätta kämpa med Store Brors depression och icke fungerande skolgång. Det bäddades säng runt ungdom som bara låg, persienner drogs upp och fönster öppnades. Det uppdagades också att Ätstörningsmonstret slagit klorna i ett av de andra kidsen och behandling inleddes omedelbart. Jag åkte i skytteltrafik mellan radhuset, skolan och BUP. Däremellan var jag på jobbet, en timme här, en timme där. Fick dispans för VAB för barn över 12 år, ätstörning var en giltig anledning för försäkringskassan. Det gjordes matschema och infördes vila efter maten. Skoljobb hemma med två kids och inte visste jag att jag kunde undervisa i både fysik och engelska?????

Det var skolmöten, LSS-handläggarmöten, BUP-möten och läkarbesök. Jag minns att känslan var som att gå runt i en ruin med rykande högar och där lagade jag mat, städade, tvättade och rattade radhuset så gott jag kunde. Rätt som det var, skingrades dimman och vardagen rullade igång igen. Hur det gick till?? Inte en aning. Vi bara gjorde. Gjorde det jag trodde på och tog hjälp. Och de reste sig. Jag jobbade heltid. 

Vi hade förmånen att på sommarlovet kunna resa med handbollslaget till Spanien och grabbarna tog guld i en stor ungdomscup. På höstlovet reste vi till Cypern för att hälsa på Stora Systern som jobbade där. Ett skönt avbrott i en stökig hösttermin efter en fin sommar. 

2013 var också ett år i kärlekens tecken, jag mötte Hjärtat på ICA och sen blev ingenting sig likt. Vi åkte till Lubeck och solen bara sken. 

Året bjöd på två bröllop, Spader Madame fick sitt Ess och Största Systern gifte sig och jag fick en svärson på riktigt. 

Svågern fyllde 50, vi firade med baluns på nyårsafton och jag minns just det som en stor, varm famn. Att vara med dem som betyder mest i världen.

2013. Det var sannerligen ett omtumlande år. Det också. 

Dag 11 

Den där om Jenny decemberkalender

Man vet att det är obalans ...

... när man börjar gråta när ens HR ringer upp och frågar hur det går på jobbet. Det går nästan inte alls. 

Jag kommer inte ihåg saker, jag vet inte vad jag håller på med och känner mig plötsligt bara så utanför. Allt. Jag vet att det bara är en känsla men den är så påtaglig. 

Samlade ihop mig, gjorde några rutinsaker, fikade, läste in några pm och sen var det dags att gå hem. Åt grötlunch, tog Hjärtat i handen och så gick vi hem till hans mamma för eftermiddagskaffe. Det blev ingen lång visit, hon är strax 93 år och väldigt trött. Så vi sa sen tack och hej och gick ut i vintern. Det är ju skillnad med snö och kallt. Och sol. Humörhöjande. 

Nu kollar jag på Nobelfesten. En kvarleva från barndomen. Finklädd mamma med finfika i vardagsrummet. Vi fick bara vara där inne med henne om vi var tysta och lät henne titta ifred. Om vi skötte oss fick vi smaka Remi-kakor. Tunna kakor med mint och choklad. Hennes bästa. Det är fortfarande Nobel-fika för mig. Ikväll har jag inga sådana. Av en händelse har jag hottat en påse skumtomtar. Det får gå.

10. Min inredning

Min inredning har alltid varit en blandad kompott av nytt och gammalt. Har bott på många ställen men det jag alltid släpat med mig har varit gammelfasters vita byrå, farmors tramp-symaskin och mormors gråa skåp. Sängar, hyllor och bord har kommit och gått men mina tre favoritmöbler består. Så även i det lilla rosa huset, de är med!

Nu har vi förvisso köpt en del nytt, två blå soffor, köksmöbler och ... ja, det var väl ungefär det. Jo, ett vitrinskåp också. Två hem slogs ihop till ett och vi valde ut att ta med det vi gillade mest. Kan hända att radhuset är något överrepresenterat. Å andra sidan bryr sig inte Hjärtat så mycket om inredning, det får jag härja med bäst jag vill. 

Kan inte säga att vi någon direkt röd tråd vad gäller inredning förutom gammalt och nytt med lite överraskningar här och där som en vit Robin-byrå från Ikea, inhandlad second-hand, som plötsligt fick ”diamant”-knoppar och nu pryder sin plats i matrummet. 

Stolar. Gillar stolar. Går att använda till mycket. Att sitta på, ha till nattduksbord, piedestal, hylla, att stå på (en stadig en rekommenderas) eller helt enkel bara att titta på. Så många fina stolar det finns. Alla med sin egen historia.

Det är nog, när jag tänker efter, den röda tråden i inredningen: en historia. Gillar att det syns att möbler och prylar är använda, ett levande hem. För den sakens skull behöver man ju inte hacka med kniv och gaffel i bordet med flit men vanliga levnadsmärken glädjer mig. 

Vitt, grått, blått och svart. I farstun är färgen rosa. Huset har puts i rosa ton så den gamla plyshfåtöljen från någon annan secondhandaffär passade finfint. 

En annorlunda karmstol som väntar på nytt tyg.

En blommig stol från Myrorna för 50kr passar i den rosa farstun.

Den blommiga stolen blev en julig stol med rödrutig handduk på sitsen istället.



Min favoritstol. Knallgrön från början, skrapade bort färgen hjälpligt sedan har den slitits ned av användning. 


Den rosa fåtöljen. En begagnad Dux-fåtölj, man sitter otroligt skönt i den.

Dag 10 i decemberkalender, Den där om Jenny

9. Blev livet som jag trodde?

Jag vet inte vad jag trodde att livet skulle bli men svaret på den funderingen är nog: Knappast.
För en del saker som hänt fanns inte ens i sinnevärlden att det skulle hända. Ens att det kunde hända. Att det kunde vara svårt och bökigt visste jag liksom från början. Men ändå. Nej. På en del punkter mycket bättre än jag trodde. Men så svårt??? Not.

Dag nio Den där om Jenny

Vi kör lite måndag

Måndag igen. Helgen gick fort. Häng med kidsen, handboll, julmarknad och Lilla Systerns kör. Sovit ett par timmar varje dag, outgrundligt trött. Sjukskriven halvtid året ut, ökad dos av anti-depressiva och jag har bokat in mig i ett ljus-rum i badhuset i eftermiddag. Kan gå åt skogen eftersom jag har kronisk migrän men jag testar ändå. Ljus. Ge mig ljus.

8. 2012

Jag hakar på Den där om Jenny en lista med rubriker för december. Allt för att få lite inspiration för bloggen igen. Och dagens rubrik är 2012.

2012 var ett av mina värsta år och ett av mina bästa. Det värsta var när livet rasade sönder och samman i och med en separation från dåvarande sambon. Ett eskalerande multimissbruk uppdagades och det jag trodde var vårt liv fanns egentligen inte. Allt var dubbelliv, fasader och spel för galleriet. En mycket, mycket smärtsam upptäckt och till slut var enda utvägen att bryta upp. Det var inte helt enkelt men det fanns inget annat att göra. Den insikten, när jag verkligen stod vid vägs ände, var ett enda sammelsurium av känslor, hat, kärlek, hopp, hopplöshet och turbulens. Jag gick. Eller. Jag bytte lås helt enkelt lås på dörren och försökte sopa upp spillrorna av ett liv. Det värsta var att se barnen bli besvikna på en vuxen de litat och tytt sig till. Missbruk har ju en tendens att förändra människor, det är svårt att se vem de egentligen är och de går vilse i lögner, undanflykter och egna sanningar.
Mitt i den här soppan började jag jobba heltid igen efter flera års sjukskrivning på grund av utmattningssyndrom och fråga mig inte hur det gick till. Jag bara gick.
Det jag minns ibland är hur när jag vek om hörnet hemma och såg mitt radhus, kunde fundera på hur det kom sig att det såg ut som vanligt. Det var ju verkligen inte som vanligt och jag tyckte att det bara var en kuliss. När jag kom in kunde jag ibland inte dra ned dragkedjan i jackan och klä av mig den, jag var rädd att jag då skulle flyta ut över golvet och bli en våt fläck. Så jag gick långa stunder med jackan knäppt inomhus ....
Det bästa det året hände i juni: jag och tre av kidsen åkte till USA för att att hämta hem den fjärde, Stora Systern som pluggat i Santa Monica ett år. Vi var där i tre veckor och blev verkligen ett dreamteam! Den resan hjälpte oss att läka hjälpligt och vi har många härliga minnen att tänka på.
Hemma igen renoverade jag hela radhuset för att göra det ditt alldeles mitt egna och det gick ganska bra. Rev ned vissa tapeter ända till betongen och började om från början. Jag fyllde femtio och firade med stort kalas hemmavid.
Sonen blev deprimerad på hösten och orkade inte gå i skolan, vi fick inte till någon bra anpassning och de LSS-insatser han haft drogs in. Jag orkade inte slåss mer men vi hankade oss fram. Ljuset i tunneln var hans handboll som gjorde att han kom upp och ut. Lilla Systern gick på musikskola och sjöng för glatta livet. Stora Systern fick jobb och flyttade till Stockholm.
I december föll det massor av snö och radhuset försvann nästan i drivorna.
Vi firade jul i radhuset med min mamma och hennes make, vi erövrade tillvaron igen och året som började som ett riktigt skitår, avslutades på Skansen med goda vänner och ett mer
upptinat hjärta.

Rörigt

Eftersom det sällan går som det ska fick jag ju själv ringa vårdcentralen i morse för att efterhöra vart den utlovade telefontider med min läkare tagit vägen.

Den hade inte tagit vägen någonstans för den fanns inte.

Se där. 

”Du ska ringa din rehab-koordinator, inte hit till rådgivningen” sa sköterskan i luren.

”Har inte läkaren sagt det”?

Nä. Han har ju inte gjort det.

”Nähä men så får du göra”. Klick.

?????

Ok. Så då gjorde jag det. Rehab-koordinator hallå. Hon ringde upp tre timmar senare och undrade varför jag ringt till henne??? (Dit skulle läkaren inte hänvisat mig och det hade han ju inte heller, det var ju rådgivningen).

För att jag gör som folk säger ???? 

Så koordinatorn bokade in mig på en telefontid till läkaren på fredag för eventuell fortsatt sjukskrivning 50 % . Det blir alltså som läkaren och jag kom överens om förra torsdagen ..... till slut. 

Slöseri med tid och resurser om någon frågar mig, den där lilla loopen via koordinatorn, men det får jag lägga på hyllan ”orkar inte hetsa upp mig”. 

Kalas och det lackar mot jul

Fortsätter att jobba fyra timmar om dagen. Ibland går det bra, ibland går det mindre bra. Håller fast vid simningen med efterföljande frukost. Simmar kanske inte lika snabbt som jag brukar men jag simmar. 

Helgen blev en bra helg. I söndags firade vi stora och lilla systern som ju har födelsedagar dagarna efter varandra. Glögg i uterummet med tända ljus, fika, prat och skratt. Stora Systern var här hela helgen, mysigt.

Känns verkligen som vi bor på landet nu med all snö. Skottade i fredags, det tog en timme .... 

men, nu verkar det töa igen och gråvädret har infunnit sig igen. Man känner helt enkelt igen sig.

Uthus och gård i vinterskrud.

Snöklädd gärdesgård kändes väldigt vintrigt

Hip hurra för de här två!!! ❤️❤️